I år är det tio år sedan jag gick ut 9C på Sköle skola. Tio år sedan jag fick mitt ganska mediokra slutbetyg, tio år sedan jag var lite förtjust i en kille som kallades ”Junk” (?) och tio år sedan jag för sista gången klev ut ur de röda tegelhusen i Matfors.

I förra veckan var det dags för återträff. Alla från Sundsvall födda 1988 skulle samlas på Aveny och äta middag klassvis för att sedan ägna sig åt ”dans till dj” som det stod i inbjudan. För mig blev det ingen middag, men runt halv elva –snåret blev nyfikenheten på mina gamla skolkamrater svår att hantera, så jag smög mig in på efterfesten. Ur högtalarna pumpade Eifel 65 och en överförfriskad gammal gymnasiekompis snubblade förbi.

Jag var i himlen. Det var så otroligt kul att bara titta på alla. Se att; shit! det blev faktiskt folk av oss ändå! Trots att det såg tveksamt ut där ett tag när min tandställning fick agera strömledning under en fysiklektion.

På Aveny befann sig en enorm blandning av människor – en blandning jag sällan möter på mitt hippa, medietrendiga, vita medelklassområde på Södermalm i Stockholm. En blandning som berikar, vidgar trångsynthet och är underbar.

Under min högstadietid var det inget snack om det fria skolvalet. Även om det infördes redan 1992 så fungerade det som så att vi som bodde i byarna runt Matfors, gick på Sköle eller Matfors skola. I stan fanns ett par friskolor, men även där var närheten till skolan det som avgjorde var de allra flesta eleverna faktiskt hamnade.

Idag ser det inte riktigt ut så. Friskolorna är fler och valen kring vilken skola du faktiskt vill och kan gå i är många. Även om skolorna inte såklart själva titulerar sig som ”elitskolor” vet många av eleverna vilka skolor som har vilka stämplar.

Jag tänker ibland att det är en fin tanke det här med val. ”Den fria individen!” ”Alla kan välja!” Det är en fin tanke men tyvärr helt utan verklighetsförankring. För alla kan självklart inte välja. Valet är inte fritt i ett samhälle fullt av strukturer. I ett land där en nyanländ familj ska sätta sina barn i ett skolsystem de inte känner till. För föräldrar som inte har orken, tiden eller kunskapen är det omöjligt att välja bland skolköer eller uppmuntra till höga betyg och flitighet.

Den senaste PISA-undersökningen har väl inte undgått någon? Att den svenska skolan är på nedgång rent resultatmässigt. Men samma undersökning visade också att de som redan hade det dåligt, nu har fått det sämre. Klassklyftorna i Sverige ökar och kvar står politiker och skyltar om det vackra fria valet.

Jag tänker på min återträff och vad som egentligen är vackert. Blandningen. Att växa upp i en skola där olika bakgrunder möttes. Där det var långt ifrån perfekt, men där mina synsätt vidgades och en förståelse växte. Hade jag fått välja då hade jag förmodligen valt den skola med högst status, men i efterhand är jag så otroligt glad över att jag aldrig hade valet.

Kanske kommer framtidens klassåterträffar se annorlunda ut än den jag fick uppleva? Kanske kommer den i vissa fall innebära fina bilar, vackra miljöer och ”lyckade” karriärer och kanske kommer den i andra fall innebär mer tragiska livsöden.

Enligt prognoserna av den ökande segregeringen i Sverige är gissningen inte alls dum, och en utveckling som kommer fortsätta så länge vi bygger vårt samhälle på en naiv tanke om att människor har samma förutsättningar och möjligheter att ”välja” sin väg i livet.

 (Krönika också publicerad i ST )