Ibland kan jag känna att vi behöver gå tillbaka till viktiga kärnfrågor när vi snackar om feminismen. Typ som när en stor bloggare går ut med att det här med feminism skulle vara en fråga om image med tillhörande attribut så som rödvin. Att det här med pronomet hen och ifrågasättande av heteronormen inte handlar om en mer inkluderande och rättvis värld, utan om något vi använder för att känna oss ”2014”.
Det gör mig visserligen glad att feminismen uppfattas som något modernt eftersom det därmed innebär att feminismen är aktuell och viktig i vår samtid. Men att missta feminismen för en ”image” där ett gäng vita medelklasskvinnor vill dricka rödvin, bära sotarmössa och besitta ett slags hippt kulturellt kapital, är direkt respektlöst mot den stora mängd feminister som lägger ner otroligt mycket tid och energi på att försöka inkludera människor som på många sätt är exkluderade (t.ex. kvinnor, svarta, hbtq-personer) och därmed kämpa för en annan värld än den vi lever i.
Istället för att se feminismen som det den faktiskt är; en kamp för rättvisa, avfärdas den i stället som en del av ett slags poängsamlande hos en ”pk-elit”. Något vita rikemansungar håller på med på fritiden när barerna på Södermalm i Stockholm inte erbjuder tillräckligt med stimulans.
Tro mig, som den vita rikemansungen jag är, om feminismen bara hade handlat om poängsamlande hos en pk-elit hade det varit otroligt skönt och bekvämt.
För det är i det mest skaviga och obekvämaste stället i kroppen som min feminism växer och brinner som starkast. Det är i hur jag kramar knogen vit och väljer omvägar i ren självbevarelsedrift för att slippa bli våldtagen, det är i mitt outtörstliga bekräftelsebehov hos män, det är i tanken på kompisen som blev våldtagen i en stund då inte ens jag själv fattade att det var en våldtäkt eftersom hon ju var ”så full”, det är i tankarna på de tjejer som dagligen går igenom precis samma sak som henne, det är i mitt tillgjorda skratt för en kille jag aldrig tyckte var rolig, det är i min osäkerhet att våga ta plats där jag förstått att jag inte ska vara, det är i fokuset på en programledares armhår, det är i fokuset på min egen kropp och det är i alla kommentarer, mejl, nyhetsrubriker, artiklar och samtal med kvinnor som drabbas av och utsätts för orättvisor just för att de är kvinnor.
Det är där min feminism fötts, växt sig starkare och tagit sig uttryck.
Det är ingen hitte-på-dricka-rödvin-image som jag, och feminister med mig, har tagit på oss. Det är en strategi för att överleva, det är en kunskap om att allt det som skaver i och runt oss inte per automatik innebär att det är VI som är ”känsliga”, ”ohanterbara” eller ”hysteriska” (ett vanligt ord om kvinnor med åsikter), utan att det handlar om något större.
Jag vill inte använda begrepp som ”strukturer” eller ”normer” av den anledning att jag tror att jag tappar de jag faktiskt vill nå med den här texten då. Men låt oss kalla det ”modell”.
Det är kunskapen om att befinna sig i en modell som innebär att jag drar en nitlott när jag är i den som kvinna. Det är att titta på modellen utifrån, räkna på statistik i löner, makt, våldtäkt, våld mot kvinnor, hålla koll på antalet kvinnojourer som faktiskt är överfulla, att fundera på varför den här modellen ens behöver kvinnojourer och sedan räkna ut att; ja, det finns något som inte riktigt stämmer med den här modellen på väldigt många sätt.
Adderar vi detta med folksjukdomar som bulimi och anorexi hos unga tjejer, hur flickor antingen är horor eller offer och sedan plussar vi med bristande representation av kvinnor i styrelser eller nyhetsmedier har vi plötsligt en modell som ger minus åt vissa människor i den.
Det är alltså en modell du förlorar eller vinner på BEROENDE på vilket kön, sexuell läggning, etnicitet, kroppsfunktion eller klass du befinner dig i. Det är en orättvis modell som feminismen hela tiden diskuterar, ifrågasätter och vill förändra.
Och tja, sker en sådan diskussion över ett glas rödvin på Södermalm är kanske sannolikheten ibland större att någon vid bordet bredvid håller med, men aldrig att feminismens kärna och låga bottnar i något annat än det som är verkligt och på riktigt.
