Två veckor har gått sedan jag bytte torpet tre mil utanför Sundsvall mot ettan på Södermalm i Stockholm. Gräset mot betongen. Frukosten på verandan till den köpta juicen på trottoaren. Brasan till tv:n. Bilen mot svettiga tunnelbanan. Grillat mot snabbmakaronerna. Vin varje dag till insikten om att jag druckit vin varje dag i sommar.

Jag vet inte hur det är med er andra sommarlantisar, men för mig är det en smärre psykisk pärs med bytet från landet till storstan igen.

Första kvällen i lägenheten packade jag upp mina skor och såg hur ett grässtrå sakta seglade ner mot golvet från en skosula. Gräset från stugan låg plötsligt på lägenhetsgolvet som en liten påminnelse om sommaren som gått. Hulkgråten var ett faktum. Jag försökte samma kväll laga mat men blev i stället ståendes framför induktionshällen frågandes var jag skulle börja? Skulle briketterna in i själva ugnen? Och var det bara att hälla tändvätska över plattorna eller?

Andra kvällen höll jag ett längre föredrag för min sambo om att människan inte är gjord för att bo i lägenhet i stan. ”Det är nära naturen vi ska vara!” konstaterade jag dramatiskt och menade att vägen till lycka inte sitter i dyra prylar och hippa uteställen. Jag argumenterade högt för att vi borde säga upp allt som håller oss kvar här i stan och i stället bli självförsörjande i en skog nära våra familjer. Försiktigt förklarade sambon att det kanske var en känsla som kunde gå över, att jag faktiskt vid samma tid förra året hade samma insikter men att det trots allt släppte efter några dagar.

Jag blev arg över att han inte tog mina känslor på allvar och avfärdade de som någonting annat. Arg är jag fortfarande, men mest för att han trots allt hade rätt.

Nu har alltså fjorton kvällar har gått sen flytten och den där betongen, tv:n, tunnelbanan och köpta juicen är inte längre världens undergång. Och vin verkar man kunna dricka lite överallt här. Det känns också underbart att kunna träffa alla mina vänner precis när jag vill och inte bara när jag vågar låna bilen. Känslan av att vilja bo i skogen har istället bytts ut mot oförståelse till hur jag under två månaders tid kunnat klara mig utan fungerande wifi? Utan min egen säng? Närheten till allt roligt uteliv? Nya människor?! Vår fina lägenhet?!

Miljöombytet, och alla känslorna som kom med det, gör mig fundersam kring hur det egentligen står till med mitt psyke. Hur lättanpassad är jag egentligen? Hur kan närheten med naturen och familjen ena dagen betyda allt, för att andra dagen kännas så långt borta? Människan är anpassningsbar. Kanske handlar det om våra nomadiska rötter, vi är gjorda för att förflytta oss och lär oss därför att alltid gilla läget. Att vara anpassningsbar är något positivt i vårt samhälle, varje CV innehåller ord som ”flexibel”, men är det enbart något positivt?

Att vara anpassningsbar innebär också en längre sträcka till förändring. Att hitta drivkraften till nya vägar i livet är svårare för den som alltid gillar läget än för den som känner att det skaver. Kanske ligger sanningen närmare i min första känsla av att komma ”hem”, och inte i den jag faktiskt lärde mig att känna efter några dagar.