I förra veckan var jag ”gästpostare” på Instagramkontot Kvinnohat och publicerade bland annat den här bilden. Jag tycker den passar bra in i den senaste tidens diskussioner mellan gästbokaren och klubbägaren Mårten Andersson och komikern Karin Adelsköld. För att dra det kort: Karin Adelsköld publicerade ett mejl på sin blogg från Mårten Andersson där han skriver att kvinnliga komiker inte drar publik för att de är kvinnor, och därför funkar det inte att boka bara kvinnor.
Karin Adelsköld (+ Soran Ismail och Magnus Betnér) menade att det i mycket högre grad handlade om att kvinnorna som var bokade (och drog lite publik enligt Mårten) var okända, inte att de var kvinnor.
Det här med att vara tjej och rolig är en relevant grej för mig. Jag tycker nämligen att jag är….. jävligt…….. kul…….? IBLAND? Nä, rätt ofta……. Och mina vänner som är tjejer är de absolut roligaste jag vet. Överlag tycker jag att kvinnliga komiker är roligare än manliga komiker. Förmodligen för att jag kan identifiera mig med dem på ett annat sätt, men också för att de måste jobba dubbelt så hårt när det finns klubbägare som Mårten Andersson. De kvinnor som väl kommer igenom det enorma sköna-snubbar-bruset behöver ju vara briljanta.
När jag gick på högstadiet hade vår skola priser i stil med ”Årets kompis”, ”Årets stil”, ”Årets roligaste” osv. Hela skolan fick rösta och vinnarna fick prisas på skolbalen.
Några dagar innan skolbalen berättade juryn för mig att jag röstats fram som ”Årets roligaste”. Hjärtat slog dubbelvolter. Men samtidigt kändes det väldigt obekvämt? Jag tänkte på att behöva gå upp på scenen och ta emot ett pris som jag visste att alla ”sköna killarna” inte skulle hålla med om. Hur de skulle stå där och bedöma, hur någon kanske skulle ropa något till mig. Det var inte de som röstat fram mig, det visste jag.
Så vad gjorde jag? Jag sa nej till juryn. Sa att hen som kommit under mig fick ta emot priset.
På balen stod jag sedan i publikhavet när juryn ropade upp ”ÅRETS ROLIGASTE!” och en av den ”sköna killarna” gick upp på scenen till busvisslingar och bröliga hejarop. Han hade fått näst mest röster. Så där stod jag och tittade mot den scen som egentligen var min. Jag knöt handen i fickan och blev arg. Mest på mig själv. För att jag aldrig vågade ta den plats jag faktiskt förtjänade.
Och vet ni? Så här tio år senare känner jag fortfarande precis så. Bland killgäng hamnar jag emellanåt i ett enormt humoristiskt underläge i min hjärna, det är som att mitt självförtroende springer sin väg och att våga ta plats med skämt och skoj går bara inte. Trots att jag vet att det är jag som är Årets Roligaste – inte de.
