Igår gick jag inte till min vanliga kyrka så som jag brukar. Jag hade bestämt mig för att gå till Pingstkyrkan senare på eftermiddan och jag tänkte att det nog var lite överdrivet att gå till två gudstjänster på en och samma dag. Av nån anledning så ville jag inte gå till överdrift.

Det kändes i alla fall så konstigt att inte gå till kyrkan som jag brukar gå till. Och då kom jag på att jag har varit där varenda söndag sen jag började gå till kyrkan över huvud taget (förutom när jag varit på resande fot).

Att sitta hemma i stället för att gå till kyrkan kan man nog säga var en gammal grej upplevd på ett nytt sätt. Jag menar jag har bott granne med min kyrka i typ 10 år utan att gå dit. Jag har snarare hyttat med näven åt den när den ringt varje söndag förmiddag. Jag har tyckt att den har varit lite samhällsstörande.  Men nu är den en del av mitt liv på ett annat sätt. En växande… klump av… nånting (jag är inte lika bra på att tala i liknelser som Jesus). Och det vill jag att den ska fortsätta vara.

Sen gick jag i alla fall till Pingstkyrkan och då kändes ordningen inte lika mycket vriden ur läge längre. Där hölls en predikan av Simon Skogström som i början handlade väldigt mycket om bilens historia. Fast sen spårade den ur och började handla om världens bästa nyheter i stället. De nyheterna berör jag lite grann i inlägget ”5 spännande saker som jag missat med kristendomen”.

Det går föresten att lyssna på alla Pingst-Kungälvs predikningar här, på iTunes. Det rekommenderar jag. När jag ny-nyligen blivit frälst lyssnade jag på predikan efter predikan från pingst Kungälv. Det var gött.

Ja det var min söndag i alla fall. I alla fall den kyrkliga delen. Övrig tid satt vi hemma och rökte och spelade kort. Nej jag skojar bara. Jag röker inte.

På kvällen försökte jag ta en bild där jag står med en tekopp och ser naturligt avslappnad och ljuv ut. Typ som i en saga.

Och jag blev nöjd med bakgrunden (en gardin) men i övrigt misslyckades jag med vad jag ville åstadkomma. Det är dock inget som jag bryter ihop för.

I lördags lämnade vi Vilhelmina (vars centrum ser ut så här:)

Och i söndags kom vi hem till Kungälv igen! Det ska bli spännande att se hur det här året blir. 2015 var nog det bästa året som jag haft eftersom jag fann Jesus och blev kristen (”det gamla är förbi, något nytt har kommit” 2 Kor 5:17).

Gott nytt år! 

Minns ni min cykel som gick av på mitten och som kunde ha blivit min död?

Idag gick jag till butiken där jag köpte den (Team Sportia i Kungälv) för att höra lite mer om vad jag skulle kunna få för kompensation från leveratören (PEAK). 

Jag har dragit mig för att gå dit för jag vill inte ha något tjafs. Jag vill bara ha en dräglig kompensation för att jag har cyklat omkring på en tickande cykelkatastrof som gett mig trauma. När jag låg där på kyrkogården med cykeln tudelad mellan benen tog det en sekund innan jag förstod att jag klarat mig och jag kan typ inte cykla lika avslappnat i nedförsbackar längre.

Jag gick till Team Sportia i alla fall och där fick jag veta att PEAK är så snälla att dom kan tänka sig att betala halva priset om jag köper den billigaste cykeln som Team Sportia har, alternativt att jag kan få en tom cykelram. 

Och jag undrar… är det verkligen snällt av PEAK att erbjuda det här? För jag kan tycka att det låter rätt snålt. 

Deras motivering är att cykeln var gammal. Fem år var den. Grejen är att jag inte tycker att det är särskilt gammalt. Liksom kom igen – det var ingen vanlig skråma. Det var ingen växel som slutat fungera eller kedja som rostat sönder. Det var inte en pedal som lossnat eller ett stänkskydd som hamnat snett och punkterat däcket.

DEN GICK AV PÅ MITTEN!!!!!!!!

Jag vill ha pengar som kompensation för jag blev ju tvungen att köpa en ny cykel omgående (är svårt beroende av min cykel).

Deras cykelspecifierade personal var i alla fall inte inne idag när jag var där så jag fick inget slutligt besked. Han skulle ringa i morgon. Får se hur det går då.

Avskyr sånt här. 

Ikväll har jag ätit middag på Trattoria il Trullo som ligger vid kyrkan här i Kungälv. Det är en italiensk restaurang med en förkärlek till oljad furuvägg.

Det var gott. Jag tog nån ”tarantello del salmio” eller liknande och den smakade bra. Synd bara att jag är överkänslig mot gluten och känner mig lätt spyfärdig, svullen och småbajsig nu men det får det va värt ibland. MAN MÅSTE JU LEVA LITE.

På tal om att ”leva lite” så såg jag att det pågår Way out West-aktiviteter i Göteborg nu i helgen. Jag som var så säker på att det redan varit. Nöjesguiden hade nåt festtåg eller vad det var hit till väst och jag skäms nu över att jag skrev och frågade om det är nåt särskilt som händer i Göteborg i helgen eftersom dom fixat ett festtåg. Men herregud festivaler… vem har koll på det?? *ler tjuren Ferdinand*

Hoppas det blir nåt dramatiskt bråk om vegetariska korvar eller liknande i år igen, sånt är kul.

Igår tog vi barnen till ett lekland. Jag har en sån hemsk hatkärlek till de där leklanden. De är plastiga, artificiella och de får mig att tänka på den där ön i Pinoccio dit de tar olydiga pojkar och förvandlar dem till åsnor. Volymen ligger ofta lite för högt och barnen får nåt demoniskt i ögonen när de tjatar om slusch.

Men det är ju så kul också!! Och lättsamt. Barnen springer runt och leker sig svettiga samtidigt som jag kan läsa och sörpla latte och smsa.

Och får jag lust så är det inget som hindrar mig från att också delta i leken, men inte för länge eftersom det bara är barn och OS-atleter i gymnastik som orkar hålla på där i mer än fem minuter.

Här i Kungälv är det extra bra också eftersom leklandet inte är så stort, det är ”lagom” stort liksom. Det i Göteborg (Backaplan) är hemskt, på riktigt fruktansvärt. Minns när barnen var mindre och man kunde se sitt barn sitta en meter bort och gråta, men för att ta sig till barnet så var man tvungen att knäcka en komplicerad labyrint av nättunnlar. Hade man otur hittade man inte barnet utan hamnade i en Blixten McQueen-rutchkana i stället där man brände ryggen och visade magen för ett helt födelsedagskalas med pirattema.