Anonym: Ååå Hanna kan inte du ge relationsråd? Förstår om det kanske är privat för dig att resonera kring din egen relation men jag chansar och frågar :) Jag och min sambo har varit tillsammans sedan jag var 18, han är några år äldre och har haft en lång relation innan mig. Han är dock min första partner. Vi har varit tillsammans i 5 år nu och börjar gå i tankar om att köpa bostad, jag är typ LITE sugen på barn inom en överskådlig framtid etc. Kan dock inte skaka av mig känslan av att det är osannolikt att det kommer vara vi ”för alltid” – eftersom han är min första partner. Samtidigt är han ju den bästa jag vet, han har funnits vid min sida när jag mått piss under en längre period och vi har roligt tillsammans. Ni har ju också varit tillsammans sjukt länge (du kanske haft någon relation innan) men… Har du någonsin tänkt som jag? Att det är typ orimligt att det kommer hålla ändå? De flesta i vuxen ålder har ju haft fler förhållanden än ett och det måste väl finnas en orsak till det. Eller kan man bara ha sån sjuk tur att man träffar rätt direkt?

Hanna svarar: Kära anonym! Jag förstår din fråga och det är klart att jag tänkt och fortfarande tänker liknande saker, men jag ser det tvivlet helt enkelt som en del av relationen – vilket också gör att det minskar. Historiskt sett har jag också vid fåtal tillfällen agerat på tankarna genom handling och krisat rejält. Men vet du vad jag kommit fram till efter allt det här? Att det inte finns något som är ”mer rätt” än något annat när det kommer till hur man väljer att tillbringa sitt liv (som trots allt är sitt eget och ingen annan jävels).

Mina föräldrar träffades när de var 18 och jag har flera andra i min närhet som varit ihop sen ung ålder, så i mitt fall har jag många vettiga förebilder i just långa relationer. Därmed vet jag ju också att man kan ”träffa rätt” tidigt, men jag vet också att saker kan vara svåra och ”hända på vägen” när man väljer att tillbringa stor del av livet med en annan människa.

För mig (och min kille) tror jag att den acceptansen varit stor del till anledningen varför vi fortfarande är ihop.

Nån slags slutsats ser väl ut typ såhär: huvudsaken är att ni båda trivs relation och vill vara där. När ni träffades och hur saker ”borde vara” är trots allt helt sekundärt, det är era liv och er relation så försök plocka ur den från andras normer och föreställningar.

Puss och kram!