Livet är ett rövhål emellanåt. Ibland känns det som om jag bara distraherar mig igenom det för att orka. Tar med mobilen på toaletten, somnar till podcast, har teven, dator, kompisar, jobb och andra projekt närvarande för att slippa möta mig själv. Det är väl precis därför folk knarkar tänker jag.

Det finns inget mer provocerande än människor som uttalar sig föraktfullt mot missbrukare av olika slag. Jag menar, är det verkligen så jävla konstigt att människor vill fly verkligheten och sig själva i det här livet? 

För det är jobbigt att möta sig själv och det som känns. För vissa krävs det mer än för andra. Det är jobbigt när det finns så många lager till det där du undivikit att du inte längre riktigt vet vad det handlar om. Det går inte att nå, och istället flyter du ovanpå dig själv genom livet.

Det sägs ju att det ska vara skönt att gråta, men finns det något mer skavande än försöka framkalla en gråt som aldrig kommer? 

När livet är ett rövhål vet jag att jag flytit ovanpå för länge. Ofta handlar ju ångest om någonting annat än just ångest, något som behöver sättas ord på. Igår sa jag till Anton att det kändes som om jag pratade i filmrepliker. Som att allt jag gjorde och sa var en scen jag spelade in, och en roll jag spelade. Det är inte att få fatt i sig själv, det är att flyta ovanpå och aldrig möta det som är på riktigt. 

Framöver tänker jag försöka få fatt i mig och det som känns, ha möten med mig själv och gråta ut. För även om livet är ett rövhål behöver inte all skit vara dåligt. Istället kan den vara livsviktig att ta på allvar och reda ut.