Hej anonyma flyttsugna person!!
Om du känner att du ”verkligen inte vill bo kvar här” så är det nog dags att testa att flytta. För det är ju precis det en flytt kan vara, ett sätt att testa sina vingar, få lite perspektiv på vad livet kan vara och försöka komma på sitt eget sätt att leva livet. För mig som var (och är) i en relation där min kille är min familj i mångt och mycket, var det kanske lite lättare att flytta. Oavsett vad som hände skulle jag ju ha honom.
Å andra sidan är det ju oavsett partner eller inte jobbigt att flytta från familj och kompisar och framförallt lämna nån slags trygghet. Men betalningen är ju så jävla mycket större! I ärlighetens namn så tyckte jag inte alls att det var sådär superjobbigt som jag hade trott, jag glömde nästan bort allt hemma det första året som bestod av så jävla mkt nya intryck. Nya platser att se, nya relationer, ny lägenhete, ny skola, nya busslinjer, nytt gym, nya affärer osv osv.
Och framförallt; friheten i att känna sig helt anonym i en storstad. Och typ kunna vara den person en vill vara utan att gamla dagiskompisar bah ”men gueee Hanna vad du blivit si eller så”.
Mmmmm det njutet.
Så mitt tips är att om du har möjlighet; så gör det bara. Ge det ett år om det känns läskigt med längre tid och se till att ha något att sysselsätta dig med – plugg är ju tex sviiiinbra om man vill lära känna nya människor.
Och sen får man alltid alltid ångra sig om det skulle bli för jobbigt under en längre tid. Men då vet du i alla fall det.
Hej!
Jag har nyligen flyttat från en liten håla, lämnat familj och trygghet för att jobba i storstaden.
Jag har länge längtat efter att få lämna den lilla håla jag vuxit upp i, men nu saknar jag allt och längtar tillbaka…
Det jobbigaste är att vara så långt ifrån min familj. Saknar dem så att det gör ont.
Men samtidigt är det så nyttigt att få stå på egna ben i en ny stad, där en kan upptäcka vad en själv tycker och tänker utan att präglas av småstads-trångsyntheten.
Så flytta och testa hur det känns! Om allt suger är det okej att åka hem igen. Men tänk på att inte ge upp för fort. Ge dej själv tid att ställa om och hitta en ny vardag.
Det där är ju så svårt. Till Anna och Linnéa – jag har alltid haft världens hemlängtan oavsett vart jag har varit (pluggstad, utomlands, säsongsjobb etc) MEN det är så utvecklande att flytta och så länge man hittar ett ställe där man trivs så brukar det ge med sig allt eftersom. :)
Dock känner jag nu efter nästan 10 år ifrån mina nära och kära att jag wastear hela mitt liv när jag inte är med de som egentligen betyder mest. Är så rädd för att min farmor o farfar ska gå bort nu när jag knappt träffat dem de senaste 3 åren… Men samtidigt måste man ju leva. Svårt val.
Det brukar iaf bli bra till slut och det går ju ALLTID att flytta hem. :)
Åh behöver allt sånt här just nu. Funderar på att plugga i stockholm men är livrädd för att lämna allt hemma.
Jag var så himla trött på min stad där jag vuxit upp, och kände att jag verkligen behövde se något nytt, ba för att sluta va så bitter liksom. Var precis som du supervelig pga ville inte lämna min familj som jag älskar mer än allt liksom. Jag flyttade till slut för att plugga på annan ort, och ÄR SÅ GLAD över mitt beslut. Längtar såklart hem, och det är jobbigt att åka därifrån när man varit hemma över jul….
FÖRRESTEN HANNA!!! Tips tips tips på serie. Du kan redan fått detta tips, men MOZART IN THE JUNGLE. Mysig och lagomt lustig tv-serie. Supercharmig mexikan med namn Gael Garcia Bernal är med, plus Lola Kirke (lillasyster till Jemima Kirke, aka Jessa i Girls).
ASSÅÅ JAAA mozart in the jungle är såååå bra serie! alla som gillar girls borde se. Älskar den längtar till säsong 3, kär i rodrigo
Gör det, bara gör det! Jag flyttade direkt hemifrån till Dublin när jag var 19, jag var livrädd och visste inte vad jag höll på med. Men tänkte att jag skulle stanna tre månader, och då kändes det överkomligt! Slutade med att jag stannade betydligt längre än så, och jag är SÅ glad att jag flyttade dit. Det gjorde det dessutom lättare att sedan flytta till Berlin, efter att jag varit hemma i Sverige några år. När jag väl hade bott utomlands kändes det inte som så big deal att ta mitt pick och pack och flytta till ett annat land igen. Den frihetskänslan är väldigt bra! Plus läskig, absolut. Men 99% bra!
Jag flyttade ifrån en småstad till storstan för en månad sen. Har lämnat familj, vänner och pojkvän. Första veckan var väldigt jobbig och jag ville bara åka hem igen. Men nu..nu stortrivs jag! Det är så underbart att ha massvis av affärer att välja bland, att det finns så många konserter/utställningar/cafér.. och man är helt anonym, ljuvligt! Bara grejen att gå in på ett ställe och ta en fika, alldeles själv! Hade aldrig ens kommit på tanken att göra det i min hemstad.
Så kör på! :) Att ta risker gör att man växer så himla mycket.
Jag försökte svara på en kommentar men det gick inte så bra. Så jag skriver en helt ny kommentar. Jag har precis flyttat ifrån familj, vänner och pojkvän. Jag tycker det känns både jättebra och jättejobbigt. Jag undrar bara hur man ska göra för att skaffa nya vänner här i storstan? Jag har precis börjat plugga också, så det borde ju vara enkelt att skaffa vänner. Men jag är så socialt handikappad att jag inte vet hur man gör. ( Jag kanske ska tillägga att den här flytten är ett sätt att få mig att ”hitta mig själv” också). Jag vet inte riktigt vem jag är när jag bara är ensam. Så det är jättesvårt att vara introvert OCH inte veta vem man är riktigt.
Flummig kommentar kanske, men The bortom line är att jag vill ha en vän eller flera som jag har något gemensamt med som också är lite blyg och tillbakadragen. Eller HELT annorlunda än mig så att jag kanske kommer på att jag är supersocial och älskar att träffa nya människor. ?
Förlåt för lång kommentar, men den där kommentaren och ditt egna svar på ”anonyms” kommentar träffade rakt i hjärtat.
Karin!
Jag flyttade pga studier och har börjat hitta riktigt fina människor i min klass. Det tar ett tag!
Jag hade väldigt svårt att hitta boende och var tvungen att bli inneboende, vi är fem stycken som bor tillsammans. Det var det absolut värsta tänkbara boendealternativet för mig, men fan vad jag trivs :) Jag anser mig vara introvert men har kommit på mig själv flera gånger att jag gillar ju människor, att umgås, dela med mig och lyssna och att det inte alls är lika energikrävande längre. Jag kan tycka att man lär känna sig själv genom att umgås med andra, tex så vet jag att jag är rolig för att folk oftast skrattar när dom umgås med mig (haha det lät skrytigt!) Men du förstår vad jag menar ;)
Andra sätt att hitta vänner skulle väll vara gymmet, konserter/spelningar eller genom de intressen du nu har :)
Mvh Emelie
Hej Emelie! Tack för ditt svar! Jag har hittat några tjejer i min klass som också är helt nya i stan och dom är också väldigt blyga i grupp men väldigt sprudlande en och en eller i små grupper. Precis som jag! Jag är så glad över att ha träffat likasinnade! ?
Kram och tack för pepp! ?
Hehe ja det där med nytt gym var väl spännande hanna? ?❤ love u
Jag flyttade för snart 9 år sen, bor 120 mil ifrån min familj och många barndomsvänner. Nu har jag ju en egen familj, med sambo och barn och jag tror jag längtar hem oftare nu än innan, mest för att jag såklart vill att ungen min ska kunna träffa sina morföräldrar oftare. Men det är skönt (!) att flytta och bli anonym, precis som Hanna skriver. Jag har kunnat hitta mig själv och utvecklats på så sjukt många plan och jag tror tyvärr inte att det kunnat ske ”hemma”. Jag flyttade för att jag blev kär, så jag har ju aldrig bott ensam, gick direkt från mamma-pappa till samboskap. Flyttade dessutom till en stad där jag inte kände en kotte sen innan – tror det varit viktigt för mig som innan var rätt blyg och introvert. Även om jag älskar min kille så tänker jag ibland att det nog hade varit jäkligt grymt att få bo helt själv en period (särskilt med barn är en ju typ aldrig helt ensam) så det är egentligen det enda jag kan sakna att jag inte hann testa på. Är man sugen så gör det! Det går alltid att flytta hem igen och det är absolut inget misslyckande att återvända hem!