Vem var du när du var tio? Var gjorde du? Hur tänkte och kände du?
Jag älskade att leka med barbie och byggde hus där mina böcker fick agera barbiehusets väggar. Mina barbies fick fluffiga sängar av min stickade lilla pullover, en linbana av ett paketsnöre och enorma hus på stolar och bord. På somrarna cyklade jag till badplatsen med min bästis Kajsa. När vi inte badade hade vi möten med vår hemliga klubb HKF tillsammans hennes storasyster Filippa. Vi ritade snoppar i en hemlig bok och fnittrade ihjäl åt oss bilderna.
På nätterna sov jag under självlysande plaststjärnor uppsatta med häftmassa. Jag hade mitt gosedjur Kalle under armen och viskade ”jag älskar dig” i hans öron varje kväll. På eftermiddagarna mimade jag framför spegeln till Absolut Muisc 28 och låt nr 7 på skivan; The Moffats – I’ll be there for you. Ibland var jag orolig, oftast för tjuvar, krig eller att mamma och pappa skulle skiljas. Jag blev ledsen när jag inte fick allas uppmärksamhet jämt, och hade alltid massa kompisar hemma. Mamma och pappa var bäst i världen och det bästa jag visste var att äta pinnglass framför Så ska det låta och göra uppträdanden bredvid teven, samtidigt som programmet sändes.
Jag hade levt i tio år och levde därefter.
Jag blev inte väckt en dag av föräldrar som berättade att jag skulle flytta – inte med dem, som var det enda jag känt till under mina tio år, utan ihop med en flera år äldre man. En sån som såg ut som den pappa som pussade mig godnatt varje kväll. Jag behövde aldrig flytta ihop med en man som skulle våldta och slå mig under flera års tid. Jag slapp tvätta hans kläder och laga hans mat. Och vid min första mens blev jag aldrig gravid med våldtäktsmannen och tvingades föda hans barn hemma för att sedan se på hur han slår både mig och våra barn.
Jag behövde aldrig rymma från mannen. Och jag slapp hamna i fängelse för att jag tyckte att jag förtjänade något bättre. Om bara lite bättre.
Men det innebär inte att alla tioåriga flickor slipper det. Tvärtom. Tioåriga flickor gifts bort. Tioåriga flickor våldtas och slås. Tioåriga flickor låses in i okända hem och arbetar som slavar. Tioåriga flickorna bor på samma jord där vi växt upp, men de har ingen lag som skyddar dem. Ingen stat, regering eller andra vuxna som stoppar det. Tioåriga flickor ska istället acceptera och förstå att detta är deras öde. Om de inte gör det? Då är det flickorna som låses in eller mördas och inte våldtäktsmannen eller de andra vuxna som ser på. De går fria.
Det här är inget som bara ägde rum på stenåldern eller för hundra år sedan. Det här händer inte i en tid då vi inte ”förstod bättre”, det här händer idag, i veckan, nästa vecka och just i detta nu.
Flickorna växer upp till kvinnor. Skuldbelagda, slagna, våldtagna och förstörda kvinnor helt i männens våld. Utan utbildning, egen ekonomi eller socialt skyddsnät att fångas upp i. 87 procent av alla kvinnor i Afghanistan har blivit misshandlade av sin make. En hög andel kvinnor slås ihjäl, andra får syra i ansikte och några lyckas rymma. För att sedan jagas, hittas och åka in i fängelse i tiotals år av den enkla anledningen: de ville vara människor i en värld där kvinnor inte räknas som människor.
Att födas som kvinna i Afghanistan idag är att födas in i ett fängelse. Om inte värre. För faktum är att i fängelset är du friare än under mannens våld, familjeheder och samhällets regler. I dox-dokumentären får du Möt Sara, Lafite, Sima och medfångarna i kvinnofängelset Takhar i Afghanistan.
DOX-dokumentären ”Frihet bakom galler” lämnade mig mer berörd och bestört än på länge. Funkar det verkligen att bara leva på med sitt liv när sånt här sker? Och om det funkar, till vilken jävla nytta? Det kan inte vara sant att vi ska gå omkring och leva våra liv med den här typen av kunskap utan att försöka göra någonting åt saken.
Jag har dragit igång en insamling till Svenska Afghanistankommitén som arbetar för kvinnors rättigheter i Afghanistan. Om du vill göra någonting, skänk gärna en slant hit. Det är ett sätt att på riktigt göra någon skillnad. En liten slant för varje tioårig flickas rättigheter.
