Att vara kvinna är att finna sig

08:15 2018-05-15

– Städar någon av er hemma?

Frågan kom från min hårda men rättvisa samhällslärare Anitha och ställdes till vår stökiga klass 7C. Ivrig i att berätta om min dammtorkning räckte jag upp min trettonåriga hand och förklarade att jag och pappa hjälper mamma med dammtorkningen ibland.

– Men bor inte du och pappa också i samma hus som din mamma? Frågade Anitha retoriskt och fortsatte sen ifrågasätta mitt ordval med att jag och pappa ”hjälpt mamma”. Varför hade jag tänkt att mamma var huvudansvarig för min och farsans smuts? Som att när vi städade var det för att hjälpa henne – inte för att vi också ville leva i ett beboligt hem.

För mig som inte haft mitt stora feministiska uppvaknande ännu var det som om någon tände en lampa i huvudet på mig. Och plötsligt drabbads jag av vad jag i efterhand förstår var en enorm skuld för det morsan varje vecka tjatade om (och ibland grät över). Skamset hängde jag med huvudet i bänken resten av lektionen och förbarmade mig över det jag sagt och framförallt: att jag inte förstått bättre.

Sedan den dagen hör jag det lite överallt. Pappor som ska ”hjälpa” mammor med städning, tvätten, vattning, planera veckohandlingen och ibland till och med som ”barnvakt” för deras gemensamma barn.

Att vara kvinna är att finna sig. Finna sig i huvudansvaret för saker som är gemensamma – och inte gemensamma, som att minnas sin killes släkts födelsedagar. Finna sig i att det är du som kvinna har ansvar för er tvåsamhets hela existens – för er kärlek. ”Hur känns det nu?”, ”behöver vi prata?”, ”hur mår han?”. För att generalisera ytterligare skulle jag nog säga att kvinnor som är i parförhållande med män tänker ungefär lika mycket på sin relation som han gör på sig själv.

Jag har tänkt mycket på just det. Tänkt på hur mycket jag tänkt på killar. Och sen har jag tänkt på hur mycket killar har tänkt på sitt. De kan vara jättefina, kloka och jämställda – men alltid, alltid med sin egen agenda. Från att jag var 11 har jag gråtit över killar. Killarna i sin tur har gråtit över en förlorad fotbollsmatch eller ett jobb de inte fick. De går genom livet med sin egen agenda och så sopar vi kvinnor för dem. Om inte bokstavligen talat (med en sop alltså) så är det med känslorna i relationen och att det som måste sägas faktiskt blir sagt.

Vad gör det egentligen med vår energi som människor? När hans tankekraft går till det som gynnar honom och hennes till det som gynnar oss båda?

Jag var på en föreläsning av Ungdomsbarometern för ett par veckor sedan där över 20 000 unga människor blivit intervjuade om hur de såg på sig själva. Medan flickor identifierade sig som ”miljövän”, ”feminist”, ”antirasist” och  ”hundmänniska” så identifierade pojkar sig främst som ”gamer”, ”datanörd”, ”sportfantast” och ”techie” (dvs prylnörd).

Efter tillsägningen av min samhällslärare i sjuan slutade jag i alla fall säga att jag ”hjälpte mamma med städningen” men i ärlighetens namn tror jag inte hon fick mer hjälp av varken mig, mina syskon eller farsan?

Istället har fortsätter vi att reproducera könsroller som vi tror hör hemma på 50-talet men som i allra högsta grad existerar mitt bland oss.

KRÖNIKA PUBLICERAD I ST 4/5.

27 kommentarer | “Att vara kvinna är att finna sig”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Sara skriver:

    Himla bra skrivet. Sorgligt alltså :( Har du läst Agnes Lidbecks roman Finna sig? Också den himla bra och träffande —> sorgligt

    1. Hanapee skriver:

      Nej har inte läst, får göra det <3

  2. N skriver:

    Fy vad rörd jag blir. Samma sak i min familj. Fortfarande. Men inte fan blir det bättre. Jag och mamma gör allt. Min bror och pappa gör saker när de blir tillsagda. Och sen blir de irriterade över att vi ”tjatar” och försvarande för ”de visste inte vad som behövdes göras och då är det inte deras fel att de inte har gjort det”.

    Är så innerligt trött. Bra text. Men den rörde upp mycket. Hoppas den rör upp mycket hos alla pappor och bröder där ute också.

    1. Hanapee skriver:

      <3

  3. Saga skriver:

    Det här träffade verkligen! TACK för att du sätter ord på detta <3

  4. Hanna skriver:

    Jag har under hela min uppväxt tänkt att fördelningen av arbetsuppgifter i min familj varit mycket jämställd, inte bara mellan mamma och pappa utan också oss barn, mellan mig och mina bröder. Vad jag inte fattade förrän för några år sedan är precis det du sätter fingret på här, att det alltid varit mamma – och senare också jag – som tagit (eller funnit sig i) ansvaret för att saker ska bli gjorda. Även om pappa och bröderna i praktiken uträttar lika många sysslor, krävs det allt som oftast ett ”kan du ta disken?”, ”kan någon gå och handla?”, ”tvätten behöver vikas” för att de över huvud taget ska uppmärksamma vad som behöver göras. Medan det för mig i princip är helt automatiserat att t.ex. torka av diskbänken när jag diskat klart, byta toarulle när pappret är slut, ta med soporna på vägen ut. Min pappa och mina bröder gör lika mycket, men de finner sig i ansvar som tilldelas dem i specifika situationer, och slipper den gnagande känslan av att finna sig i ett konstant ansvar.

  5. Nike skriver:

    Fyfan vad träffsäkert. Fyfan vad jag behövde läsa det här just nu. TACK

  6. Johanna skriver:

    Tack för ännu en lysande krönika! Så hjälp en tjej som finner sig själv exakt i situationen du beskriver ovan. HUR SKA JAG TA UPP DET MED
    MIN PARTNER? Jag har så många känslor o tankar kring det hela att jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Hur börjar jag formulera en mening ens? Tack för att du e bäst HP <3

    1. Sanna skriver:

      Tycker du ska be honom läsa detta blogginlägget och berätta att det är exakt så du känner. Att läsa en text minskar ju risken för att det blir massa avbrott och försvarstal mitt i och att du inte får ditt sagt.
      Sen kan ni ta samtalet efter det, men då har han iallafall fått en klar inblick i hur du tänker.
      Lycka till <3

  7. Lovisa skriver:

    Tack, Hanna

  8. Linnéa skriver:

    TACK. Haft många av dessa tankar som ett kaos i huvudet senaste tiden. Nu blev de till ord och substans <3

  9. Lotta skriver:

    fan TACK. Behövde exakt detta exakt nu. <3

  10. Emma skriver:

    Kloka Hanna. Mitt i prick!

  11. Kajsa skriver:

    Jaa så sant! Tänker ofta på detta. Hemma hos mig gjorde pappa minst hälften av vardagsgörat, men mamma hade fortfarande det övergripande ansvaret. Vi har exakt samma roller i min nuvarande familj. Maten, städet osv delar vi 50/50, men jag är projektledare. Det är så otroligt svårt att komma ifrån. Huuur gör man???

    1. Emilia skriver:

      Samma här, och det är såå irriterande!! Ja precis, hur gör man? Nån som har kommit ifrån detta som har tips?

  12. Frida skriver:

    Så himla klokt formulerat. Och det här med vad vi kvinnor hade kunnat uträtta för storverk om vi också kunnat lägga vår tankekraft på oss själva och vår karriär/intressen i stället för att vårda relationer och familjeliv – det är otroligt tänkvärt.

  13. Elisabet skriver:

    Väldigt tänkvärt för så många familjer!

  14. Josefin skriver:

    Denna projektledarroll man ständigt har som kvinna. Tänka på morgonen ”vad ska vi äta ikväll, ska jag plocka ut något från frysen så det hinner tina” eller juste måste boka hotell tills vi ska dit, etc. Sen hamnar man ju lätt i att när männen väl gör något, så är det ex ”jag grillar = lagar mat” men kvinnan dukar, gör sallad, fixar såser, torkar snoriga näsor under tiden på kidsen, fixar potatis i ugn …. medan så många män står vid grillen med en öl å ba ”fan vad jag är bra, idag har jag lagat mat å familjen som en true jämnställd man, yey!”

  15. Amelie skriver:

    Hanna! Tack för en krönika som träffar rakt i magen och sätter ord på saker jag tänkt men inte kunnat formulera. Märkte till min förvåning att jag började gråta när jag läste texten, just för att den fick mig att se klart på det som tidigare legat och skavt utan att jag förstått varför. Igenkänningen är total, tack för att du formulerar det i ord så bra! <3

  16. Swea skriver:

    Är också projektledare hemma. För i princip allt. Och jag är så jävla trött på det. Sedan när jag skäller säger min sambo att jag inte ”låter” honom göra hemmafixgrejerna. Men alltså förlåt, han är ju helt jävla inkompetent??? Dammsuger och missar typ allt skräp och grus, dammar och slår sönder min vas, tvättar och krymper min ylletröja.

  17. Jenny skriver:

    Vilken bra text, så tänkvärd! Olustig känsla som uppstår i.o.m igenkänningen (mamma) och tacksamheten (!) i att leva med en snubbe som faktiskt tar ansvar.
    Men hey, tror faktiskt att det bara handlar om vettig uppfostran. Alla borde lära sig att ta ansvar för sin egen skit, vilket alltså innefattar både bokstavlig skit och känslomässig sådan – och att inte ta ansvar för andras. Så kan man sen njuta av att vardagen (och livet) blir lite liite enklare när man hjäälps åt att ta ansvar :D

  18. Linda skriver:

    Tack för ännu en mästerlig krönika! Så igenkännande..
    Hoppas så att du fortsätter lägga upp dem här på bloggen också. Alla borde få läsa dina briljanta texter <3

  19. Daisy skriver:

    Så träffsäkert! Kom på mig själv inatt med att säga ”tack för hjälpen” och bli uppriktigt tacksam för att min man gick upp och bytte kisslakan i sängen medan jag duschade ledsen nedkissad unge. Jag vaknade och väckte honom och bad honom göra det liksom. Sen blev jag glad över att han hittade rätt lakan. Och i övrigt, ja, projektledarrollen är fasiken inte rolig. Så tröttsam. Min man skyller på att jag ”hinner göra det först” och att jag bryr mig mer om städning och planering, vilket ja, uppenbarligen är sant, men det leder ju till konflikter eftersom han inte ser uppenbara grejer som torr tvätt och skitiga köksbord och att jag måste be hnm tre gånger.

  20. Emilia skriver:

    Tycker att detta är så bra skrivet! Jag har dock funderat så mycket över det här – hur mycket påverkar ens uppväxt hur en senare ansvarar för olika saker i ett förhållande? Jag har växt upp med föräldrar som delat på det mesta. Självklart har det funnits vissa delar de vardera kanske ansvarat mer för, men jag har aldrig känt att mamma städat mer, lagat mer mat, tvättat mer osv utan det har faktiskt varit jämnt fördelat mellan dem (vilket känns rätt ovanligt och för mig skönt).

    I min tidigare relation och i min nuvarande, är det jag som blir tjatad på. Att jag är för stökig, att jag ska diska mer, städa mer, tvätta mer. Jag försöker verkligen att göra lika mycket som min partner och tycker att vi delar lika på det mesta. Det jag vill komma till är att i mitt fall har mitt ex och min nuvarande kille nästan blivit förvånade. Alltså dom kan inte FÖRSTÅ hur jag inte kan gilla att tvätta och diska? De berättar för alla de känner hur stökig jag är osv. Det är som att det är ett fenomen, en kvinna är helt plötsligt vad mannen generellt brukar vara när det kommer till hemarbete och detta blir en så stor grej? Medan tusentals kvinnor lever i det normativa, där männen är jag. Detta flyter obemärkt förbi och talas inte om, men när det gäller mig som kvinna, då är det nästan en skandal?

    Vet inte om ni förstår mitt resonemang pga. lång kommentar, eller om det ens var ett resonemang, haha.

    1. Linnea skriver:

      Är EXAKT likadan! Har alltid varit ointresserad av matlagning, städning, ha superrent omkring mig osv. Tycker inte det är hela världen att det är lite småstökigt och ändå ha folk över. Min sambo blir galen på mig – men han överpresterar enligt mig och är smått pedantisk. Har försökt forma mig mkt och nu har vi nog landat i ett bra samspel..min pappa var också den som tog huvudansvaret över hemsysslorna som matlagning och städning och typ min systers man är likadan som min. Är inte det knäppt?? Men ja, tror folk blir chockade att man som kvinna är relativt ointresserad av hemsysslor. Har aldrig varit en ”boande” person. Alla har alltid skojat med mig om detta, både kvinnor o män, och då tycker jag att jag har en rätt naturlig syn på det hela. Självklart måste saker bli gjorda men jag är nog den det tjatas på…

  21. Emma skriver:

    ”Jag har tänkt mycket på just det. Tänkt på hur mycket jag tänkt på killar. Och sen har jag tänkt på hur mycket killar har tänkt på sitt. De kan vara jättefina, kloka och jämställda – men alltid, alltid med sin egen agenda.”

    Alltså TACK för att du sätter ord på det. Fick ont i magen av det stycket för det är ju just precis så, killar man känner, har relationer med, fina feministkillar men som ändå alltid värderar sig själva och sina intressen så högt & lägger tid och tankekraft på först och främst sig själva. Medan man själv bara utplånar sig och lägger SÅ mycket energi på relationerna och bekräftelsen och känslorna, det är ett sånt underläge. Man ältar och funderar och jobbar på saker och nojar och kärleksknegar. Sedan tar det slut och han bara vandrar vidare hel med nya erfarenheter och insikter och har hunnit utveckla sin karriär inom typ musikproduktion under tiden och själv är man kvar helt… tom. Och ledsen. Fan vad det suger ändå.

  22. Emma skriver:

    En av dina bästa krönikor! Håller med om varje ord. Kämpar ibland för att få män att driva samtal och fråga kvinnor mer, och det problemet har väl lite samma ursprung.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Senaste kommentarer

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla