Sån här kväll ikväll. Jodåsatt. Bar under och rövin åsså drage fram gamm-synthen jag fick för bra precis ett år sen. Har spelat på den ca lika många gånger som jag har fingrar. Dvs. tio. Men mer ska det bli! Är aldrig så avslappnad som vid denna synth. Har heller aldrig så ont i ryggen som vid denna synth. 

Ikväll försöker jag lära mig jordens sorligaste låt: Bon Iver – Can’t make you love me.

Alltså. Läs dessa textrader:

I’ll close my eyes

Then I won’t see

The love you don’t feel

When you holding me

…Hur många vill ha ett brustet hjärta nu säg tuppen ja!?! Eller nä det kanske en inte vill, men det är något *bittersweet* med att vara lycklig och tänka tillbaka på olycklig kärlek. Typ de gånger då jag legat och fejkgrinat för att han ska ge mig uppmärksamhet. Ringt och lagt på då han väl svarat. Gjort slut mitt i ett bråk. Sprungit barfota ut i snön av svartsjuka. Gömt telefonen på sjuka ställen eftersom jag inte klarat av att inte se en skrämen då sms:et från honom aldrig kommer.

Fy fan. Låten är så känslosam att jag RYSER då jag äntligen prickar en ton rätt. Var NÄSTAN på väg att börja grina då jag rörde mig mot den kraftfulla versen. Så bra är låten. Eller tja, kan vara rövinet också. Eller min otroliga taktkänsla. 

Minns ni mina gamla synthvideos förresten? Här har vi en gammal goding: