Anonym: Ååå Hanna kan inte du ge relationsråd? Förstår om det kanske är privat för dig att resonera kring din egen relation men jag chansar och frågar :) Jag och min sambo har varit tillsammans sedan jag var 18, han är några år äldre och har haft en lång relation innan mig. Han är dock min första partner. Vi har varit tillsammans i 5 år nu och börjar gå i tankar om att köpa bostad, jag är typ LITE sugen på barn inom en överskådlig framtid etc. Kan dock inte skaka av mig känslan av att det är osannolikt att det kommer vara vi ”för alltid” – eftersom han är min första partner. Samtidigt är han ju den bästa jag vet, han har funnits vid min sida när jag mått piss under en längre period och vi har roligt tillsammans. Ni har ju också varit tillsammans sjukt länge (du kanske haft någon relation innan) men… Har du någonsin tänkt som jag? Att det är typ orimligt att det kommer hålla ändå? De flesta i vuxen ålder har ju haft fler förhållanden än ett och det måste väl finnas en orsak till det. Eller kan man bara ha sån sjuk tur att man träffar rätt direkt?
Hanna svarar: Kära anonym! Jag förstår din fråga och det är klart att jag tänkt och fortfarande tänker liknande saker, men jag ser det tvivlet helt enkelt som en del av relationen – vilket också gör att det minskar. Historiskt sett har jag också vid fåtal tillfällen agerat på tankarna genom handling och krisat rejält. Men vet du vad jag kommit fram till efter allt det här? Att det inte finns något som är ”mer rätt” än något annat när det kommer till hur man väljer att tillbringa sitt liv (som trots allt är sitt eget och ingen annan jävels).
Mina föräldrar träffades när de var 18 och jag har flera andra i min närhet som varit ihop sen ung ålder, så i mitt fall har jag många vettiga förebilder i just långa relationer. Därmed vet jag ju också att man kan ”träffa rätt” tidigt, men jag vet också att saker kan vara svåra och ”hända på vägen” när man väljer att tillbringa stor del av livet med en annan människa.
För mig (och min kille) tror jag att den acceptansen varit stor del till anledningen varför vi fortfarande är ihop.
Nån slags slutsats ser väl ut typ såhär: huvudsaken är att ni båda trivs relation och vill vara där. När ni träffades och hur saker ”borde vara” är trots allt helt sekundärt, det är era liv och er relation så försök plocka ur den från andras normer och föreställningar.
Puss och kram!
Min bästa kompis föräldrar blev ett par under andra året på gymnasiet och de var gifta tills de var strax över 50, då hon tyvärr gick bort.
Så ens första relation kan mycket väl vara livet ut. Det finaste var att de var så passionerade och kära hela tiden.
Liknande med mina föräldrar, de träffades på dans 1969 och var ihop hela livet. Pappa gick bort för två sen </3.
Himla fint :)
Vet inte varför jag kände sånt stort behov av att kommentera (klyschigt, dock sant, så har jag aldrig gjort det på en blogg tidigare och snittar ändå ett x-antal bloggar per varannan timme) men blev lite tårögd av detta inlägg? Har varit tillsammans med min person sedan 15 års ålder, idag är vi 25. Har egentligen aldrig riktigt tänkt att vi blivit tillsammans ”för tidigt” och att oddsen är emot oss, men blev ändå knockad av ditt svar pga så klockrent. Blir så GLAD Hanna av att du delar med dig av -acceptansen att det kan hända svåra saker längs vägen- Praise the lord för din blogg!
Tilläggs fråga för er som varit ihop sen unga:
Jag och min kille vart ihop när jag va 17 (idag 28) min största rädsla är att jag ska ha gått miste om att på nått hitta mig själv (klyschigt men va fan) under den tiden, har aldrig bott själv tex och fått uppleva det. Att man lixsom ska ha kompromissat bort sig sen så tidig ålder och inte han stå på egna ben innan. Önskar lixsom ibland att vi skulle träffats senare just för att få uppleva såna saker.
Super rörigt men någon kanske förstår vad jag menar
Det här låter superkrasst, men du har ju en fri vilja. Antingen så gör du slut och bor själv, reser runt eller vad du nu vill göra eller så väljer du att vara ihop med din person. Finns ingen poäng i att älta gräset kanske är grönare på andra sidan, eller att önska att saker vore annorlunda. Ditt liv, ditt val.
Äh, man kan väl finna sig själv och göra grejer fast man ”har” varandra? MÅSTE man verkligen välja? Sen tror jag att man lär sig otroligt mycket om sig själv i givande relationer med andra – och vad är inte en lång kärleksrelation om inte givande? Jag lär nya saker om mig själv varje dag ”även fast” jag har en partner :)
Jag fattar ändå känslan! Jag träffade mitt ex när jag var 19, och gjorde slut när jag var 26. En ganska stor del till varför det tog slut var att jag kände mig fastbunden. Och det var ett tag när det var jättekul att flirta med andra – flera gånger tänkte jag att om jag hade vetat hur kul det var att vara singel hade jag gjort slut tidigare. Men nu när jag är i ett bättre förhållande inser jag att väldigt mycket av det jag blev glad över när jag gjorde slut kan jag fortfarande göra om jag vill (jag gör det också) – förhållandet är liksom mer en bonus i livet. Så kontentan är väl kanske att iaf min erfarenhet är att det kan variera så mkt beroende på förhållande. För mig blev det en positiv katalysator att göra slut, men tänker att om man känner att man saknar någon erfarenhet kan man nog prova det ändå utan att det ska ta slut.
För att återkoppla till det hanapee skrev – försök koppla bort din relation från andras normer och föreställningar. Det kanske går att flytta isär även om man är tillsammans? Om du känner att du vill bo själv men ändå vara tillsammans så finns det ju inget som hindrar dig egentligen, mer än kanske dina och andras föreställningar om vilken ”riktning” en relation måste ta.
Har själv varit i en relation länge, min ända relation kan också tilläggas. Och båda jag och min partner har haft möjlighet att vara ”fria” och göra det vi vill. Tex så drog jag iväg utomlands i fyra månader utan min partner och levde livet. Viktigaste i sånna fall när man vill ”hitta sig själv” är ju att man litar på varann och att en fortfarande finns där för varann. Det är ju inte relationen en flyr ifrån bara för att man bryter mot normen och gör det en själv vill. Man måste ju faktiskt inte sitta ihop och göra allt tillsammans om man inte vill. Man bestämmer själv hur man vill ha det. Flummig kommentar kanske men tror att så länga man är nöjd med sitt eget liv så löser det sig. Skulle min partner inte tillåtit mig att åka iväg, hade hen ju inte varit den person jag vill leva med.
TACK bästa Hanna för att du svarade på min fråga, så fint svar också!!! Det hjälpte mig verkligen att läsa detta så tack! / Frågeställaren
Har en gammal kollega som träffade sin man när de var väldigt unga. De blev tillsammans när hon var typ 16 o han 18 (?), kanske till och med tidigare. De gifte sig när hon fyllde 18 och är idag dryga 40 och har två barn på 16 o 14 (typ). Superlyckliga även om jag kan tänka mig att det kanske inte alltid har varit lätt. Men de har liksom varit med varandra genom allt och det tror jag ger jävligt mycket.
Varit ihop med min kille i 10 år, sen vi var 16. Inte min första kärlek men mitt första riktiga förhållande. Jag har såklart tänkt i liknande banor, sörjt att kanske aldrig få vara nykär igen, känna pirr i magen, kyssa eller ha sex med någon annan. Jag har krisat, han har krisat, vi har krisat, jag har fått känslor för andra och levt ut dem, han har fått känslor för andra och tryckt undan dem. Jag håller helt med dig Hanna om att det handlar mycket om acceptans, att acceptera att kanske aldrig få uppleva det igen, acceptera att man emellanåt får känslor för andra, acceptera att det går upp och ned och att man inte alltid är svinkär. För i slutet av dagen kan jag inte föreställa mig ett liv utan honom, jag älskar honom så mycket att jag ibland får svindel, vi har varit tonåringar och blivit vuxna ihop, jag vill bilda familj med honom och han är en så himla vacker person inifrån och ut. Jag har svårt att föreställa mig att jag skulle kunna få det vi har med någon annan. Jag hoppas att jag får känna såhär resten av livet!
Fällde en liten tår nu <3
Hej Hanna och er i kommentarsfältet!
När vi ändå är inne på förhållanden: Börjar få känslor för min relativt nära kompis som redan har flickvän. Jag är så otroligt starkt dragen till honom, och vet att det egentligen är ömsesidigt.
Är det nu jag borde klippa kontakten med honom eller vad gör en i den här situationen??
(Obs att när dem hade ett break för några månader sen hånglade vi loss DIREKT.)
Detta är SÅ fint och TACK för att någon annan också känner såhär. Jag och min pojkvän blev i och för sig ihop när jag var 23, så lite senare än många andra beskriver, men det är mitt första förhållande och han har ett antal längre bakom sig. Jag har haft en så jobbig känsla av att ”hur vet jag att detta är som det ska kännas, när jag inte har något att jämföra med?”, ”är han som mannen jag sett framför mig under alla år?” osv. Det finaste i detta är att jag, som känslomänniska, inte kan hålla inne allt utan tagit upp detta med honom och mötts av en sån förståelse. Han beskrev så fint att livet ska man skapa så att man är lycklig med sig själv och en fin relation blir guldkanten runt om. Tänker man så tycker jag det blir lättare att inte lägga så fruktansvärt mycket fokus och granska relationen i sömmarna varje dag.
Tack Hanna för att du skriver in i hjärtat <3 har fällt en tår till fler än ett av dina inlägg
Alltså, så sjukt. Jag är i exakt samma sits! Varit tillsammans i sex år sen jag var 18, han har haft ett långt förhållande innan och detta är mitt första. Så skönt att höra någon med samma tankar om framtiden.
Ledig och är hemma, önskar mig jätte hård och storpaket av en Bsman. Självklart att du har bilder ;) Endast Bs man ;)