Igår skrev Åsa Beckman en krönika om att kvinnor borde frågestrejka gentemot män och det var som att jag nästan HÖLL ANDAN av igenkänning när jag läste texten.
På ett sämre och mer kortfattat sätt konstaterade jag för nån månad sen en liknande grej i ett inlägg dvs. att killar suger på att ställa frågor och att det är lika bra att inse det. Känslan kom från något jag haft i kroppen sen jag… tja, kanske sen jag började ”kära ner mig” eller bara umgås med killar på daglig basis genom skolan och insåg det stora suget killar hade av att berätta om sig själva.
Sin barndom.
Sin musiksmak.
Sina intressen.
Sina insikter.
Sin familj.
Sina åsikter.
Men framförallt drabbas jag av en obehaglig insikt av hur jävla INTRESSERAD jag har varit och …är.
Jag, som aldrig haft något tålamod till någonting, kunde plötsligt sitta i flera timmar och nicka leendes åt killen framför. Och analysera honom. För jag låtsades inte ens va intresserad, jag var intresserad på riktigt. Och tänkte att det måste vara viktigt vad han tycker, tänker och känner hela tiden. För att han är HAN.
Men visst, ibland brydde (och bryr) jag mig inte alls. Men jag frågar ändå. För att han är HAN. För att jag lärt mig att man gör så. För att det är trevligt. Oavsett hur få frågor jag får tillbaka så fortsätter jag sitta där och fråga, lyssna, intressera mig och aldrig låta det bli tyst på middagen. Ta ansvar för stämningen och skratten. Och fortsätta fråga.
Killar med svaret på allt.
Men egentligen ingenting.
För vad vet ni killar egentligen om att kämpa med meningar i huvudet för att någon ens ska lyssna överhuvudtaget. Vad vet ni om den här kompromisslösa inkännandet som börjar redan då vi sätts ”VARANNAN KILLE VARANNAN TJEJ” i ring i förskolan för att jag ska hålla koll på er. Vad vet ni om att välja kläder utifrån att inte vilja ha händer innanför dem men ändå vilja att ni ska VILJA ha era händer där (men ändå inte våldta mig, åh denna ekvation!). Eller känslan av att mina intressen aldrig är värda något i jämförelse med era. Att växa upp i önskan om att va få va en pojkflicka i hopp om status, eller att vända ut och in på sig själv för att ni bara ska se en – eller åtminstone respektera ens åsikt i ett klassrum år 2002.
Ja, vad vet ni om att ständigt förhålla sig till er existens för att själv känna sig värdig.
Eller ni kanske vet alltihop.
Skillnaden är att jag inte kommer fråga er längre.
Då är vi i alla fall kvitt på den punkten.
Det är helt JÄVLA hopplöst det där. Är rumskamrat med en kille och har frågestrejkat i ett par månader nu, just för att han aldrig ställer en enda fråga tillbaka och sällan bryr sig om jag berättar nåt (eller jo, ibland när han väl lyssnar ska han förklara det jag förklarar för honom, för mig, såklart. När jag en gång sa att han inte behöver förklara för mig vad jag ska förklara för honom sa han ”men du pratar som om du inte vet vad du pratar om”. <3). Han kan dock babbla självmant i timmar om sånt jag tycker är totalt ointressant, typ regissörer och actionfilmer, och jag har intresserat mig för artighetens skull men nu får det fan vara nog eftersom jag inte får nånting tillbaka.
I veckan när jag bajsade blod och berättade för honom att jag skulle till VC nästa dag och kolla upp det eftersom det inte verkar vara så bra, sa han "oj, dö inte". Efter det har vi inte diskuterat saken mer =) Killar är för goa <3<3
Haha, åh, kämpa <3<3<3
Ryser av igenkänning
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️ Du är så himla bra och viktig och smart och bäst och det känns som jag blir lite smartare för varje gång jag läser din blogg❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
<3
Jag har perioder då jag gråter i sängen i typ två dagar (LÄS T.EX. PMS) och när jag kan börja tänka tanken på att rycka upp mig brukar jag läsa din blogg och känna hur jag kan räta på ryggen lite och ba känna att livet inte e så överjävligt pga det finns människor som du som e så bra. Du är så klok och smart och sätter ord på allt som jag tycker är svårt att formulera. Vill bara säga tack för det.
Spott on Hanna! Här delar jag med mig av en artikel i GP som handlar om manspreading och om att det faktiskt kan vara synd om de stackars männen. Speciellt synd om läkaren som tycker det är provocerande med pojkar som har keps inomhus. (Tjejer har kan nog inte ha keps inomhus)
Jag tror ni missar lite fakta i målet, personer som är intresserade ställer frågor, personer som inte är det ställer inga frågor.
Om en person inte ställer några frågor till dig så är det för att du är eller ämnet är ointressant alternativt känsligt.
Det här är ju knappast ett mansproblem, snarare ett problem för människor som vill prata om sig själva men inte får någon att vara intresserad av det de har att säga.
Det är du som missar poängen i texten. Har du växt upp i en parallell värld?
SNÄLLA Hanna kan du inte blocka den här personen?
WOW!!! Veldig bra!!!
Kjenner meg igjen!
Dette er min ungdomstid! Med noen gode unntak. Gjelder selvfølgelig også i vennskap, men veldig vanlig i møte med menn!!!
Var ikke klar over at en faktisk kan spørsmåls-streike! -Genialt!
Og tørre ta inn den pinlige stillheten!
Tänkt på detta SÅ mycket senaste tiden! Herregud varje dejt sitter man där och får lyssnar intresserat när killen berättar om sina intellektuella intressen, medan man omedvetet förminskar sina egna.
Herreegud så bra detta var! Jag är någon som dejtat ett antal män och efter första dejten alltid tyckt; ”Vad bra det gick, vi kunde prata på utan problem”. För att sedan inse att vi endast pratade om honom, hans syskon och familj, hans jobb, hans tankar och jag blev helt utmattad för att hela tiden komma på mer saker för honom att berätta utan att någonsin berätta något själv. Satan vad huvudet sätts på spiken ibland.
Hade exakt samma reaktion på den krönikan som du hade. Har alltid tänkt att det var så bara i mitt fall för att jag är frågvis. Ska frågestrejka från och med nu.
Jag känner verkligen inte alls igen mig i den här diskussionen som dyker upp överallt. Visst har jag stött på killar som inte ställer några frågor, men jag har också råkat ut för många tjejer som inte gör det. Jag har dessutom fler tjejkompisar som bara pratar om sig själva än vad jag har killkompisar som gör det.
Jag tänker därför att det inte handlar om att vara mindre intresserade av vad tjejer har att säga, utan snarare att folk är olika, helt enkelt. Kanske är det så att en oftare märker sånt beteende hos killar för att en gärna vill att just de ska vara intresserade och vilja veta mer om ens liv?
Kram! Va härligt Cornelia!
hahahah men kom igen, man måste kunna vara av en annan åsikt utan att få en bitch-kram tillbaka :’)
Fattar inte riktigt ”kram svaret” här? Varför kan du inte föra en diskussion kring ämnet? Jag har kommenterat liknande, att jag känner igen detta för både män och kvinnor. Så hör gärna tankar på detta… :)
Men det är la inget att diskutera? Fattar inte vad ni vill ha för svar i så fall. Hanna skrev ju om sin upplevelse som många känner igen sig i, sen det klart att det finns människor som inte känner igen sig personligen. att ni fick ett ”drygt” svar kanske beror på att det är en så vanlig kommentar på feministiska inlägg med såna liknande kommentarer som” inte alla män , alla mina pojkvänner har varit snälla, tjejer är också lika dåliga yada yada”
Det M skrev. Herreguuuuuuuuuuud.
Alltså ja. Detta har hänt så att säga. Men vad som nästan har varit värre i mitt fall är mina killkompisars OFÖRMÅGA att styra upp saker, hålla kontakten och inkludera en i deras vänskapsgrupper (speciellt grupper med bara killar). Själv ringer man och bjuder med(?!??!) ”tänk på han och han, vad gör han ikväll? han måste vi ringa” medan killar är så jävla socialt lata och alltid bara hänger på en utan ansträngning tillbaka. Tröttsamt
Ska tillägga att jag rensat ut bland dessa vänner och känner nu nästan enbart socialt kompatibla män men tänker att detta ändå måste vara en återkommande grej…
Åh, igenkänning på den! Är man liksom inte fysiskt närvarande när de råkar, snacka ihop sig (brukar ske på en höft tio minuter innan något händer). Så missar man allt.
JA
Jag har upplevt att det finns minst lika många självupptagna tjejer. Jag tror tyvärr att detta är ett samhällsproblem snarare än ett mansproblem. Vi är jäkligt individualistiska i Sverige. Me me me! ;) Det är troligtvis därför det är så många singlar i landet. jag menar var annars dejtar man i typ hundra år utan att det är ”exklusivt”?
Men jo, jag har också varit på dejter med killar som bara vill prata om sig själva och aldrig frågar någonting. Det är så himla tråkigt!
Sandra/niotillfem länkade till detta och måste kopiera vad jag kommenterade hos henne:
Först kände jag inte igen mig, men sen började jag fundera på det… Fast jag insåg att jag känner igen mig med både män OCH kvinnor. Människor överlag är rätt usla på att ställa frågor kan jag tycka – medan jag är motsatsen, håller konversationen vid liv och är dessutom genuint intresserad av andra. Medan de tycks verka för upptagna med sig själv för att öht fråga mig något? Detta gäller både gamla vänner och nya människor. Och det är inte för inte som ett av tipsen för att bli omtyckt när man möter någon ny är just att ställa frågor – för de flesta älskar att berätta saker om sig själva.
Någon som har tankar på det?
Jag har några kompisar (tjejer) som ställer ca 0 frågor om mig. Alltid får jag en klump i magen för det får mig att känna mig sååå ointressant. Sedan tänker jag att de är så jäääävla självupptagna och verkar tro påriktigt att deras liv är så sjukt spännande, vad de åt till frukost, hur deras hundar är osv. EJ intressant. Vill göra slut med såna kompisar men vet inte hur? Där har jag börjat frågestrejka men det slutar ju mer eller mindre alltid med en ”hör mig se mig”-kamp där alla bara berättar om sig själva utan att nån egentligen undrar något. Vuxna människor liksom. Blä. Vi är liksom 30 bast.
LOL. Typ varje snubbe jag någonsin dejtat.
En kommer hem helt utmattad och de bah ”Det känns som att du förstååååååår miiiiiiig!!!” så inser en att de senaste typ 5 timmarna har gått åt till att prata om hans familj, vänner, vänsterstrumpa, fascination för räkor, gamla lärare, samt vad han åt till middag för fyra år sedan en tråkig tisdag.
Själv bah ”…vet du mitt efternamn ens?”
Gud ja! Detta händer mig typ jämt. Mitt ex är så hela tiden och han slutar inte fast jag uttryckligen bett han sluta, men tyvärr måste jag fortfarande hålla kontakten med han då vi har ett barn tillsammans. Min nya taktik är att om han inte snackar om våran unge då lägger jag på.
Vilken jävla uppenbarelse detta gav mig just nu. Det här är en av anledningarna till varför jag gjorde slut med mitt ex. Under dagen kunde jag samla på mig ett antal för mig roliga/intressanta/jobbiga/diskutabla ämnen jag ville prata med honom om för att sedan känna ledsamhet och besvikelse på att jag inte fått en enda fråga utan endast lyssnat på hans upplevelser från dagen och bidragit med frågor om honom!!!!!! I timmar. Och när jag sedan blev arg över detta tyckte han att jag överreagerade och blev sur för ingenting och sa att han visst frågat mig saker (såsom hur mår du? i början av samtalet). Fyfan. Måste komma ihåg det här med frågestrejk när det väl gäller!!!
TACK älskade både den krönikan och detta blogg inlägg!
Alltså AMEN. Jag pratade med några kompisar om detta häromdagen, då det är ett mönster jag precis insett finns. Jag gillade en kille förut, som jag nu när jag kommit över inser TYP aldrig har ställt en enda fråga till mig? Det är alltid så sjukt ansträngande att prata med honom, och förut trodde jag att det var för att han var blyg (och ba ååh gulligt) men nu inser jag att det beror på att jag är den enda som driver samtalet, och att han aldrig ställer några motfrågor. Våra samtal är som en intervju, och om jag ska få komma till tals måste jag börja prata om mig själv, vilket får en att känna sig som en jobbig jävel. Typ:
Jag: ”Vad gjorde du igår?”
Han: ”Jag gjorde…. blablablabla”
Jag: ”Jaha vad kul!”
Han: ”Ja!”
Tystnad
Jag: ”………..Själv gjorde jag det här blablabla”.
Hur jäkla svårt kan det vara att ställa frågan ”Du då?” – det är typ det enda som krävs! Oavsett om man är intresserad eller inte är det common sense och bara allmänt artigt att iallafall låtsas bry sig IBLAND.
Blir galen på att så himla många snubbar inte tar något som helst socialt ansvar utan att det alltid är upp till oss.
I våras hade jag och min kille en ”kris” (oklart ord) han kände att jag levde mitt liv utan att inkludera honom. Nu i efterhand har jag reflekterat över det för jag tyckte jag gjorde exakt samma saker som innan träffade kompisar lika ofta, hängde på jobb grejjer lika ofta, och nu slår de mig jag slutade berätta om vad jag gjorde vilket berodde på tröttsamheten i att han ALGRIG frågade … hur svårt är det att ställa frågan ”hur har du haft de? Vad har ni gjort?” När ens partner kommer hem?? Tydligen jättesvårt…