Idag var vi på barnkalas och när vi åkte hem såg vi massor av glada människor. Dels har det varit/är Westpride med regnbågsflaggor och evenemang överallt. Men så är det tydligen nåt som heter Summerburst också som är nåt återkommande som betyder att massa DJs samlas och spelar ett tag. Jag hade aldrig hört talas om det fram till idag men tydligen är det allmänt känt, till och med gamla gubbar vet vad det är.

Och när jag såg alla människor som var på väg till Summerburst, alla glada lite smålulliga människor med begynnande brännor, så blev jag stenledsen. 

För jag tycker inte att det verkar kul alls. Jag fick förklarat för mig vad Summerburst är och jag tycker att det låter som ett öde värre än döden. Jag skulle hellre få mina fingernaglar ansade av en oförsiktig tandlös hund än att spendera flera timmar, kanske en hel natt, ihopklunsad med massa främlingar till ljudet av jättehög musik och så till på köpet massa blinkande lampor och kanske dimma från en rökmaskin.

Så varför blev jag ledsen då? Jag kommer till det.

Det finns en annan sak som jag mer eller mindre har kommit över nu, men som gjorde jätteont förut: festivaler. 

Det fanns knappt nånting som kunde göra mig lika ledsen som när folk pratade om festivaler. För folk de lät så glada, och jag kunde knappt tänka mig något värre än det de pratade om. Allvarligt talat tycker jag att festival verkar värre än Summerburst. Folk ler och har sagt att jag missförstår, att festival verkligen är JÄTTEKUL av den ena och den andra orsaken. Men det spelar ingen roll vilken orsak folk väljer till att förklara varför festivaler är kul. Det låter stentrist och hemskt och kräk-usch.

Så varför blir jag ledsen då? 

Jo jag tror att det är såhär att JAG KÄNNER MIG HELT FRÄMMANDE PÅ MIN EGNA PLANET. Ofta förstår jag inte andra människor men aldrig blir oförståndet så starkt som när folk älskar att gå på såna här vansinnestillställningar. Och jag förstår ju samtidigt  att det är helt ”normalt” och ”vanligt” att vilja det, det står att läsa i varenda tidning och överallt, folk ÄLSKAR bökiga saker som låter mycket, så jag blir helt förfärad! För jag förstår absolut inte vad det är som drar!

Och det är det som gör mig ledsen. Min oförmåga att förstå.

Tänk dig om alla i din närhet bara älskade att gå till ett ställe där de fick sina naglar bortgnagda av tandlösa hundar. Och alla som berättade om dessa nagelevenemang log, skrattade, och försökte förklara för dig varför det var så himla härligt att få naglarna bortgnagda av dessa vanskapta hundar med OCD-besvär. När du ba ”är det inte bättre att sitta hemma och peta sig själv i naveln hela kvällen än att gå dit?” så skrattade människor åt dig å liksom  ”men du förstååår ju inte!! man får träffa så många galna hundar!! Och de skäller dig rakt i ansiktet till du får tinnitus!!”

Och du försökte och försökte verkligen förstå. Du såg folk du älskar att umgås med gå dit, glada i hågen, hand i hand. De skrattade, sa ”kom!”.  Men allt du lyckades tänka var: jävla galningar.

Ledsenheten beror på en känsla av att dels vara utanför men också en känsla av att vara dum och inte kunna fatta de mest basala ting. Men både ni och jag kan vara lugna för jag håller på att genomgå en process och jag tror att jag så småningom kommer kunna förstå både intellektuellt (denna del har jag redan greppat) och känslomässigt (denna ligger jag lite efter på ibland) att jag vare sig måste eller kan förstå allt, och ibland inte ens de mest ”normala” ting i samhället. Dats just the way life is typ.

(länk till videon på youtube)