För alla tioåriga flickor

16:46 2013-10-20

Vem var du när du var tio? Var gjorde du? Hur tänkte och kände du?

Jag älskade att leka med barbie och byggde hus där mina böcker fick agera barbiehusets väggar. Mina barbies fick fluffiga sängar av min stickade lilla pullover, en linbana av ett paketsnöre och enorma hus på stolar och bord. På somrarna cyklade jag till badplatsen med min bästis Kajsa. När vi inte badade hade vi möten med vår hemliga klubb HKF tillsammans hennes storasyster Filippa. Vi ritade snoppar i en hemlig bok och fnittrade ihjäl åt oss bilderna.

På nätterna sov jag under självlysande plaststjärnor uppsatta med häftmassa. Jag hade mitt gosedjur Kalle under armen och viskade ”jag älskar dig” i hans öron varje kväll. På eftermiddagarna mimade jag framför spegeln till Absolut Muisc 28 och låt nr 7 på skivan; The Moffats – I’ll be there for you. Ibland var jag orolig, oftast för tjuvar, krig eller att mamma och pappa skulle skiljas. Jag blev ledsen när jag inte fick allas uppmärksamhet jämt, och hade alltid massa kompisar hemma. Mamma och pappa var bäst i världen och det bästa jag visste var att äta pinnglass framför Så ska det låta och göra uppträdanden bredvid teven, samtidigt som programmet sändes.

Jag hade levt i tio år och levde därefter.

 

Jag blev inte väckt en dag av föräldrar som berättade att jag skulle flytta – inte med dem, som var det enda jag känt till under mina tio år, utan ihop med en flera år äldre man. En sån som såg ut som den pappa som pussade mig godnatt varje kväll. Jag behövde aldrig flytta ihop med en man som skulle våldta och slå mig under flera års tid. Jag slapp tvätta hans kläder och laga hans mat. Och vid min första mens blev jag aldrig gravid med våldtäktsmannen och tvingades föda hans barn hemma för att sedan se på hur han slår både mig och våra barn.

Jag behövde aldrig rymma från mannen. Och jag slapp hamna i fängelse för att jag tyckte att jag förtjänade något bättre. Om bara lite bättre.

Men det innebär inte att alla tioåriga flickor slipper det. Tvärtom. Tioåriga flickor gifts bort. Tioåriga flickor våldtas och slås. Tioåriga flickor låses in i okända hem och arbetar som slavar. Tioåriga flickorna bor på samma jord där vi växt upp, men de har ingen lag som skyddar dem. Ingen stat, regering eller andra vuxna som stoppar det. Tioåriga flickor ska istället acceptera och förstå att detta är deras öde. Om de inte gör det? Då är det flickorna som låses in eller mördas och inte våldtäktsmannen eller de andra vuxna som ser på. De går fria.

Det här är inget som bara ägde rum på stenåldern eller för hundra år sedan. Det här händer inte i en tid då vi inte ”förstod bättre”, det här händer idag, i veckan, nästa vecka och just i detta nu. 

Flickorna växer upp till kvinnor. Skuldbelagda, slagna, våldtagna och förstörda kvinnor helt i männens våld. Utan utbildning, egen ekonomi eller socialt skyddsnät att fångas upp i. 87 procent av alla kvinnor i Afghanistan har blivit misshandlade av sin make. En hög andel kvinnor slås ihjäl, andra får syra i ansikte och några lyckas rymma. För att sedan jagas, hittas och åka in i fängelse i tiotals år av den enkla anledningen: de ville vara människor i en värld där kvinnor inte räknas som människor. 

Att födas som kvinna i Afghanistan idag är att födas in i ett fängelse. Om inte värre. För faktum är att i fängelset är du friare än under mannens våld, familjeheder och samhällets regler. I dox-dokumentären får du Möt Sara, Lafite, Sima och medfångarna i kvinnofängelset Takhar i Afghanistan.

DOX-dokumentären ”Frihet bakom galler” lämnade mig mer berörd och bestört än på länge. Funkar det verkligen att bara leva på med sitt liv när sånt här sker? Och om det funkar, till vilken jävla nytta? Det kan inte vara sant att vi ska gå omkring och leva våra liv med den här typen av kunskap utan att försöka göra någonting åt saken.

 

 

Jag har dragit igång en insamling till Svenska Afghanistankommitén som arbetar för kvinnors rättigheter i Afghanistan. Om du vill göra någonting, skänk gärna en slant hit. Det är ett sätt att på riktigt göra någon skillnad. En liten slant för varje tioårig flickas rättigheter. 

Gå till insamlingen.

18 kommentarer | “För alla tioåriga flickor”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Werkin' Girl skriver:

    Tack för det här inlägget. Nu ska jag kolla på dokumentären.

    Kärlek & respekt! /EmoBoost
    http://emoboost.blogspot.se/

  2. L skriver:

    Jag vill tipsa om den här artikeln, som visar hur Afghanistan såg ut (för kvinnor) för bara några decennier sedan. Det är obeskrivligt sorgligt åt vilket håll utvecklingen har gått, och än idag gör i fotspåren av världens snabbast växande religion.

    http://www.messynessychic.com/2013/06/10/lost-in-time-groovy-afghanistan/

  3. Sofia skriver:

    Helt sjukt!
    Du borde kolla på denna dokumentär om hur det ser ut för kvinnor i indien.
    http://www.youtube.com/watch?v=ENNi8Kk0ags

  4. storsolen skriver:

    har också sett dokumentären och det verkligen svider i hela hjärtat när man får höra om sådana hemskheter…helt ofattbart! himla bra initiativ med insamlingen, du är bra!

  5. Emma V skriver:

    Jag har donerat. Även om det känns bra att du säger att man hjälpt till lite genom att göra det, så undrar jag alltid vad som händer EFTER insamlingen. Hur kan en insamling av pengar hindra att flickorna gifts bort? HUR sker förändringen? Åker folk ner dit och säger till föräldrarna att, ”nejdu, såhär kan det bara inte vara.” Nä, men du fattar.
    Vet du det får du gärna dela med dig av infon.

  6. Annie skriver:

    Din text fick mig att börja gråta. Det är så ofattbart, vidrigt och orättvist. Jag ska se dokumentären, skänka pengar och dela vidare. Det är det minsta jag kan göra.

    Sedan håller jag med Emma V, man är alltid nyfiken på vad som händer med pengarna. Att det faktiskt händer något. Kommer du kunna följa upp på något sätt?

  7. Linnéa skriver:

    Så jävla hemskt, jag såg dokumentären när den gick men klarade inte av att se hela, men de som befinner sig där kan inte välja att kolla bort som jag, de har ingen offknapp som jag har på min tv.
    Ska fundera på att ge en slant så fort studiebidraget kommer in, finns så mycket jag skulle vilja dondera till, blir splittrad.
    Hur länge hålls donationen öppen, slutar den när den nått upp till 5000sek?

  8. Linnéa skriver:

    tehe, såg nu att det stod att den stängdes om 11 dagar, haha förlåt för min dumma fråga XD

  9. Johanna Malmö skriver:

    Väldigt bra initiativ. Har donerat 100kr. Påminn gärna igen när folk har fått lön/csn, det är ju lite fel tid i månaden för många. (Syftar ej på mens).

  10. ekxfggff skriver:

    åh master <3 du skriver så bra!

  11. Moa skriver:

    Tack! för det här inlägget och tack för att du startade insamlingen. Bra initiativ Hanna! Jag såg dokumentären för några dagar sedan och den dröjer kvar i tankarna och i hjärtat. Det var så svårt gå från tankar till handling och du gjorde det lättare. Superlätt blev det helt plötsligt och man vill fortfarande göra mer!

    Jag gick därför in och lånade ut lite pengar via http://www.kiva.org också. Kan rekommendera Kiva! Det är en organisation genom vilken man kan låna ut mikrolån. Man får välja exakt vilken person man vill låna ut sina pengar till, och när de är återbetalade kan man antingen plocka ut pengarna eller låna ut dem till en annan person! Jag lånade ut lite pengar till kvinna i Tajikistan som ska investera i boskap för att säkra sin försörjning och en kvinna i Kenya som ska bygga ett växthus. Det känns lite lite bättre när man kan hjälpa till på något sätt. /Moa

  12. Hilda skriver:

    Du är så oerhört grym Hanna. Fortsätt med det!

  13. therese skriver:

    Det känns lite lättare efter att ha läst om det här efter att jag har skänkt 100 kr till din insamling.

  14. Felicia skriver:

    Min moster jobbar inom försvaret nere i Afghanistan och hon berättade om en grupp talibaner som skickar inte giftig gas i flickskolor, har tydligen hänt ett par gånger. Blir så jävla arg, glad att amerikanerna åker in i deras talibanläger på nätterna och knäpper dom.

  15. C skriver:

    Jag var på premiären av filmen. Då var Nima sarvestani där också, som gjort filmen,
    Och efter filmen var det regissörsamtal och någon i publiken frågade men vad hände med Sara? Och vad händer? Jo Sara var med i publiken och berättar sin historia från där den slutade i filmen, och nu söker hon asyl i Sverige. Jag grät så mycket att jag hulkade när jag gick från biografen. Man slängdes verkligen mellan hopplöshet och glädje under hel filmen och sen blev det ba för mycket när Sara var där.
    Sjukt.

  16. Katarina skriver:

    Hej Hanna!

    Vi är jätteglada att du startat insamlingen till Svenska Afghanistankommittén! Stort tack för ditt brinnande engagemang!

  17. Liva Lly skriver:

    Ska kolla på dokumentären. Superviktigt att sådant här inte går obemärkt förbi oss. Väldigt bra text!

  18. fanny darling skriver:

    du skriver så otroligt bra, det går rakt in. såg dokumentären för några veckor sedan, så gripande. så bra iniativ du tar också! go hanna!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Senaste kommentarer

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Mest läst Stockholm

Andra bloggar

Mest läst på NG

Mest läst på NG
Tillbaka
Mer inlägg