– Städar någon av er hemma?
Frågan kom från min hårda men rättvisa samhällslärare Anitha och ställdes till vår stökiga klass 7C. Ivrig i att berätta om min dammtorkning räckte jag upp min trettonåriga hand och förklarade att jag och pappa hjälper mamma med dammtorkningen ibland.
– Men bor inte du och pappa också i samma hus som din mamma? Frågade Anitha retoriskt och fortsatte sen ifrågasätta mitt ordval med att jag och pappa ”hjälpt mamma”. Varför hade jag tänkt att mamma var huvudansvarig för min och farsans smuts? Som att när vi städade var det för att hjälpa henne – inte för att vi också ville leva i ett beboligt hem.
För mig som inte haft mitt stora feministiska uppvaknande ännu var det som om någon tände en lampa i huvudet på mig. Och plötsligt drabbads jag av vad jag i efterhand förstår var en enorm skuld för det morsan varje vecka tjatade om (och ibland grät över). Skamset hängde jag med huvudet i bänken resten av lektionen och förbarmade mig över det jag sagt och framförallt: att jag inte förstått bättre.
Sedan den dagen hör jag det lite överallt. Pappor som ska ”hjälpa” mammor med städning, tvätten, vattning, planera veckohandlingen och ibland till och med som ”barnvakt” för deras gemensamma barn.
Att vara kvinna är att finna sig. Finna sig i huvudansvaret för saker som är gemensamma – och inte gemensamma, som att minnas sin killes släkts födelsedagar. Finna sig i att det är du som kvinna har ansvar för er tvåsamhets hela existens – för er kärlek. ”Hur känns det nu?”, ”behöver vi prata?”, ”hur mår han?”. För att generalisera ytterligare skulle jag nog säga att kvinnor som är i parförhållande med män tänker ungefär lika mycket på sin relation som han gör på sig själv.
Jag har tänkt mycket på just det. Tänkt på hur mycket jag tänkt på killar. Och sen har jag tänkt på hur mycket killar har tänkt på sitt. De kan vara jättefina, kloka och jämställda – men alltid, alltid med sin egen agenda. Från att jag var 11 har jag gråtit över killar. Killarna i sin tur har gråtit över en förlorad fotbollsmatch eller ett jobb de inte fick. De går genom livet med sin egen agenda och så sopar vi kvinnor för dem. Om inte bokstavligen talat (med en sop alltså) så är det med känslorna i relationen och att det som måste sägas faktiskt blir sagt.
Vad gör det egentligen med vår energi som människor? När hans tankekraft går till det som gynnar honom och hennes till det som gynnar oss båda?
Jag var på en föreläsning av Ungdomsbarometern för ett par veckor sedan där över 20 000 unga människor blivit intervjuade om hur de såg på sig själva. Medan flickor identifierade sig som ”miljövän”, ”feminist”, ”antirasist” och ”hundmänniska” så identifierade pojkar sig främst som ”gamer”, ”datanörd”, ”sportfantast” och ”techie” (dvs prylnörd).
Efter tillsägningen av min samhällslärare i sjuan slutade jag i alla fall säga att jag ”hjälpte mamma med städningen” men i ärlighetens namn tror jag inte hon fick mer hjälp av varken mig, mina syskon eller farsan?
Istället har fortsätter vi att reproducera könsroller som vi tror hör hemma på 50-talet men som i allra högsta grad existerar mitt bland oss.
KRÖNIKA PUBLICERAD I ST 4/5.
