Älskade ni,
Är i Sundsvall nu. Staden där allt började. Stället där amöba blev människa. Platsen där jag blev könsmogen och färdigvuxen. Jag är här och det känns skönt. Förutom denna lilla detaljen med ständigt dåligt samvete över att jag ska ”räcka till” överallt. Syrran ringde nyss och bah ”vill du va barnvakt hela dan?”
…har inte träffat mina älskade syskonbarn på flera månader men jag känner ändå:
”….oj… vara barnVAKT en hel dag när jag planerat att köpa julklappar och mysa lite framför en julfilm…”
ÄR JAG EN DÅLIG MÄNNISKA PGA DESSA KÄNSLOR? Jag vill gärna ses och umgås med dem en hel dag pga saknar och älskar dem, men att plötsligt kastas in i någon slags småbarnsförälderroll med ansvar känns bara …jobbigt. Gud. Jag hör ju nu vilken egoist jag är. ELLER? Får en inte sätta sina behov före barn? Det här är ju tankar som gör att jag inser att jag kanske aldrig kommer kunna skaffa barn. Har helt enkelt för stark vilja att göra som jag vill.
MEN ändå: efter ett par minuters betänktetid såg jag Agnes och Almas små ansikten framför mig och kunde absolut inte motstå dem…. så jag sa självklart ”ja” till systra mi.
I övrigt är det något konstigt med min andedräkt då jag kommer hem till Sundsvall. Har aldrig så dålig morgonandedräkt som här? Kanske handlar det om att övriga luften är så frisk och krispig att det jag andas är gamla gifter från Stockholmavgaserna eller liknande. En helt egen teori jag har som ej behöver stämma.
Önskar mig härmed en video med Alma i julis!
Och förresten! Jag tittar på videon när Alma sjunger blinka lilla stjärna och videon när hon pratar med ”Attilika” ganska (väldigt) ofta. Helt fantastisk är hon. Men iaf! Det går inte hitta dem om man söker i den här bloggen. Måste gå in i din gamla blogg. Ska inte hela ditt arkiv finnas här? Klart slut
Nej det är inget konstigt med att vara ego. Har också en systerdotter som jag älskar men man kan ju inte finnas där vid alla förfrågningar. Tror det blir annorlunda när man får barn själv. Tänk att se en liten människa vars halva genuppsättning är från mig, sjuuukt spännande. Kan vara egoistiskt att tänka så med men då är man ju där hela tiden iaf, oavsett skäl. :)
Skulle aaaldrig vilja va’ barnvakt varken förr eller nu och jag har en dotter på 4 månader. Får till och med nu ångest över ANSVARET i att vakta någons barn?! Känns också jobbigt?! Sätter dock min dotters välmående, lycka och önskningar framför mina egna gladligen och det känns inte ens jobbigt. Älskar’t! Det kommer när man blir gravid/mamma, det är luugnt Master. :)
Att prioritera sig själv före syskonbarn är det svåraste jag vet! Blir såå ofta tillfrågad att vara barnvakt och känner typ att det är det viktigaste jag gör i livet. Men när det krockar med vad jag egentligen vill göra känns det så himla himla jobbigt att säga nej, känns så sjukt egoistiskt. Men tror verkligen inte att man kan tänka så, klart man måste leva sitt egna liv efter det man själv planerar och vill göra – och så även försöka få in alla andra så gott det går. Superlätt…. ;)