Sååååå…. master loggar in igen. Kopplar upp sig. Dorodorodorodorodorooo doooroo iiiiiiiih *framkallar modemljud genom munhåla*

Vad har jag gjort den här helgen? Jo, först var ju Gudrun Schyman i mitt vardagsrum. Senare på kvällen gick jag ut och förespråkade mansskatt, sen råkade jag sova till eftermiddan i lördags, sen kom min brorsa hit och åt en utsökt pastamiddag undertecknad mig och så har jag idag försökt övertala mina vänner att göra en seans men det blidde det inget av.

Grejen är ju att jag rent spontant inte tror på seans-grejen, men vill ändå försöka vara mer öppen för den typen av ….lur? …tänkte jag skriva nu men insåg att det i sig inte var så jävla öppensinnat. Tänker att jag de senaste åren blivit allt mer kritisk och ibland hatisk till allt som har med andlighet/energier/spöken/”andra sidan” osv. att göra. Skrattar ju vidrigt överlägset åt program som Det okända och sitter på en sån sjukt hög häst när min släkt på mammas sida ska berätta om ”spöken” de träffat. 

Men, till saken hör ju att jag faktiskt inte med hundra procent säkerhet kan säga att jag sitter på någon sanning. Och i mina mörka stunder med hög meninglöshetskänsla tänker jag ofta på att livet måste ju vara mer än såhär? Att då ha någon slags andlighet att luta sig mot vore väldigt …skönt. Eller lite tröstande i alla fall. Känns ju dessutom så jävla tråkigt att bestämma sig för motsatsen. 

Äh, jag vet inte. Seans kanske inte är min grej. Känner ju dessutom ingen död förutom farfar, men han dog när jag var 11 och hann ju liksom aldrig bli sådär supernära. Mamma har ju dock snackat om någon skyddsängel? Hånar självklart detta. Förutom då jag flyger förstås. Då knäpper jag små-händerna mina och snackar med skyddsängeln ett slag. 

Men nirå? Har ni några erfarenheter? Kanske läser till och med någon ande min blogg? Hohooooooo