Där i det gula huset är jag uppvuxen. På gården finns ytterligare fyra hus; en verkstad, ett långt gammalt uthus, garage och en ladugård. Om man följer vägen en bit bakom huset kommer man till en gammal smedja och ett slakteri (där farsans jaktlag slaktar älgar).

När jag var liten älskade jag att ta hem kompisar hit. Jag kände mig stolt över vårt stora hus och det fanns så mycket olika helt oanvända rum som vi kunde härja runt i och låtsas att vi bodde ensamma i. Ibland gick lekarna lite för långt – som när vi eldade i en kamin som inte fungerade eller åt på gammalt undanlagt porslin som råttor bajsat på.

Men vi kunde verkligen bygga vår egen magiska värld bland alla de här husen och ofta gick morsan med på att vara med i leken och agera valfri roll som kock, lärare, hotellägare eller liknande. Mamma och pappa var jag också väldigt stolt över att få presentera för klasskompisarna. Inte helt oväntat så älskade alla mina kompisar min otroligt varma mamma – vissa kompisar så pass mycket att hon blev lite av en extramamma med kramar och tröst.

När jag sen kom in i den senare tonåren blev det plötsligt jobbigt och ibland hemskt att bo här. Sitta instängd i ett hus där allt man ville var att åka in till stan och umgås med sina vänner. Det var helt enkelt inte kul att va en 16-åring med ångest och nyupptäckta känslor kring sig själv och sin barndom att sitta instängd i ett mörkt hus en eftermiddag i november med föräldrar som druckit vin och inte kan skjutsa en till stan.

Och den där känslan av att vara ”fast” på ett ställe du inte vill vara på hängde kvar ett tag hos mig. Att liksom inte få bestämma själv över var man befinner sig och behöva uppleva saker man helst bara ville slippa är väldigt kvävande.

Fram tills för några år sedan då jag kände mig bearbetad och färdig med den där känslan. Idag är jag återigen den där lyckliga tioåringen när jag kommer hem. Jag får VÄLJA att vara där och plötsligt är rummen och uthusen spännande igen, typ ”hmm undra om det finns nån gammal möbel här som skulle passa i lägenheten” eller ”vad är det är för kartong från 1996”. Att få vandra omkring i miljöer med så mycket fina och starka minnen gör att jag kommer väldigt nära mig själv.

Sen är det ju så himla vackert här också. Tack hembygden för fin skärtorsdag.