Den fjärde mars för nio år sedan hämtade du mig i din mammas blå peugeot. Bara att du hade bil var ju typ det coolaste någonsin. Vi åkte hem till dina föräldrars lägenhet och kollade på VHS-filmer du hyrt på bibilioteket. De handlade om Woodstockfestivalen. Jag visste inte vad det var, men visste att Rolling Stones hade något med det att göra. Och de gillade jag ju. I alla fall hade jag utgett mig för att göra det på msn. Hela kvällen låtsades att jag fattade precis lika mycket som dig. För du kunde ju så mycket. Om allt. Utan att någonsin egentligen säga det.

Istället lyssnade du mycket på mig. Skrattade med mig, ibland åt mig. Som när jag använde ord helt fel eller gled omrking på ert hala parkettgolv i ett försök till armhävning. Även om det var du som kunde allt, var jag i dina ögon den bästa någonsin. I dina ögon kände jag mig intressant, härlig, underbar och befriande. Som något du aldrig haft, men alltid längtat efter. Utan att någonsin behöva göra mig till.

Vi visste inte att den där kvällen för nio år sedan skulle bli starten på något sånt här. Att det var den kvällen som våra hjärnor och hjärtan började ta nya vägar och riktlinjer. Att den kvällen blev en början på så mycket känslor. Att kommande åren skulle handla så mycket om oss.

Nio år. Och tänk att jag fortfarande känner mig bäst i dina ögon. Där vill jag alltid finnas.