Såg filmen Taikon ikväll. Den handlar om Katarina Taikon, kanske mest känd som författaren bakom barnböckerna om romska flickan Katitzi. Vad som helt hade passerat mitt 80-talsfödda huvud var att Taikon också ägnade hela sitt liv till att kämpa för romers rättigheter. Uppvuxen i romskt läger, i ett Sverige helt utan rättigheter, tog hon sig in i politiken och gjorde enorma förändringar. Gav romerna chans till utbildning, slogs mot rasism och försökte få dåtidens politiker med ”rätt” hudfärg och kön att se och förstå den förföljelse romer utsattes (utsätts) för över hela världen, men också i Sverige.
Jag tycker det är svårt att sätta betyg på dokumentärer eftersom det då känns som om jag recenserar verkliga händelser, men den här filmen måste alla se. Varenda en där ute!
Exempelvis de politiker som röstade för ”tiggeriförbud” under veckan.
Det fryser is i magen på mig när jag läser rapporteringen om förbudet av fattigdom för att sen samma kväll se en film som Taikon. Det är på riktigt deprimerande att den solidaritet som det kämpades för under 60- och 70-talet är på väg ut ur oss.
En känsla för andra människor. Det naturliga i att vilja hjälpa dem av oss som har det sämre. Det är ju en sån självklart och lättillgänglig tanke – såpass enkel att böckerna som Taikon skrev om den lilla romska flickan Katitzi lästes av hundratusentals barn.
Men så blir vi vuxna och känslan vi en gång hade för Katitzi byts ut mot mer invecklade tankar; ”Var inte hennes farsa lite väl lik en maffiaboss?”, ”Borde hon inte vara lite mer tacksam för att hon ens fick gå i svensk gratis skola?” eller ”hon behövde ju inte bo i Sverige om det inte passade” etc etc.
När det egentligen är så enkelt.
Alla är vi barn som råkar hamna på olika platser på jorden. Vissa av oss kan inte bo kvar pga krig, katastofer, ekonomisk kris eller ren förföljelse. Nån föds till en liten Katitzi och någon annan till en liten Hanna. Vi delar samma känsloregister och många tankar, men får helt olika förutsättningar till ett liv på jorden.
Det är ingen naturlag att människor på jorden ska lida. Men vet ni? Vi tillåter att det sker.
Om ytterligare decennium görs nya dokumentärer om tiden vi lever i nu, och det smärtar att tänka på vad filmerna kommer skildra. Alla vi som inte gjorde något, inte sa något, putsade våra Svenskt Tenn-ljusstakar medan stora delar av världen grät, hungriga händer viftade utanför våra Coopbutiker och fler rasister röstades in i riksdagen.
Katarina Taikon försökte göra någonting och lyckades skapa förändring. Men just nu backar vi med förbud mot fattigdom, nedbränning av flyktingboende och ännu mer lidande i världen men utan människor som vill ta hand om varandra.
Taikons kamp får inte vara förgäves.
