Min första lärare hette Åsa Farm. Jag har inte så mycket minnen från min tid som sjuåring men Åsa minns jag. Framförallt minns jag hur hon fick mig att känna. I hennes ögon var jag viktig och alltid duktig. Jag Hon log mycket och hade alltid varma händer som hon ibland strök mot min sjuåriga äppelkind. Hon var min fröken och den som gav mig en bra start i skolan, en start som kanske banade vägen för en skolgång jag alltid tyckt om.

Ett av de få minnen som faktiskt stannat är då jag satt sönder en overhead i en garderob/skrubb i skolan. Vi brukade samlas ett gäng sju- och åttaåringar inne i skrubben och berätta spökhistorier. Ofta blev det jag som berättade, min klasskamrater tyckte nämligen att jag hade bäst ”röster” och äckligaste berättelser. Var sjukast i kanske. Men en gång gick det för långt. Dramaqueenen i mig blev så exalterad i en historia om gengångare och döda föräldrar att jag i rent effektsökande ställde mig på något jag trodde var en pall, men som alltså var en overhead. 

Jag grät hejdlöst, barnen runt mig likaså (det brukar ju fungera så). Det är ju hemskt att göra sönder saker som sjuåring. En kan ju inte sätta saker i perspektiv och vet ju inte att den där 70-tals overheaden ändå var något som lärarna försökt få utbytt de senaste tio åren. Min fröken Åsa blev inte arg, hon hade mig i knäet en längre stund och förklarade att jag inte behövde ha något som kallades dåligt samvete. Det var ju bara en olycka. 

Och så lät hon mig fortsätta berätta de psykiska spökhistorierna i skrubben några år framöver. 

Hoppas att mina framtida barn får en Åsa Farm sina första år i skolan, kanske blir det någon av er som får lära mina sjuåringar hur viktiga de är oavsett hur många overheadapparater de förstör.

PS. Ovan ser ni de nya filmerna från kampanjen jag jobbar med just nu, för det vidare.