Igår skrev Åsa Beckman en krönika om att kvinnor borde frågestrejka gentemot män och det var som att jag nästan HÖLL ANDAN av igenkänning när jag läste texten.

På ett sämre och mer kortfattat sätt konstaterade jag för nån månad sen en liknande grej i ett inlägg dvs. att killar suger på att ställa frågor och att det är lika bra att inse det. Känslan kom från något jag haft i kroppen sen jag… tja, kanske sen jag började ”kära ner mig” eller bara umgås med killar på daglig basis genom skolan och insåg det stora suget killar hade av att berätta om sig själva.

Sin barndom.

Sin musiksmak.

Sina intressen.

Sina insikter.

Sin familj.

Sina åsikter.

Men framförallt drabbas jag av en obehaglig insikt av hur jävla INTRESSERAD jag har varit och …är.

Jag, som aldrig haft något tålamod till någonting, kunde plötsligt sitta i flera timmar och nicka leendes åt killen framför. Och analysera honom. För jag låtsades inte ens va intresserad, jag var intresserad på riktigt. Och tänkte att det måste vara viktigt vad han tycker, tänker och känner hela tiden. För att han är HAN.

Men visst, ibland brydde (och bryr) jag mig inte alls. Men jag frågar ändå. För att han är HAN. För att jag lärt mig att man gör så. För att det är trevligt. Oavsett hur få frågor jag får tillbaka så fortsätter jag sitta där och fråga, lyssna, intressera mig och aldrig låta det bli tyst på middagen. Ta ansvar för stämningen och skratten. Och fortsätta fråga.

Killar med svaret på allt.

Men egentligen ingenting.

För vad vet ni killar egentligen om att kämpa med meningar i huvudet för att någon ens ska lyssna överhuvudtaget. Vad vet ni om den här kompromisslösa inkännandet som börjar redan då vi sätts ”VARANNAN KILLE VARANNAN TJEJ” i ring i förskolan för att jag ska hålla koll på er. Vad vet ni om att välja kläder utifrån att inte vilja ha händer innanför dem men ändå vilja att ni ska VILJA ha era händer där (men ändå inte våldta mig, åh denna ekvation!). Eller känslan av att mina intressen aldrig är värda något i jämförelse med era. Att växa upp i önskan om att va få va en pojkflicka i hopp om status, eller att vända ut och in på sig själv för att ni bara ska se en – eller åtminstone respektera ens åsikt i ett klassrum år 2002.

Ja, vad vet ni om att ständigt förhålla sig till er existens för att själv känna sig värdig.

Eller ni kanske vet alltihop.

Skillnaden är att jag inte kommer fråga er längre.

Då är vi i alla fall kvitt på den punkten.