Som med flera andra rörelser som växer sig stora, växer även motrörelsen stark. När det blåser feministiska vindar i Sverige vaknar antifeminismen och misstron upp. ”Det här med genus, samtyckeslag och hen… vad ska det vara bra för?” frågar en sig och kliar sig misstänksamt under hakan. ”Jag förstår inte feminismen, det låter främmande och läskigt” kanske en tänker, men säger hellre ”KVINNOR ÄR KVINNOR OCH MÄN ÄR MÄN! SÅ ÄRE MED DET” och hoppas på att det en fått lära sig sen födseln inte ska rubbas och skapa otrygghet.
Ikväll sändes ett program som ifrågasatte feminismen. Programmet har diskuterats i varenda mediekanal jag rör mig i, och tidigare i förra veckan blev jag inbjuden till SVT Debatt med anledning av programmet. Jag tackade nej. Mest för att jag såg framför mig hur mina känsliga hjärtefrågor skulle komma att bli underhållningsteve.
Men jag kan förstå att en väljer att ifrågasätta feminismen, när något växer snabbt och stort kan det vara en idé att ifrågasätta. Men vet ni? Det görs. Varje dag. Jag som feminist blir ifrågasatt på middagar, i forum, på sociala medier, i tidningar, bland vänner, på krogen, i skolan, i krönikor, på jobbet och till och med på självaste julafton.
SAMTIDIGT kan en fundera på vad det är för sinnessjuka åsikter som jag går omkring och bär på som människor gärna vill ifrågasätta? Att jag tror att du kan vara mycket mer än din könsroll? Att jag vill ge barn fler möjligheter än två? Att jag tycker att lönen inte ska avgöras av könet? Att jag inte klarar av att läsa om ännu en våldtäkt? Att jag inte vill möta ännu en fri våldtäktsman? Att ”hen” är ett använtbart pronomen i det svenska språket? Att jag ser sinnessjuka i att var femte kvinna i Sverige någon gång blivit misshandlad av en man i nära relation? Att kvinnor ska finnas i många fler maktpositioner i samhället? Att abort är en mänsklig rättighet? Att vi ska ge alla människor lika förutsättningar så långt det bara går? Att jag är övertygad om att världen inte behöver vara såhär?
Vet ni? Ibland vill jag bara grina. Kasta i handduken och förlika mig med tanken på att det kanske inte var den här tiden vi kunde göra världen mer rättvis, att vi kanske är fel ute. Att motståndet för stort och energin inte värt det. Kanske är det någon slags ekvation i mänskligheten att världen inte ska vara rättvis?
Men så påminner jag mig själv om sufragetternas rösträttsrörelse, Martin Luther King, Mandela, Gudrun Schyman och …ER. Hur alla vi som bryr om oss en rättvisare värld kanske måste se oss själva som ett gäng draghästar som jobbar på trots att det går tungt och vinden pinar oss i ansiktet. För tids nog är världen mogen. Till dess trampar vi på.
