HEJ ELIN!

Vad kul med tv, och du måste tacka ja. Att låta utseende-grejer stå i vägen för grejer skapar bara en ond spiral och till slut sitter du där hemma med en påse över huvudet i tron om att du är för ful för att ens… FINNAS…? Och det tragiska är ju att det bara är du som bryr dig. För herregud vad en tänker på sitt eget utseende 500% mer än man någonsin tänkt på hur någon annan ser ut.

Visst, emellanåt kan jag tycka att det är jobbigt att se mig i rörlig bild. När jag och mina kollegor sitter i redigeringen skriker jag ibland ”NÄÄÄ VAAAAA SER JAG UT SÅDÄR!!” och får lite ångest över det, men tack och lov släpper det rätt fort.

Jag tror jag försöker tänka att jag är en bra person trots allt, är ju liksom oftast en rätt härlig och vettig person och FAN vad klyshigt men det ÄR ju det som betyder något. På riktigt. Så jävla svårt att komma ihåg det i den här selfiekulturen där personer som vunnit på dna-lotteriet är dem så får stå högst upp och synas mest. Men det är ju också en total omöjlighet att tävla mot.

…OM jag inte vill ägna mitt enda liv på jorden åt att ständigt tänka på träning, mat, kläder, smink, operationer, solbränna, naglar, hår och fransar förstås. Och då känner jag bah att NÄ det har jag varken lust eller tid med, så då får det väl vara såhär då. Det här är vad jag har och det fungerar.

Och KANSKE har det ”hjälpt” att jag är lite gullig rent utseendemässigt? Fan svårt att skriva om det utan att låta störig………………….. men det är ju jävligt lätt för mig som ändå fått en del berkäftelse kring mitt utseende att bah ”näääeee tänk inte på deeeet” – för jag vet ju inte hur det är att bli bemött som att ens utseende inte duger på några plan (visst har jag fått höra grejer, men det positiva har alltid varit övervägande). Fast smatidigt; hur många rent idealmässigt snygga personer vet man inte som mår dåligt över sina utseenden? Som bantar fast de är smala, opererar redan (rent idealmässigt) ”snygga” bröst etc. 

I min närhet har det ALLTID varit mina ”snyggaste” vänner som tänkt mest, brytt sig och mått absolut sämst över hur de sett ut.

Jag vet inte exakt hur det känns för dig, men det jag vet är att det hela tiden krävs att en hittar motvikter (som i att påminna sig om vad som faktiskt betyder något) i det här utseendebesatta jävulskapet till värld för att inte helt börja tro att snygghet gör en lyckligare. Det jakten efter snygghet gör är att dra ner en – och vips! står du där en dag och tackar nej till roliga saker för att du fått för dig att du inte duger endast pga hur du råkar se ut. 

Och det känns ju FÖRJÄVLA sugigt.