Ramlar in på en bekant på fb och hamnar i tråden ovan.
En man våldtar en kvinna i ett publikhav. Artisten som uppträdde (Zara Larsson) visar tydlig avsky och twittrar om att hon hatar män. En man (en bland flera som jag senare hamnade hos via fb) delar posten och kallar Zara ”patetisk”.
Tråden blir direkt till en diskussion om huruvida det är fel av Zara att generalisera på det här sättet eller inte. Och nästintill lustigt är det när en i tråden menar att det ”saknas data” på att män är mer privilegierade än kvinnor (lön, maktpositioner, socialt, juridiskt, historien de senaste 2000 åren etc är tydligen inte bevis nog).
Det som däremot aldrig nämns är mannen som igår begick en fullbordad våldtäkt på kvinnan som ville se en konsert. Hatet, frustrationen och energin riktas inte mot den verkliga förövaren. Istället går det till den 19-åring som känner stor frustration inför det som bokstavligen talat sker framför henne.
Och det är långt ifrån första gången.
Jag letar mig längre in i trådarna på fb och sitter till slut bara och gapar. Jag möts av vuxna män med jobb, fru och barn som delar den artikel där Zara Larssons tweet lyfts upp, delningar följt av trådar om hur förjävligt det är att hon får uttala sig. Det skrattas och hånas och ibland går någon in och ska vara ”vettig” med ett ”hat föder hat, tycker bara det är onödigt så som hon håller på”.
Vill ni veta något annat som är onödigt?
Att en man våldtog en kvinna som ville se en konsert.
Att män utsätter kvinnor för övergrepp hela tiden.
Ja, hela tiden som i över 18 000 gånger per år bara i Sverige och med ett gigantiskt mörkertal. Det är ingen åsikt jag eller ens Zara Larsson har hittat på, det är statistik på anmälningar och det är fakta.
Och just nu medan det här sker, sitter män runt om i Sverige och diskuterar det ”farliga” i att en 19-årig artist uttalar sig generaliserande kring män i grupp.
Det är i den diskussionen männen finner energin och motivationen till att ”ge sig in i debatten”, dela ett inlägg, starta trådar och diskutera med sina vänner. När det handlar om något som handlar om dem. När de känner sig orättvist behandlade. När deras känsla över vad som är onödigt måste luftas.
Det blir märkligare ju mer jag tänker på det. Hur man kan bli så otroligt träffad av Zara Larssons ”män” i hennes tweet och direkt koppla det till något som har med sig själv att göra – men helt blunda för nyhetsmedias ”män” i rubriker om våldtäkt, där är det hela tiden andra män.
När jag i slutet av kvällen hamnar i ännu en lång tråd där nu själva trovärdigheten i våldtäktsanmälan diskuteras, ja, då klickar jag ner webbläsaren och vill bara grina och skriva en tweet om att jag:
hatar hatar hatar män.
Men det gör jag inte. Istället skriver jag det här blogginlägget, värnar om ”den goda tonen” och att ”hat inte ska föda hat”. Tänker på själva syftet med jämställdhetsdebatten och att ”få med alla i kampen!”. För att jag kan, orkar och vill att till och med granngubben hemma i byn ska hänga med.
Och inte för att det här förklarande sättet är det enda rätta sättet, men för att det är ett sätt jag kan. Samtidigt måste det alltid finnas en förståelse för frustration mot privilegierade grupper – och vi måste bli bättre på att inte få tunnelseende varje gång någon generaliserar kring män, vita, medelklass, cis etc.
För det verkligt farliga ligger inte i en tweet om att ”hata män” eller ”white tears”. Det är ju enbart reaktioner på de orättvisor som sker.
Det verkligt farliga sker just ute i verkligheten där män tar sig rätten till kvinnors kroppar.
Igår gjorde en man det mitt i ett publikhav. Inatt och dagen efter kommer liknande saker att ske. Och dagen efter det. Och dagen efter det.
Och tänk, va, om det i männens fb-trådar skulle diskuteras sätt att förhindra våldtäkt, delas självinsikter, tankar om manskulturen, varför män våldtar eller bara ren frustration över att det sker – istället för något annat.
Kanske hade då både våldtäkter och till sist tweetsen med hat och frustration mot män minskat.