Livet är ett rövhål emellanåt. Ibland känns det som om jag bara distraherar mig igenom det för att orka. Tar med mobilen på toaletten, somnar till podcast, har teven, dator, kompisar, jobb och andra projekt närvarande för att slippa möta mig själv. Det är väl precis därför folk knarkar tänker jag.
Det finns inget mer provocerande än människor som uttalar sig föraktfullt mot missbrukare av olika slag. Jag menar, är det verkligen så jävla konstigt att människor vill fly verkligheten och sig själva i det här livet?
För det är jobbigt att möta sig själv och det som känns. För vissa krävs det mer än för andra. Det är jobbigt när det finns så många lager till det där du undivikit att du inte längre riktigt vet vad det handlar om. Det går inte att nå, och istället flyter du ovanpå dig själv genom livet.
Det sägs ju att det ska vara skönt att gråta, men finns det något mer skavande än försöka framkalla en gråt som aldrig kommer?
När livet är ett rövhål vet jag att jag flytit ovanpå för länge. Ofta handlar ju ångest om någonting annat än just ångest, något som behöver sättas ord på. Igår sa jag till Anton att det kändes som om jag pratade i filmrepliker. Som att allt jag gjorde och sa var en scen jag spelade in, och en roll jag spelade. Det är inte att få fatt i sig själv, det är att flyta ovanpå och aldrig möta det som är på riktigt.
Framöver tänker jag försöka få fatt i mig och det som känns, ha möten med mig själv och gråta ut. För även om livet är ett rövhål behöver inte all skit vara dåligt. Istället kan den vara livsviktig att ta på allvar och reda ut.
Jag förstår precis hur du känner. Har också ofta känt så och jag hatar just de där lagren du pratar om, som får en att aldrig riktigt kunna sätta fingret på vad som är fel.
Också det där med filmrepliker känner jag ingen mig i. Att det hela tiden bara känns som om man spelar rollen av sig själv. Nu tror jag dock att jag är på väg att komma ur det, genom att tänka att jag inte måste vara som det förväntas och att jag har all rätt att förändras.
Vi klarar det här!
Jag har också varit skådespelare i mitt eget liv.
Smilande, sprallig, glad…. Utanpå! Men en fruktansvärd tvångstanke om att ingen som inte är ansvarig för min usla humör ska drabbas av detta. Är fortfande i detta ibland, men har bättrat mig. Brukar försöka tänka att de finns ju sura människor i vart och vart annat hörn, kan inte jag också få vara sur ett tag då?!
Minns inte exakt vad som gjorde att jag kom ur det, men en hel del ältande med mig bästa vän har gjort mycket gott. Shit vad hon hade kunnat tjänat pengar om hon var min terapeut:)
Boka in en lyxdag med dig själv vettja, ta ett brejk, det behöver vi alla. Väldigt, väldigt(!) sällan det händer, men ändå….:)
Du sätter ord på allt jag känner men icke kan få ur mig!
Åh så jäkla sant!
känner igen mig. du äger
Fin text! Skarp reflektion. Tack för kloka ord! Men det där med att vara föraktfull mot missbrukare gnager i mig. Jag har växt upp med en missbrukande förälder som allvarligt talat gjort mitt, mina syskon och min andra förälders liv till ett helvete och fått mig att må sådär som du beskriver fast gånger hundra. Och nu vill jag lixom bara vråla JAAAAA det är JÄVLIGT konstigt att människor vill fly verkligheten, sig själva och sina barn. Det finns inget förlåtande i att göra andra människor illa hur jävla pissigt en nu än mår själv. Visst alla förtjänar en andra chans etc etc men det finns ett läge där chanserna är förbrukade och föraktet tar vid.
Hej Hanna, detta högg tag i mitt lilla hjärta. Jag har gjort allting för att försvinna ur min vardag, tv-serier, onani, telefonen i handen jämt, facebook, bloggar, cigaretter, alkohol och delvis droger också. inte så farliga, inte så mycket (men ändå sjukt fel och sjukt allvarligt att jag gjort det) för jag bara inte Orkar. Min. Vardag.
jag är en vanlig människa som pluggar, har inga drastiska familjesituationer eller någon som har dött ifrån mig, jag är så jävla vanlig man kan bli. Det enda jag kan komma på varför jag lider av så mycket ångest sedan jag var väldigt liten är typ att jag är vänsterhänt = tänker med andra hjärnhalvan = kreativ ( skoja, tror inte så mkt på det där med andra hjärnhalvan-grejen, so no reason for the ångest). Jag är bara så jävla less ändå och alltid varit kind of, så därför har jag numera tagit tag i mitt liv lite, (förtidigt att säga om det funkar men när kommer mina tips) :
-hittat en hobby (fotboll, tränar nu regelbundet, känner mig duktig även om jag inte blir så vältränad. fått självförtroende för jag är en människa som tränar) vill även typ börja dansa, teatergrupp eller något. (så din badmintongrej är ju asbra!)
– Har slutat lyssna på alla andra (eller nja, i’m tryin’)
– Går upp vid 6 varje morgon. har alltid hört liksom från sina kompisar : ååh det är så jobbigt att vakna tidigt, jag vill baaara sova, Sedan vill jag aldrig gå och lägga mig på kvällen så sitter uppe halva nätterna. har hängt på, gjort samma sak, samma mönster men sedan kom jag ju på JAG ÄR EN MORGONMÄNNISKA. mår så jävla mkt bättre att vara uppe på morgonen, äta frulle i lugn och ro och jag pluggar som bäst på morgonen. mitt bästa val i mitt liv.
– jag har slutat gnälla. jag har jämt blivit kallad pessimist, gnällig osv och sedan en dag lyssnade jag på mig själv och bara hörde hur negativ jag var (även fast det var på ett underhållande sätt) så nu har jag slutat med det. man behöver inte spy ut allt man har i huvudet jämt, förhoppningsvis kommer allt försvinna.
– Jag försöker också ta fighter utanför min comfyzone, eftersom jag är så otroligt konflikträdd. Försöker argumetera för min åsikt å de situationer när jag kommer ihåg att jag måste.
allt är ett himla mönster, jag gör så mkt av att inte tänka så det handlar om att aktivt jobba med det typ men känner mig mycket bättre, av någon oklar anledning, försök du med <3
Bra tips från F tycker jag!
Livet är ett rövhål för mig med just nu och jag försöker distrahera och distrahera och distrahera men för fan inget är ju kul eller känns viktigt när man mår så.
Jag vet inte, ibland vill jag se det som att vi som har det riktigt jävla skitångestjobbigt ibland vet lite mer om det viktiga livet än dom som går runt och har det helt okej eller väldigt bra hela tiden. För att vi kämpar lite mer, vidgar våra vyer, tänker mer och känner mer. Man ska acceptera både bra och dåliga känslor, båda är ju precis lika äkta. Ofta räcker det att bara acceptera att livet är ett rövhål just nu för att det ska kännas lite lite bättre. Man måste inte vara glad jämt.
Kram!
fan för det där med att inte kunna börja gråta. så sitter (ligger, står, krampaktigt faller) man där och desperat försöker pressa fram någon slags reaktion hos sig själv för att ALLT KÄNNS SKIT. men kroppen bara fortsätter gå omkring och le.
Jag mår skräp nu, kom på för ett par veckor sedan att det är höst och jag mår alltid såhär på hösten. Kanske är samma för dig? Hösten kommer som en jävla slägga efter den kuliga sommaren. Det blir kallt och mörkt typ omedelbart. Inte konstigt att en mår kasst.
Oj vad det högg till i hjärtat när jag läste denna texten. Jag var nog egentligen inte medveten om att jag känner och mår precis så här du beskriver förrän jag läste texten. Jag bara snurrar på med jobb hela dagarna och däremellan har jag näsan i instagram, bloggar, poddar och teve… Har sett det som att jag ju slappnar av genom att göra dessa saker men nu insåg jag att det ju verkligen handlar om att stänga av mig själv. För det är ju aaasjobbigt att möta sig själv som du säger och att orka snacka och gå igenom det som känns piss. Framför allt när man inte vet vad det är som känns piss. Aaah jag vet inte vad jag vill komma fram till här men det som snurrar i huvudet nu är hur börjar man? Stänger av mobilen? Pratar? Jag vet inte… Utan mobilen hittar jag väl något annat att fly iväg till och när jag försöker öppna mig så flamsar jag bort saker och ursäktar mig mer än öppnar upp. Hmm detta tål att tänkas på. Stort tack för denna texten iaf ❤️
Väldigt intressant inlägg och intressanta svar i kommentarerna också! Jag kan inte direkt känna igen mig, men det ger mig ändå en bra tankeställare.
Ett bra inlägg, som fick mig att tänka.
Jag insåg för någon månad sedan att jag har liknande problem. När jag till slut gick till en psykolog och berättade satt hon tyst ett tag och sade sedan: ”Det låter som att du pratar om någon annan än dig själv.”
Det jag lärt mig sedan dess är att jag är som mest närvarande när jag liksom ”ger upp”. När jag slutar översätta alla intryck och bara släpper kontrollen (och då menar jag verkligen ALL kontroll – alla föreställningar om hur saker är, hur det hänger ihop, vad något betyder osv). När jag säger till mig själv att det är okej att göra det. Bara för en liten stund. Har till och med provat att titta på saker utan att sätta ord på vad de är, och provat att göra samma sak med mig själv. Att bara vara utan att ens tänka på ATT jag är. Utan att tänka ALLS. I typ en minut bara. Kanske är det ändå så att man förstår bäst när man inte försöker förstå och att man hittar saker när man slutar leta. Även sig själv.
Kämpa på! Du är en jättefin förebild, oavsett vad du gör eller hur du är. Tvivla aldrig på det. Du har hjälpt mig så himla mycket, Hanna.
<3 Förstår känslan... Och du är grym på att sätta ord på sådant som är svårt att prata om!
Har du läst denna text..? Värt att uppmärksamma kanske.
http://www.magasinetparagraf.se/kronikor/valdtakten-pa-15-aringen-i-tensta
Hej Hanna :)
Det är precis därför folk knarkar. Iallafall jag.
Klarar inte av att vara själv med min egen hjärna.
Jag träffade en kärlek och var tvungen att lägga ner droger och vardagsalkoholen, vilket visat sig vara en jävla utmaning. Men jag gör det för att jag egentligen inte vill hålla på med skiten och med förhoppningen om att skaffa ett liv med denna man. Är jag lycklig så blir jag vän med hjärnan igen är tanken :)
Just nu är han sönder i tusen bitar och jag kan inte göra någonting. Jag vet däremot vad jag vill göra för att klara av kvällen. Men ska inte, för det är de enda som kan göra honom mer illa.
Jag vet inte riktigt varför men jag blev glad av det du skrev. Kände mig mindre ensam med att ha hjärnspöken. Du är en smart person. Och du har bra tankar. Antagligen en sådan man skulle kalla fin.
Må bra.
Hanna, känner med dig så väl. Idag hade jag en dag då jag bara grät ut i timmar. Ikväll bestämde jag mig för att ta en paus från plugget 1 vecka och plocka upp bitarna efter mig själv. Det svåraste beslutet jag har tagit på länge. Men kanske det viktigaste. Ta hand om dig. Kramar
Tack för att du valde att skriva det här just precis idag.
Mitt liv är också ett stort jävla RÖVHÅL just nu. Dock oklart varför jag mår dåligt. Vet bara att jag har en massa ångest, men inte VAAAARFÖÖÖÖR jag har ångest??! Försökt gått till psykolog ett tag nu, men jag verkar inte kunna hitta vad som döljer sig under alla dessa lager? Känns som att det enda jag gör är att förtränga, dag ut och dag in. Klarar inte av en sekund ensam med mina tankar.
Ibland mår jag bättre i vissa perioder, men tror mer och mer på att det enda jag faktiskt gör i dessa perioder är att jag förtränger ännu mer. Länge sen jag kände genuin lycka.
/en vilsen själ.
du är så jävla smart.
Tack för att du sätter ord på saker som inte är så lätta att prata högt om! (t ex ”overklighetskänslor”). Så lätt att distrahera sig, bli ”likgiltig” t ex inför deadlines, men sen kommer allt ikapp. Försöker ”få ut lite känslor” regelbundet, typ som ett underhåll av ångesten, genom spela musik/träna/mindfulness/samtal. Typ som att underhålla magen varje dag, annars sitter man där en dag med diffust magont och vet ej vad som utlöste det. mvh medicinnörden
Japp, sitter i rövhålet jag med just nu. Känner igen mig precis i det du skriver.
precis som avsändaren ”M” skriver så är det här med missbrukande föräldrar ett jävla helvete. i många år har han talat om för mig hur värdelös jag är, att jag inte klarar av någonting och att jag är ett hopplöst fall. det går inte en dag då jag inte önskar att jag hade en helt vanlig pappa som ställer upp och är peppande.
igår, för första gången så kom min bror till min räddning och talade om för pappa hur jävla illa han behandlat mig, oss, och att nu är det slut, att han kan ruttna i sin jävla fåtölj med sin hemska fru. i 7 år har jag trott att min bror inte bryr sig och är likgiltig inför hur pappa behandlar mig, men så kom detta och jag älskar min bror så mycket för det. jag känner mig fri, och jag känner att jag har en familj trots allt, mamma, mormor och bror.
”Upptäckte” dig på riktigt (har kikat in här ett par gånger innan) i måndags efter Clara Henrys talkshow.
Du är bäst. Fortsätt med var du gör!
ja, livet är ju lite så där…rövhåligt ibland. Ibland är det bra, ibland super…ibland värre än rövhål. Livet liksom. Älskar citera Lalehs nya låt ”Just because it’s black in the dark. Doesn’t mean there’s no color”. Fanken vad den låten fångade mig! Det är ju så sant så sant..å Laleh är fanimig djup. Har aldrig riktigt fattat det förens nu! Jag skulle vilja tipsa om meditation, där möter man sig själv. Jag går på en meditation med fokus på personlig utveckling just nu. Är bara två gånger kvar, av tio. Tycker det har vart super spännande att bildligt och metaforiskt få koll på sig själv och sina känslor och tankemönster. Rekommenderar det!
Hanna hade du 20års kris när du fyllde 20? Ångest, åldersnoja etc alltså. Jag har precis fyllt och känner en sådan STRESS? och press och MÅSTEN, och samtidigt vet jag varken ut eller in :S
Behövde verkligen det här just nu. Tack Hanna för att du kan sätta ord på det som är så svårt att ens tänka på själv, och tack för att du är så himla vis.
<3