Idag var det dags. Säsong tre av GIRLS. Som jag har väntat. Nu viftar jag med händerna som Jessa och

Då första säsongen av GIRLS var mer glad, positiv och lättsam, kände jag att säsong två blev lite tyngre, mer ångestfylld och ibland splittrad. Efter att nu ha sett de två första avsnitten av säsong tre så är min känsla att säsongen kan komma att bli en perfekt blandning av de två första säsongerna.

SAMTIDIGT balanserar serien ibland lite tunt på att måla upp karaktärerna lite mer endimensionella än förr (alla utom typ Marnie, som jag känner är mer komplex nu) med förstärkta ”tokighetsdrag” hos Hannah, ”världsfrånvänddrag” hos Shosanna och ”dryg, äventyrlig” hos Jessa. Vilket jag emellanåt tycker sänker serien lite. Men bara pyttelite, eftersom jag ändå älskar alla karaktärer. Aldrig förr har jag känt en sån hatkärlek till Hannah, jag stör mig så OTROLIGT mycket på hennes självfokusering, samtidigt som hon är så himla sig själv hela tiden. Adam stör mig nog mest, fy fan vad mina känslor är dubbla kring honom och hans vidriga sexsnack. 

Shoshanna känner jag mest likgiltigt men lite kärleksfullt ”ha ha åh lillen” för och Jessa har verkligen växt i mina ögon nu. Gud, hon är så intressant i de här två första avsnitten. Är fullkomligt livrädd för henne och vill samtidigt bara ha MER av henne. Precis som i de två första säsongerna lyckas Lena Dunham skapa en enorm jävla igenkänningsfaktor hos mig som vit medelklass och hyfsat medveten kvinna. Jag gillar hur serien inte är en feministisk lektion, utan tvärtom tillåter karaktärerna att uttrycka sexism och puckade kommentarer som ”kvinnor har mens och kan därför inte bli presidenter” EFTERSOM DET SÅ OFTA HÄNDER I DET VERKLIGA LIVET. Och Hannahs frustrerade men tysta reaktion ger så mycket svar på hur det kan kännas att omges av den attityden.

I övrigt: Fina miljöer, snyggt filmat, intressant handling, bra säga-lite-men-inte-ge-hela-sanningen-cliffhangers och jag vill bara HA MEEEEEEEER.

Betyg: