Alltså. Har idag varit med om en fruktansvärt vidrig händelse. Själva skolan jag går på ligger ju på artonde våningen i en skyskrapa mitt i San Francisco. Idag skulle jag i vanlig ordning ta hissen ner till markplan, vi var 13 personer totalt i den relativt stora hissen. Plötsligt, från ingenstans, börjar hissen gå väldigt snabbt nedför. Det känns som om mina fötter lämnar marken för typ en sekund och sedan hörs en duns och hissen stannar.
Lite skärrt börjar vi, tretton personer, trycka på massa knappar på hissen men ingenting funkar. Det är rätt trångt då vi är många men jag försöker intala mig att det är lugnt. Herregud, det är ju bara en jävla hiss som stannat och dessutom står vi på den första våningen, så den kan ju inte direkt störta. I brist på täckning på allas mobiltelefoner så börjar jag spela candy crush och håller mig relativt lugn.
Någon amerikansk affärsman i hissen sköter nödsamtalen med en hisspersonal som låter lite halvt hysterisk och frågar ungefär tio gånger om vi verkligen är hela TRETTON PERSONER i hissen? Och om någon behöver vård. Det behövde vi inte. Även om japanska killen bredvid mig såg lite väl svettig och panikslagen ut.
Femton minuter går. Vi väntar på en mekaniker hisspersonen lovat oss.
Tjugo minuter går. Jag står tyst och tittar upp mot taket i hopp om att få bättre syre där.
Till slut har en halvtimme passerat och plötsligt hör vi mekaniker utanför som ropar ”CAN YOU HEAR ME??” varpå hela hissen vrålar ”YES!!!”. Mekanikern fortsätter vråla att vi ska ”MOVE AWAY FROM THE DOORS” varpå jag pressar mig bakåt mot några japanska studenter med de amerikanska affärsmännen tätt framför mig. Minuterna går. Ingenting händer. Ingen hör då vi ropar? Vi väntar spänt på att någon ska bända upp dörrarna utifrån.
Plötsligt efter totalt 40 minuter börjar hissen röra sig hackigt uppåt. Sen snabbt nedåt. Sen uppåt igen. Det känns som om hissen är påväg att krascha vilken sekund som helst och jag hinner fundera på om det kanske är en jordbävning där utanför? Eller terrorister? Till slut åker hissen uppåt med full fart och de röda siffrorna på hissväggen vsar ”7… 8…. 9…. 10…” och när vi till slut är på tolfte våningen stannar den hårt för att sedan plötsligt åka snabbt nedför igen?!
Japanerna i hissen börjar skrika i panik. Jag tror för en sekund att det är nu det händer. Det är nu jag dör. De amerikanska affärsmännen som verkat så lugna mumlar nu plötsligt ”oh shit…” när hissen är påväg ner i full fart och jag känner hur PANIKEN kryper sig på mig. Jag ser löpsedlarna och funderar på vad som kommer stå. Hur det kommer kännas att bli mosad i en hiss. Vad mamma och pappa ska säga. Och Anton. Jag hinner till och med tycka synd om dem. Jag inser att jag inte KAN dö nu, det får inte hända på det här slumpmässiga onödiga sättet.
Paniken ökar och nu åker hissen plötsligt snabbt uppåt igen!? Av ren och skär rädsla vrålar jag ”OH MY GOD!!!!!!!!!!!” och nyper fast naglarna i affärsmannen framför mig. Till slut visar våningssiffrorna ”12” och dörrarna öppnas med ett trivsamt litet ”pling!”.
Utanför är det tomt och vi alla hetsar oss ut från hissen. En spanjor börjar applådera exalterat. Inte jag. Jag blir tvungen att ställa mig mot en vägg och andas. Jag är helt förstörd. Jag var ju under en millesekund helt säker på att jag skulle dö?!?!?!?! Sen tvingas jag ta hissen ner igen eftersom det inte finns några trappor från just den våningen?!. Färden ner i hissen är vidrig. Står med hjärtklappning och är helt kallsvettig. Väl där nere står några mekaniker och ser förvirrade ut.
”Where did the elivator go?!” frågar de mig. Som om det inte har haft någon koll på det enorma LIVSDRAMAT jag precis utsatts för…? Jag svarar skärrat att den stannade på tolfte våningen, sen går jag hem och ringer Anton och berättar att jag varit nära att dö.
Ta trapporna till 18:e våningen känns orimligt, så i morgon blir det att åka denna helvetesmaskin igen.
