Att komma ”hem” (Krönika i ST 8/9)

09:44 2013-09-16

 

Två veckor har gått sedan jag bytte torpet tre mil utanför Sundsvall mot ettan på Södermalm i Stockholm. Gräset mot betongen. Frukosten på verandan till den köpta juicen på trottoaren. Brasan till tv:n. Bilen mot svettiga tunnelbanan. Grillat mot snabbmakaronerna. Vin varje dag till insikten om att jag druckit vin varje dag i sommar.

Jag vet inte hur det är med er andra sommarlantisar, men för mig är det en smärre psykisk pärs med bytet från landet till storstan igen.

Första kvällen i lägenheten packade jag upp mina skor och såg hur ett grässtrå sakta seglade ner mot golvet från en skosula. Gräset från stugan låg plötsligt på lägenhetsgolvet som en liten påminnelse om sommaren som gått. Hulkgråten var ett faktum. Jag försökte samma kväll laga mat men blev i stället ståendes framför induktionshällen frågandes var jag skulle börja? Skulle briketterna in i själva ugnen? Och var det bara att hälla tändvätska över plattorna eller?

Andra kvällen höll jag ett längre föredrag för min sambo om att människan inte är gjord för att bo i lägenhet i stan. ”Det är nära naturen vi ska vara!” konstaterade jag dramatiskt och menade att vägen till lycka inte sitter i dyra prylar och hippa uteställen. Jag argumenterade högt för att vi borde säga upp allt som håller oss kvar här i stan och i stället bli självförsörjande i en skog nära våra familjer. Försiktigt förklarade sambon att det kanske var en känsla som kunde gå över, att jag faktiskt vid samma tid förra året hade samma insikter men att det trots allt släppte efter några dagar.

Jag blev arg över att han inte tog mina känslor på allvar och avfärdade de som någonting annat. Arg är jag fortfarande, men mest för att han trots allt hade rätt.

Nu har alltså fjorton kvällar har gått sen flytten och den där betongen, tv:n, tunnelbanan och köpta juicen är inte längre världens undergång. Och vin verkar man kunna dricka lite överallt här. Det känns också underbart att kunna träffa alla mina vänner precis när jag vill och inte bara när jag vågar låna bilen. Känslan av att vilja bo i skogen har istället bytts ut mot oförståelse till hur jag under två månaders tid kunnat klara mig utan fungerande wifi? Utan min egen säng? Närheten till allt roligt uteliv? Nya människor?! Vår fina lägenhet?!

Miljöombytet, och alla känslorna som kom med det, gör mig fundersam kring hur det egentligen står till med mitt psyke. Hur lättanpassad är jag egentligen? Hur kan närheten med naturen och familjen ena dagen betyda allt, för att andra dagen kännas så långt borta? Människan är anpassningsbar. Kanske handlar det om våra nomadiska rötter, vi är gjorda för att förflytta oss och lär oss därför att alltid gilla läget. Att vara anpassningsbar är något positivt i vårt samhälle, varje CV innehåller ord som ”flexibel”, men är det enbart något positivt?

Att vara anpassningsbar innebär också en längre sträcka till förändring. Att hitta drivkraften till nya vägar i livet är svårare för den som alltid gillar läget än för den som känner att det skaver. Kanske ligger sanningen närmare i min första känsla av att komma ”hem”, och inte i den jag faktiskt lärde mig att känna efter några dagar. 

6 kommentarer | “Att komma ”hem” (Krönika i ST 8/9)”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Kg skriver:

    Lyssnar du på ”en varg söker sin pod” Världens bästa! Tipsar alla!

  2. Therese skriver:

    Ååååh jag känner igen den där ångesten väldigt väl! Den där när man vet att man går från sommarens underbara kravlöshet till arbetsvardagens kravfyllnad. Har fortfarande en liten klump i magen varje dag över att jag inte längre kan sova till lunch, göra vad jag vill under dagen, träffa vänner på de mest ovanliga tiderna på dygnet eller bara spontant ta en cykeltur till närmaste sjö för ett dopp, med gott samvete ta ett (eller två) glas vin till maten (för att jag vet att jag nästa dag ska jobba).

    Men den där klumpen blir i alla fall mindre och mindre varje vecka. Snart kanske den försvinner….

  3. Mathilda skriver:

    Du beskriver exakt den existenskris jag så ofta jag går igenom när jag förflyttar mig mellan landet och storstaden! Den ständiga frågan och ångesten över att jag inte vet var jag hör hemma, men som också alltid går över i den tröstande tanken att man faktiskt inte behöver bestämma sig. Hemma är ju där man trivs och har sina kära och det kan ju vara på flera ställen, på landet som i staden.

  4. Nyqvistarn skriver:

    Jag kan verkligen sympatisera med de där känslorna. Det var så jag kände förra sommaren efter att ha åkt hem till föräldrarna på landet, det gigantiska huset, stora tomten, friska luften och rena vattnet. Att sedan flytta tillbaka igen till en svindyr 3:a på 37kvm mitt i stan med två andra personer var hemskt. (Skrapan) Nu läser jag dock genusvetenskap i Karlstad i ett halvår och bor hemma, det känns skitbra att få bryta av Stockholm litegranna. Du borde prova! Sen när halvåret av frid är slut kan man åka tillbaka igen och insupa storstadslivet! Man gör något nytt helt enkelt!

  5. malin skriver:

    Du är bara för bra! Bästa bloggen för självinsikt och reflektion över den sjuka värld vi lever i. Tack för att du skriver!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Senaste kommentarer

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Mest läst på NG