Allt oftare hör jag saker som ”vänstertok” eller ”kommunistfitta” från extremhögern. Och allt mer vanligt är det att åsikterna som uttrycks mot mina antirasistiska/feministiska inlägg handlar mycket om frustration över att inte bli lyssnad på eller att jag inte förstår. Men grejen är ju att jag lyssnar. Jag lyssnar och jag läser. Hänger emellanåt på Avpixlat och diverse andra rasistiska/nationalistiska sajter för att just förstå och få en bredare bild av vad som ligger till grund för åsikterna.

Problemet är inte att jag inte förstår. Jag läser vad de skriver, lyssnar på vad de säger och förstår hur de menar. Problemet är att jag helt enkelt inte håller med. Och det handlar inte om att jag är en vänstertok eller äter surdegsbröd på Nytorget i Stockholm. 

Det handlar snarare om att jag inte tror att pooler och teateruppsättningar gör det mer korrekt att bedriva fångläger. Det handlar om att jag inte tror att det var en härlig charterresa judar och oliktänkande fick utstå under nazismens namn. Det handlar om att jag inte tror på att vi-mot-dem-tänk löser sociala och ekonomiska problem. Det handlar om att jag inte tror att mångkulturellt samhälle är grunden till allt ont. Det handlar om att jag faktiskt tror att grunden till det som gör ont är hat och människoförakt.

Och framförallt handlar det om att jag har en genomgående övertygelse om att alla människor är lika mycket värda.