Jag är inte så mycket för idoldyrkan personligen. Det finns liksom ingen person eller personer som jag tycker gör ett så utmärkt jobb offentligt att jag blir helt till mig när de gör något/släpper nytt eller whatever. Faktiskt så är jag överlag rätt ointresserad av att lyssna på musik som innehåller tex elgitarrer.
Men här är en lista på de största idoler jag haft genom de tider jag kan minnas.
Svenne Rubins
Jag var väl omkring 9-12 år när jag lyssnade på dem som mest. Jag kunde alla texter och kände varenda ton på deras solon. Det fanns inte en enda livssituation där jag inte kunde klämma in ett Svenne Rubins-citat. ”Kör hårt”, ”det ordnar sig”, ”dom gör så rysligt fint på tomten”. Träffade dem även i verkliga livet en gång när de var i Vilhelmina. Jag var för liten för att se konserten men medan de höll på att rodda (de gjorde detta själva, hade inget crew såvitt jag kunde se), så var jag där med mitt autografblock. Autograferna förvarade jag länge i en hjärtformad silverram i hyllan.
Detta tycker jag om dem nu: De är en nostalgitripp, jag lyssnar på dem ibland, sjunger med och mår gott. Men som med allt annat hör jag nu på deras texter att de på många sätt var patriarkala svin. Lyssna bara på den här ”Jag vet att du hör” *ryser*.
Kenneth and the Knutters
Lyssnade intensivt på varenda sång och varenda svensköversatta cover som de gav ut. ”Ge mig en öl” fick jag höra av en lärare att den var förjävlig textmässigt men vad brydde jag mig om det. Och hur många gånger har jag inte legat sömnlös efter att ha hört ”Lillebror” eftersom jag tyckte mig höra att en mystisk röst viskade mitt namn mitt under sången. Jag trodde att det bara var jag som kunde höra det och det gjorde mina nätter till ett helvete. Men men! Jag älskade dem ändå, trots att jag inte heller förstod deras faktiska texter fullt ut.
När de sjöng ”när han går med hunden så har han jämt svarta påsen med” så trodde jag att de menade en ölmagad man med svart bomberjacka (hundbajspåsar fanns inte i Latikberg). Och den där ”hon sitter bra där bak, hon rör min växelspak” gjorde mig mkt osäker på säkerheten ute på de svenska vägarna.
Detta tycker jag om dem nu: Jag lyssnar i stort sett aldrig på dem, inte ens i nostalgiskt syfte. Ibland kan jag väl sätta igång nån låt typ ”älgjaktsrapp” men annars klarar jag mig rätt bra utan Kenneth och gänget.
Magnus Uggla
Han pratade jättekonstigt men det var förmodligen för att han var en annorlunda människa. Och vem kunde beskriva livet så som det är! Supigt, sexfixerat och med en stor portion ilska riktat mot (kvinnliga) p-vakter.
Detta tycker jag nu: Eeeew.
Orup
Detta var min idol av alla idoler. Han hade den rätta frisyren, den rätta attityden, den rätta stilen. Han var helt enkelt rätt. Vad brydde jag mig om att äldre folk i byn kallade honom för ”Stockholmsbög” på ett nedlåtande manér. Jag lyssnade på hans sånger på min lilla bandspelare och såg inspelade konserter på VHS. Hur kunde man vara så tuff, hur kunde man vara så cool, hur kunde man vara så Orup? Jag drömde om att få hans hatt och så drömde jag om att spika fast honom naken på väggen nere i Fraggelgrottan.
Detta tycker jag nu: En gång fick jag en ”best of”-collection och där skrev han en rad om hur varje låt på skivan kom till. Och det var inte som jag trodde. Marcedes benz kom tex till genom att han ville ha ”en svensk version av blue suede shoes”. Han var alltså inte ett kreativt geni han var en kopiator, och han skämdes inte ens för det. Även innan det hade väl intresset sedan länge falnat och idag bär jag minnet av hans musik som ett kärt smycke långt in i stjärten.
Här är en lista på artister som jag dissade och inte hade något större intresse av trots grav exponering av deras stämmor DAGLIGEN
Östen med resten
Jerry Williams
John Fogerty med Creedence Clearwater Revival
Eddie Meduza
Ronny & Ragge
Hade ni några idoler?
Mina allra första idoler var Barbados, jag var rätt liten. Det var kul, att sitta på scenkanten på Åsebro dansbana under deras spelning medan föräldrarna buggade loss. Fick också autografer. Hatar för övrigt dansband idag men….
Sen hade jag tusen idoler under tiden jag växte upp. Mest besatt var jag nog av Good Charlotte när jag var omkring 13 år. Jag menar BESATT. Känner ungefär noll för dem idag…
Tar igen lite på din härliga blogg just nu och läste precis inlägget du skrev om att oroa dig för att råka döda hunden, är därför lite dryg och svarar här men kan relatera. Du skrev ”Sen finns det den mer långdragna varianten: att jag glömmer att ge hunden mat och den svälter ihjäl.”
Alltså för typ.. 15 år sedan minst? hade jag en kanin. Den levde gott och dog sedan, bodde hemma massa år till har alltid haft katter osv, bor själv nu utan husdjur. Jag har en återkommande dröm då och då där jag typ.. kommer ihåg att jag har en kanin? Att jag typ ställt in buren i garderoben när jag städat för typ två månader sedan och nu inser att jag glömt att mata osv. Sån fruktansvärd ÅNGEST och vet verkligen inte vad denna dröm beror på? Hur som helst fruktansvärt när den kommer tillbaka.
Kan också få såna tvångstankar ibland om man typ klappar ett sött djur/kärt husdjur att typ vad lätt det skulle vara att bara bryta av nacken på den och så typ äcklas man av tanken för det är ju så hemskt? Inser att jag låter som värsta psykopaten och djurhataren men älskar verkligen djur och har hört att det tydligen inte är så ovanligt med den här typen av idéer. Lite samma som att man ibland kan tänka att man ska hoppa när man står på en hög byggnad till exempel, och sedan blir rädd.
*slut på novellen*
Haha, vad skönt att gilla Orup hellre än Eddie Meduza. Jag hade inga direkta idoler, däremot var jag väldigt fascinerad över karaktärer i tv-serier. Även tecknade sådana. Tyckte om ”töntarna” som Puff i Räddningspatrullen och Hubbe i Bumbibjörnarna. Blossom, The Nanny…
P.s Inga kvinnor bland de dagliga exponeringen ens?
Emma:
jag har haft liknande, jag brukar ibland drömma att jag hittar ett barn som jag glömt bort undanstoppat i nåt skåp ovanför kylskåpet , och så hittar jag det när jag letar efter knäckebröd, helt mumifierat och skrövligt , som ötzi och bockstensmannen.
Jag vet inte vad det beror på. Lite samma stress brukar jag känna i drömmar där jag åter sitter i skolbänken men jag kan inte komma ihåg att vi har haft läxa eller ens vad vi håller på med
Spelinnea
Nej tyvärr, vi hade en skiva med Ted Gärdestad och jag trodde länge att han var en kvinna, men nej inte det.
Army of lovers och Micheal Jackson (väldigt kittlande att han tog sig om skrevet och förvandlades till en panter). Annars var jag ”kär” i Supermario Mario. Har ett minne av att min syster trädde ett kuddfodral över mitt huvud så jag inte kunde se och tog med mig till mariolandet och liksom donkade mitt huvud i saker så guldmynt skulle komma ut, ibland tills jag grät? Poängen var iaf att jag skulle få träffa Mario till slut, och jag tror att min syster låtsades vara Mario någon gång antagligen för att hon tyckte synd om mig. Sex år äldre tyrann var hon.