Igår började min mobil att plinga för alla nyhetsmedier ville flasha att Kronprinsessan Victoria har fött ett nytt barn! En prins. Vid namn Stig-Oscar Jonas (nej jag skämtar bara jag vet inte vad han ska heta).

Och jag vill börja med att gratulera Victoria! För jag vet ju att hon läser min blogg. Särskilt nu. När hon är mammaledig.

Men jag kan väl inte vara den enda här som inte hade nån aning om att hon ens varit gravid?

Jag visste inte, och jag brukar ändå ha någon form av koll på sånt här.  Okej jag missade när Madeleine var havande, båda gångerna, men nu rör det sig ju om KRONPRINSESSAN som bor i Sverige och inte nånstans långt utomlands med nån Chris.

Det är nästan så att jag börjar misstänka Victoria för samma som Beyoncé misstänkts för: att graviditeten var fejk.

För var var Victorias mage? Var är bikinibilderna? Varför har hon inte gjort ett omslag på Vouge (eller Hänt extra som Vouge kallas här i Sverige)?

Det var i alla fall vad många frågade Beyoncé. 

Här är det som startade ryktena kring hennes graviditet:

Beyonce var med i ett tv-program och när hon skulle sätta sig ner i en fåtölj så såg det enligt vissa ut som att magen puffade ihop likt en skumgummiboll. Men det kan förstås också ha varit klänningen som vikte sig.

Äsch jag tror egentligen inte att Victoria har fejkat sin graviditet. Men när det kommer till Beyoncé så är det svårare att avgöra eftersom hon bor så långt utomlands med nån Jay.

Kul i alla fall med barn. 

Det är konstigt. Jag har varit orutinerad mamma i över tio år nu men inte har jag vant mig för den sakens skull. Jag tycker fortfarande att jag ”borde ha haft lite bättre koll” gällande en sak eller två.

Den här gången är det att barnen har lov. Det fick jag reda på i torsdags när sonen sa ”är det sant att jag har lov nästa vecka?”.

Fast det är lättare att vara orutinerad nu än vad det var förr. När de var mindre glömde jag titt som tätt att ta med mat och blöjor på utflykterna och det tenderade bli extremt jobbigt . Tänk er själva att vara fast nånstans när ena barnet helt plötsligt börjar skrika av hunger samtidigt som det andra barnet typ badar omkring i sin egna blöja.

Att inte ha koll på när ett lov börjar är lite lindrigare för alla inblandade parter.

Hittills har lovet varit bra i alla fall. Vi har ändå inte råd till nåt avancerat. Men nån dag i veckan ska jag försöka ta med dem på nåt ”extra skoj” (nån ruin kanske, sånt är ju alltid kul).

Sitter och tänker tillbaka på när jag hörde barnen sjunga Änglahund innifrån köket. 

Dom hade även debatt huruvida han älskar sin hund eller om han bara använder den som skattletarhund.

Jag läste den här krönikan av Hannah W Almerud. Krönikan är nån slags bikt eller liknande för att hon hämtar sitt barn sist från förskolan.

Och jag tänker inte säga nåt om det. Precis som hon skriver så är inte antalet timmar i hemmet ett pålitligt mått på hur bra förälder man är.  Kollar man snett på heltidsarbetande mödrar så är man nog ganska garanterat en dömande imbecill. Almerud är ingen dålig mamma på grund av att hon hämtar sist, punkt.

Men jag fastnade på den här meningen: 

”Snälla, påminn om att min mormors – och även min mammas – generation slogs för det här. Att kvinnor ska få jobba heltid. ”

För jag tror inte att det är så. Jag tror inte att kvinnorna före oss slogs för att kvinnor ska få jobba heltid medan barnen är på dagis. Jag tror verkligen inte det. Kvinnor har kämpat för frihet, och jag tror inte att lönearbete är synonymt med frihet. 

Ja jag vet att jag ryckt en mening ur hennes krönika nu och att hon nog menade att kvinnor har kämpat för möjligheten att kunna arbeta heltid och på så sätt kunna försörja sig oberoende av en man. För pengar är viktiga i nuvarande samhällsmaskin.

Men jag betvivlar starkt att kvinnor före oss har kämpat för att vi ska nöja oss med en samhällsmaskin som gör att vi, för att få smaka på denna ”frihet”, måste lämna ifrån oss barnen till olika typer av inrättningar, där dom förväntas vara typ hela dagarna?? 

Alltså kolla på den här ca sju år gamla bilden

Ååååååååh *knäpper händerna över bröstet*

Tänk att inte bara ett av dom där kom ut från mig, utan båda dom där ungarna kom ut via min kropp.  Dom där ungarna har jag burit upp för trappor, jagat vid busshållsplatser och gungat i timtal.

I ärlighetens namn så var tiden då bilden togs slitsam. Jag fick ju inte en lugn stund nånsinn!? När ena barnet sov var det andra aktivt, när jag klädde det ena barnet sprang det andra omkring som en naken barbar och slängde blöjor från balkongen. 

Men ändå: Åååååååååh *knäpper händerna över bröstet* 

*glad*