Jag läste det här inlägget av Brunheten och jag kan inte annat än instämma på hennes inställning till solen och den heta sommaren som pågick i somras.
Det har inte varit så illa sen 2006 och tro mig – jag är ingen som minns årtal så särskilt specifikt. Men jag minns sommaren 2006 för att den var så varm att jag knappt kunde ta mig utanför dörren på flera månader. Jag har sett foton på mig själv från den här sommaren och jag ser paniken i mina ögon på varenda fotografi. I alla fall de tagna dagtid.
Denna bild är inte från 2006 men ändå
När jag såg första episoden av Djävulsdansen berättade journalisten och författaren Hillevi Wahl att när hon kom hem från skolan och såg att persiennerna var neddragna så visste hon att läget var illa med mamman.
Jag ba ”oooh shit”. För jag har alltid persiennerna neddragna. Ibland tänker jag att jag ska ha lite ”hemtrevligt” och drar upp persiennerna men det brukar inte vara i mer än tjugo minuter för sen mår jag illa och måste dra ned dem igen. Ljuset skär in genom ögonen på mig och sliter hjärnan i bitar. Det är en sorts smärta som är svår att beskriva. Det är fysisk men samtidigt är det svårt att säga var exakt smärtan känns. Är det i ögonen? Är det i hjärnan? Är det i huden? Slemhinnorna? Är det överallt? Svårt att specifiera.
Men jag kan känna så starkt att jag måste bort från solen att jag skriker. Och skriker jag inte så VILL jag åtminstone skrika.
Här är ett klipp från filmen ”Svärdet i stenen” som har bytt en hel del för mig, för den har fått mig att förstå att jag inte är ensam:
LOVE YOU MADAME MIM <3
Jag slår vad om att flera som läser det här inlägget också känner igen sig, att ni klickade in er här för att ni kunde relatera till rubriken. Ni som aldrig i livet skulle komma på den urknasiga idén att resa till Thailand och ni som inte fattar hur man kan ogilla hösten. Er vill jag välkomna extra varmt till min blogg, men inte lika varmt som solen, om ni fattar vad jag menar.
Det är lätt att man känner sig utanför när man hatar solen. Det är också väldigt lätt att tro att man är en demon, för de enda som hatar solen och skildras i kulturen är olika typer av demoner. Så det kan vara skönt att veta att man inte är ensam och att man förmodligen inte är en demon.
Ogillar också solen. Men ändå bara de dagar man måste jobba/ha ett skitstressigt liv. Att ligga vid en playa och aktivt vara ledig – ja då tar jag gärna lite sol. Lite.
Några andra som har det tufft är vi vinter lovers i landet. Mår aldrig så bra som jag gör under vintermånaderna. Livet blir så jävla kravlöst. Men säg för fa-an inte det till Tomas Ledin-fansen……..
Jag är en av dem som känner igen sig. Har också alla persienner neddragna överallt alltid. Däremot tycker jag om när det blir ljust halv tre på natten på somrarna även om jag bara skymtar ljuset genom persiennerna. Det känns liksom hoppfullt och trevligt att åtminstone fåglarna och solen är vakna vid samma okristliga tid som jag :) Men nu är det bästa tiden på året – julen närmar sig ju! Då får man lov att vara snäll och känna frid dagarna i ända utan att man upplevs som en kuf ;)