Ni är säkert många som sett detta fullkomligt vidriga klipp och läst Sydsvenskans artikel som publicerades tidigare idag. Klippet visar hur en vuxen vakt stter på en tioåring som plankat. Vittnen berättar att de hört hur vakten dunkat pojkens huvud mot golvet. I klippet hör vi hur pojken har fullkomlig panik och ber en bön till gud.

Jag såg det här klippet på jobbet och kunde knappt titta färdigt. Kanske var jag naiv när jag ändå trodde att detta skulle vara den direkta mänskliga reaktionen på när ett barn misshandlas av en auktoritet på det här sättet. Men jag hade fel. Senare under dagen delade min kollega Haida klippet på sin Facebook och möttes då av de märkligaste reaktionerna jag sett på länge. 

Vad ÄR det som den här Johan och Fredrik faktiskt vill säga? Att olydiga barn förtjänas att misshandlas? Att så länge man sköter sig så får man inte stryk? Att det är normalt att sätta sig på ett barn på det här sättet? Jag har full förstående för att ibland behöver barn någon som håller i dem, sätter gränser och som säger åt på skarpen, tro mig, jag är uppvuxen med personer där hysteriska utbrott var en del av vardagen. Men aldrig, aldrig är det okej att behandla ett barn på det sätt som i klippet. Oavsett hur mycket hen spottar, slår eller skriker. 

Låt oss tänka på tioåringar för nån sekund. Det är alltså någon som går i trean-fyran på mellanstadiet. Låt oss tänka på hur små de är. Inte bara inuti utan också rent kroppsligt. Det enorma övertag en vuxen har, i synnerhet en vakt, är ju enormt i sig. Tänk er då det extremt skrämmande i att då få den här vuxna jättepersonen på sig.

Vill bara grina när jag tänker på att polisen inte tyckte det var värt att ta vittnesuppgifter på plats, hur VD:n till vaktbolaget först slog ifrån sig kritiken som ett ”olyckligt klipp” och hur attityder som ovan florerar i den här världen. 

Men mest sorgsen blir jag när jag tänker på tioåringen och hur han mår nu.