”Är alltid orolig för min familj” säger Åkesson. Och jag kommer direkt att tänka på miljontals andra människor som är oroliga för sin familj. Av orsaker som Åkesson själv är direkt ansvarig för.

Människor som Åkesson vill stänga dörren för, familjer som Åkesson vill splittra för att anhöriga inte ska få stanna. Människor som Åkesson vill skicka hem. Människor som inte passar den ”svenska kulturen”. Människor som ”får” stanna men som ständigt måste vara rädda för att de inte passar in i Åkessons världsbild. Människor som dagligen får hot och blir bespottade för att vi lever i ett samhälle där Åkessons åsikter fått fäste. Människor som av ren oro höll sin familj hårt i händerna dagen efter valet.

Det är bekymmersamt att kvällstidningars rubriker är stora om Åkessons oro och utbrändhet. En skulle kunna tänka sig att det vore rubriker från brev undertecknat en utbränd undersköterska, en församling vars moské blivit vandaliserad med hakkors eller en ensamkommande flyktinggrabb. Men det är alltså undertecknad en högavlönad partiledare som blivit hotad av den enkla anledningen att han under flera års tid drivit en politik som handlar om att göra skillnad på människor och människor, att sprida fördomar och sparka nedåt. 

Förra året anmäldes runt 28 000 fall av kvinnomisshandel i Sverige. 76 kvinnor blir i Sverige varje dag slagna av män. Enligt BRÅ ska mörkertalet vara det tredubbla.

1997 såg FN att kvinnomisshandel – både psykisk och fysisk, är ett sådant utbrett och systematiskt problem att ”kvinnofridskränkning” blev ett begrepp och en lag. Mäns våld mot kvinnor är ett utbrett jätteproblem och att då som folkvald politiker mena att det handlar om enskilda gnälliga kvinnor som måste ta ansvar och lämna sin misshandlande man är ännu en misshandel av kvinnorna.

En idé skulle ju faktiskt vara att lägga ansvaret på männen som slår(!). En annan galen tanke kan ju vara att lägga ansvar på att folkvalda politiker sätter sig in i sakfrågor och läser på. Att de exempelvis googlar ”maktperspektiv”, besöker kvinnojourer och insuper kunskap i sakfrågor de uttalar sig offentligt om. Att läsa uttalandet från SD’s Anna Hagwall är ytterligare ett slag i ansiktet hos alla dem som varit eller befinner sig i en relation med en misshandlande man. 

I helgen kunde vi läsa om Sandviken som tjänar över en halv miljard kronor per år på alla de utomlandsfödda personer som bor i kommunen. Intressant att Sverigedemokraterna i kommunen inte ville kommentera uppgifterna.

Samtidigt som det är bra att den här nyheten lyfts, är det någonstans tragiskt att den här typen av nyheter blir en såpass stor nyhet med 15 000 delningar. Som att det alltid antas vara ett likamedtecken mellan invandring och stora kostnader.

Det är också på något sätt tragiskt att jag, i mitt huvud, hela tiden går omkring och försöker att hitta motbevis till rasism. Motbevis för SD’s höga väljarsiffror. Motbevis som kommer nå allmänheten och DÅ, ja DÅ, kommer människor att äntligen FÖRSTÅ att SD’s politik och ideologi är fullkomligt livsfarlig.

Men det har ju aldrig handlat om motbevis på det sättet. Det har ju så länge handlat om känslor. Om någon att skylla ”olyckan” på. Det fanns motbevis för att rymma hela uppslagsverk under andra världskriget, ändå skedde utrotningen. Det finns motbevis i mängder om SD’s politik. Motbevis som pekar på felande siffror, fördomar och dåliga källor. Bevis på att SD’s vi-och-dom-tänk är ren och skär rasism, trots den bomull de inbäddas i. Ändå röstar människor SD.

Jag har sedan EU-valet tänkt skriva ett inlägg om rasismen och högerextremisterna i EU-parlamentet. Men det har tagit stopp. Andra har förstås gjort det bra och viktigt. Men för mig har det plötsligt känts lönlöst. Som att täcket över huvudet och låtsas som det regnar är en bättre strategi.

Och tja, kanske är den här hopplösheten något som jag kan unna mig. Som heterosexuell-vit-medelklass-cis-tjej skulle jag väl komma undan rätt hyggligt i ett högerextremt Europa och Sverige. Visst, mina genus-studier skulle slopas (något SD lyfter fram i sitt partiprogram) och jag skulle förmodligen vara tvungen att sluta skriva om samhällsfrågor i den här bloggen. Kanske skulle jag också låta bli att skaffa barn eftersom arbetsmarknaden för mig skulle bli alldeles för osäker då.

Men jag skulle få bo kvar. Få finnas. Leva. Kunna gömma mig i vithetsnormen och ingen skulle någonsin kunna se utanpå att jag var något annat. Alla mina ”farliga feministiska åsikter” i ett rasistiskt och högerextremt Sverige är något som jag kan tvätta bort eller i alla fall gömma inuti.

Så är det inte för många andra svenskar. Inte för min kompis Haida och hennes familj. Det går inte att tvätta bort ett par bruna ögon, eller ett personnummer som vittnar om att du inte föddes här. Att du EGENTLIGEN inte ska få bo här. Då är det omöjligt att bara få leva här. Då är du direkt drabbad oavsett hur struken skjorta eller blanka skor du har.

Visst känns hopplöst i mig just nu, men jag kan faktiskt inte tänka mig hur jävla JÄVLA hopplöst det måste kännas för de som inte ingår i den här upphöjda vithetsnormen. De som dagligen läser tidningarnas ”motbevis” om att de faktiskt SKÖTER sig och HÖR OCH HÄPNA drar in PENGAR till kommuner (!!!). De som efter EU-valets resultat inte bara kände en vag oro som kanske kan drabba en om man har lite otur, utan fick istället fick ett direkt resultat av den rasism du upplever varje dag. Och ett direkt hot mot dig.

Och kanske är det tanken på det som gör det svårt att fortsätta ligga under täcket. Tanken på att allt det här inte bara får hända som jag i hopp om något annat fortsätter leta motbevis till öron som egentligen aldrig lyssnar. Jag vet inget annat än att snacka om det här i mina *kanaler* och typ ….demonstrera. Försöka sprida någon slags kunskap och åsikter jag tror på. Men funderar ofta på vilka som egentligen nås av det? Jag tvivlar på att de som verkligen behöver nås är inne på detta tydliga storstadsbaserade vänstermagasin ….OCH UPPENBARLIGEN SÅ RÄCKER INTE DETTA.

Så. Vad fan ska vi göra hörrni?