Älskade ni,

Är i Sundsvall nu. Staden där allt började. Stället där amöba blev människa. Platsen där jag blev könsmogen och färdigvuxen. Jag är här och det känns skönt. Förutom denna lilla detaljen med ständigt dåligt samvete över att jag ska ”räcka till” överallt. Syrran ringde nyss och bah ”vill du va barnvakt hela dan?” 

…har inte träffat mina älskade syskonbarn på flera månader men jag känner ändå:

”….oj… vara barnVAKT en hel dag när jag planerat att köpa julklappar och mysa lite framför en julfilm…”

ÄR JAG EN DÅLIG MÄNNISKA PGA DESSA KÄNSLOR? Jag vill gärna ses och umgås med dem en hel dag pga saknar och älskar dem, men att plötsligt kastas in i någon slags småbarnsförälderroll med ansvar känns bara …jobbigt. Gud. Jag hör ju nu vilken egoist jag är. ELLER? Får en inte sätta sina behov före barn? Det här är ju tankar som gör att jag inser att jag kanske aldrig kommer kunna skaffa barn. Har helt enkelt för stark vilja att göra som jag vill. 

MEN ändå: efter ett par minuters betänktetid såg jag Agnes och Almas små ansikten framför mig och kunde absolut inte motstå dem…. så jag sa självklart ”ja” till systra mi. 

I övrigt är det något konstigt med min andedräkt då jag kommer hem till Sundsvall. Har aldrig så dålig morgonandedräkt som här? Kanske handlar det om att övriga luften är så frisk och krispig att det jag andas är gamla gifter från Stockholmavgaserna eller liknande. En helt egen teori jag har som ej behöver stämma.