Igår tog vi barnen till ett lekland. Jag har en sån hemsk hatkärlek till de där leklanden. De är plastiga, artificiella och de får mig att tänka på den där ön i Pinoccio dit de tar olydiga pojkar och förvandlar dem till åsnor. Volymen ligger ofta lite för högt och barnen får nåt demoniskt i ögonen när de tjatar om slusch.

Men det är ju så kul också!! Och lättsamt. Barnen springer runt och leker sig svettiga samtidigt som jag kan läsa och sörpla latte och smsa.

Och får jag lust så är det inget som hindrar mig från att också delta i leken, men inte för länge eftersom det bara är barn och OS-atleter i gymnastik som orkar hålla på där i mer än fem minuter.

Här i Kungälv är det extra bra också eftersom leklandet inte är så stort, det är ”lagom” stort liksom. Det i Göteborg (Backaplan) är hemskt, på riktigt fruktansvärt. Minns när barnen var mindre och man kunde se sitt barn sitta en meter bort och gråta, men för att ta sig till barnet så var man tvungen att knäcka en komplicerad labyrint av nättunnlar. Hade man otur hittade man inte barnet utan hamnade i en Blixten McQueen-rutchkana i stället där man brände ryggen och visade magen för ett helt födelsedagskalas med pirattema.