Häromdan skulle jag och syrran + partner se Stekta gröna tomater men eftersom jag inte fick tag på den plus inte hade lust att ägna kvällen åt att gråta fem gånger inom två timmar så valde vi att se Mitt liv med Liberace i stället. Jag såg omslaget på ICA och blev förälskad kan en väl säga. Kolla här: 

Jag älskar ju kostymdraman! Och på baksidan läste jag ”innan Elton John och innan Oscar Wilde så fanns Liberace”. Jag älskar filmer om sofistikerade, sassy överklassmänniskor med kärleksproblem. Spelar någon utav dem dessutom piano så är det ju bara nästan FÖR bra. 

Men så började vi se filmen och långsamt fick jag ta och acceptera att filmen utspelade sig på 70-talet. Satt och undrade i säkert 20 minuter hur de skulle kunna vända 70-talet till 1700-tal men till slut fick jag inse att det här är ett slags modernt kostymdrama och att jag läst fel på baksidan av omslaget. Detta var uppenbarligen inte ”före Oscar Wilde”. 

Jaja. 

Huvudrollsinnehavarna i filmen är Michael Douglas (Liberace) och Matt Damon (LIberaces ”assistent”/älskare Scott).  Filmen börjar med att en får lära sig att Scott älskar hundar, har extremt lätt för att bli utvald av random mustascsnubbe på krogen samt är väldigt spontan när han lär känna och tar anställning hos människor med martyrpersonligheter.

Kärleken till hundar är något som glöms bort så fort han introducerats för Liberace och var Liberaces blinda pudel tog vägen fick en inte heller så mycket info om. Det naturliga är väl att den dog lugnt och stilla under nån snoffsig schäschlong med lejontassar. 

I filmen får vi följa med hur Liberace och Scotts relation byggs upp och utvecklas. Filmen har en dramaturgikurva men den är inte särskilt hissnande utan rullar på som en lugn guidad tur. Det är liksom ”nu har dem det bra, nu stöter de på problem, oj det här var kanske inte helt sunt, oops” typ. Både Michael Douglas och Matt Damon spelar sina roller väl. Jag är ganska imponerad. Michael Douglas har ett helt nytt kroppsspråk och uttryckssätt och Matt Damon ser verkligen ut som nån som hamnat i en märklig och inte allt för bekväm beroendeposition i ett destruktivt förhållande. 

Nä alltså det är en helt okej film. Tre stycken sånna här Nöjesguiden-fyrkanter är den helt klart värd. Skulle kanske inte rekommendera den men skulle du råka ha den hemma eller är nyfiken på Liberace och hans assistent/son/bror/älskare/bästa vän så varför inte. Den är välgjord.

Här har ni trailern. 

Min syrras partner gjorde den här videon till Kjell Höglunds ”man vänjer sig” då han var ca 19: 

Länk ifall inbäddningen inte funkar

—

Jag och syrran kollade den, imponerades och tänkte att vi MÅSTE läsa kommentarerna. Kommentarerna var rätt roande: 

Och det var ungefär här som vi i scrollade upp och insåg att vi på nåt sätt råkat klicka in oss på fel kommentarer och alltså var inne på kommentarerna till Shirly Clamps låt Min kärlek. 

Sjöng med ofrivilligt vibrato. 

I helgen har jag som sagt haft syrran och hennes partner på besök. Vi for iväg till Slottskogen som planerat och kollade på sälar och pingviner. De var väldigt glada över det (mitt sällskap alltså), vad som gjorde dem lite ledsna var nån liten unge som stod med en pinne riktad mot en av sälarna. ”Sälen tror ju att den ska få mat!”. Ja, det är verkligen djurplågeri i sitt esse. Sju sälar i en liten bassäng som blir lurade av nån unge med en torr kvist. 

Eftersom jag bor här så blev jag lite som deras guide, och jag tycker att jag klarade det jobbet bra förutom när vi tog buss åt fel håll, gick på fel restaurang och tog spårvagn åt fel håll när vi skulle åka till rätt restaurang. 

Efter maten åkte vi till en kareokebar. Jag har aldrig varit på nåt sånt innan, så det var en helt ny upplevelse för mig. Det var ganska tomt i lokalen och inredningen påminde mycket om en konferenslokal i Rikets sals källare. En bit in på kvällen trodde jag att jag skulle drabbas av en diarréattack, det var kanske maten vi ätit innan, jag vet inte. Men det var kö till toan, och jag blev ganska orolig allt eftersom klockan tickade. Precis när det var min tur så ropade sångledaren i mikrofonen ”nu vill jag hälsa Sonja och Vanja upp på scenen med BRA VIBERATIONER!!”. Så det var bara att hålla sig för skinkorna, gå upp på scen och hoppas på guds nåd.

Det gick bra. Kvällen fortskred utan någon större katastrof men vi lämnade festen efter att det kom in både ett firmagäng OCH en möhippa. De gjorde hela konceptet med kareoke outhärdligt. En av konferenskillarna var jättefull och han kände sig nödgad att gå upp och ”låna micken” för att ”hålla tal” stup i kvarten. Plus att han ställde sig och sjöng ”jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag” helt acapella samtidigt som han hade den där dubbelhakan som fyllon brukar få. 

Vi drog hem, tog rätt spårvagn och buss, och somnade utmattade och glada. 

Här är några bilder. 

Här ser ni mig glo på en säl. 

Av en slump stötte vi på massa skyltar som det stod ”ÄLGAR” på och när vi följde skyltarna mötte vi älgar.

Jag och syrran med några års mellanrum. 

Idag åker de hem men först ska vi till nån butik som heter ”Bodegan” eller liknande. Det är ”större än Butterix” säger de och det borde väl egentligen vara bra men jag tycker att det låter hemskt. Det känns som att luftvägarna blockeras bara av att se Butterix utifrån med all deras syntet och plast så vi får se om jag lyckas komma hem från ”Bodegan” idag utan att ha PCB i lymfkörtlarna. 

PS. Om ni undrar vad kareokebaren hette så att ni själva kan gå dit så har jag ingen aning. Men det låg en kiosk på andra sidan gatan om det är till någon hjälp. DS. 

Idag kom lillsyrran och hennes partner på besök och de kommer att stanna här hela helgen. Lagom till att de kom fick hon frossa. Blir alltid orolig när hon får frossa, för ungefär varje gång vi ses drabbas hon av svår influensa. När jag vann Årets mamablogg 2009 till exempel så fick jag en hotellnatt på Berns som ett av prisen. Jag valde att dela den natten med henne.  Hon kom dit, fick 41 graders feber, flöt omkring i jacuzzin med stängda ögon och spottade slem i en plastpåse nedanför dubbelsängen. 

Så nu när hon började bädda in sig i filtar och ta på sig halsduken blev jag som sagt rätt orolig, men det verkade lugna sig efter ett tag. Jag kände på hennes panna och hon var snarare kallsvettig och jag antar att det kan vara ett gott tecken (eller möjligt förstadie till malaria). 

Vi har i alla fall käkat gott och bara slappat. Vi har inte haft så mycket till val med tanke på regnstormen som pågår där ute. Ja jag vet att en kan ta på sig joggingdressen och plåga sig runt en sjö även om det piskar vatten från alla väderstreck och ja visst kan en ta en buss in till stan, sätta sig på en kareokebar och sjunga Africa av Toto men jag har aldrig sysslat med sånt. Lägg gärna märke till hur vansinniga båda exemplen är. I stället har vi bland annat skickat såna här roliga skämtbilder till varandra över mobilerna och för en gångs skull kunnat se den andres reaktion LIVE. 

Jag skriver mer i morgon! För i morgon tänkte vi dra till Slottskogen (park i Göteborg) eftersom hennes partner så gärna vill se pingvinerna och sälarna som finns där. Jag känner mig jättepepp för unga människor som kommer till andra städer vill ofta bara festa så jag är jättenöjd med att de vill gå till en park och se på djur i betongbassänger i stället. 

”Graviditet är ingen sjukdom” brukar det heta. Tyvärr. Gravida får stånka och ofta fortsätta med arbetet utan förståelse från försäkringskassan och arbetsgivare trots allvarliga krämpor. Men jag ser en liten ljusning på det problemet. Nu stängs en hel motorväg av som lindring till en av de värsta graviditetskrämporna. Och som ni vet är ju MOTORVÄGAR ett heligt kugghjul i hela samhällsmodellen så detta är en jättejättefin bekräftelse!

Alla som någon gång har haft foglossning vet ju hur smärtsam en guppig och undermålig väg kan kännas (som yxhugg genom hela skelettet enligt källor) och… eller vänta nu. Nyheten handlar om foglossning… på en bro? En fucking bro!

Jaja. Härligt ändå. Idag är det broar, i morgon är det gravida. Steget är kanske inte så långt som det ser ut. *hoppfull*