Det här tv-programmet såg jag på som tonåring. Kanske var jag till och med yngre än så när jag satt bänkad framför tv3 när tv-programmet The Swan sändes. Jag tyckte att det var bra. Spännande! Precis som alla de där ”FÖRE” och ”EFTER” -reportagen i VeckoRevyn, men mer avancerat. I The Swan fick ju personerna helt nya ansikten och kroppar istället för den svenska varianten med ny frisyr, nya kläder och på sin höjd en tandblekning.
När jag ser programmet idag är det självklart med ett helt annat synsätt. Och en annan känsla i magen. I just det här avsnittet har kvinnans man varit otrogen och hon känner sig otillräcklig. Hon vill göra något ”för sin egen skull” eftersom hon aldrig har ”lagt ner tid på sig själv”, så vad gör hon? Jo, hon operar om hela sitt utseende.
Och det är ju ofta så det förpackas, de olika skönhetsbehandlingarna. Vi gör en manikyr ”för vår egen skull”, vi åker på spa och gör ansiktsbehandlingar ”för att ta hand om oss själva”. Vi ”pysslar om oss” med ett frisörbesök.
Paradoxen är ju att idéer om vad skönhet är aldrig kommer inifrån oss själva, det är alltid idéer och ideal som kommer utifrån. Från tusentals tidningsomslag, reklambilder, tumblr-bilder, film, modereportage, tv etc. Att operera sin näsa, sina bröst, sina ögonbryn, sina läppar och sin mage och att förpacka det i att ”ÄNTLIGEN gör jag något för mig själv” handlar ju egentligen om att göra något för någon annan. För något annat. För att idéerna och idealen utifrån är såpass starka att du måste följa dem för att kunna ”må bra i dig själv”.
För några år sedan hade jag en attityd om att skönhetsoperationer är upp till var och en. I ett svagt ögonblick tänkte jag att ett framtida bröstlyft efter framtida ammning inte vore helt omöjligt. Idag ser jag det inte så. Skönhetsoperationer är aldrig något som ligger på en individuell nivå. Det är inte EN kvinna som ensam bestämmer sig för att hennes bröst inte duger. Det är en miljardindustri. En industri som tjänar på att kvinnor lever i en struktur som säger att ”lägga ner tid på sig själv” är detsamma som att FÖRÄNDRA sig själv.
Och som om det inte vore nog med att lägga tusentals kronor och smärta på att försöka ”må bra i sig själv”, så hånas många av kvinnorna som genomgår skönhetsingreppen. De är nu plötsligt ”onaturliga” och ser ”inte kloka ut” (lite mer okej är det om de i alla fall OPERERAR sig NATURLIGT …logiskt?).
Detta hån mot kvinnor som skönhetsoperar sig är en enorm dubbelbestraffning. Först duger hon inte i ett samhälle som säger att snygghet är normen, men när hon sedan försöker anpassa sig efter detta genom de mest smärtsamma sätt – är hon bara korkad och galen enligt en hel massa människor.
Kvinnan i The Swan är inte på något sätt korkad, däremot lever hon i en struktur och en kultur där kvinnorna på EFTER-bilderna framställs som de lyckade. Där snygghet är framgång. Där kvinnans utseende är det som betyder något. Där vackra kvinnorna aldrig behöver oroa sig över otrogna män.
Och det är den här världen som är galen.