Jag kunde inte sluta skratta när jag läste den. Eller jo, till slut slutade jag förstås pga det var igår men efter en ganska lång tid. Ni kanske inte tycker att den är lika rolig men jag vill ändå dela den med er. Om så bara en, EN av er tycker att den är lika rolig som jag tyckte den var, då är det värt det.
Utöver det kan ni ta en titt på denna t-shirt.
Det är rätt vanligt att tidningar vill visa kändisar som ”bryter ihop”. Typ som den här på N24 som påstår att ”Kissie bryter ihop” när hon pratar om näthatet.
Jag funderar en del över det här uttrycket att ”bryta ihop”. När jag tittar på klippet så ser jag inte alls en person som gör dito. Jag ser snarare en person som reagerar samlat på en sak som inneburit mycket stress. Det kommer tårar och rösten spricker men jag kan inte se att hon ens i närheten ”bryter ihop”.
Jag tänker mig att en person som bryter ihop tappar kraften i benen, lägger sig ner, slår mot golvet med knytna nävar och intensivt börjar fundera på frågan om guds existens åt både det ena och det andra hållet. En person som bryter ihop tänker jag tappar kontakten med omgivningen samt förlorar kontrollen på kroppen genom att exempelvis ge ifrån sig ohämmade ljudutstötningar, kasta tallrikar eller bli tillfälligt förlamad.
Men att fälla en tår då och då är ju fullständigt allmänna delar av uttryck i vardagen. Om tårarna rinner så betyder det på intet sätt alls att en person har ”brutit samman” eller är på väg att krackelera. Det betyder snarare att personen känner just den formen av känslor i stundens kontext. Både gråt och skratt utgör delar av den rad känslouttryck som existerar i mänsklig samvaro och dessa uttryck är inte sällan tecken på känslomässig inlevelseförmåga.
Men jag upplever att det råder en del tråkiga tendenser när det gäller synen på tårar som känsloyttring. Jag tycker mig se ett stadigt samband mellan att kalla arga kvinnor för ”hysteriska” och att påstå att kvinnor ”bryter ihop” bara för att det kommer några tårar i samtal kring smärtsamma upplevelser. Helt vanliga och vardagliga känslouttryck görs om till nån form av extrema ”på ruinens brant”-reaktioner. ”Hon är hysterisk”. Nej, hon är förbannad. ”Se när hon bryter ihop”. Nej, hon bryter inte ihop hon fucking gråter.
Och det är inte det att det skulle vara något fel i att bryta ihop heller. Alla som bryter ihop har sina skäl till att göra just detta. Men det här att utmåla vardaglig känslomässig inlevelse som ett tecken på att vara på gränsen till ett psykiskt sammanbrott är bara överdrivet och onödigt. Det utmålar personer som labila när de egentligen beter sig fullständigt stabilt.
Ja och så är det ju lite såhär i tabloidernas värld också förstås. Ett oväder blir ett ”dödsförlopp” och en tunga blir en ”superslemmuskel”. Men det gör ju inte det hela mindre idiotiskt, och kvinnor vars känsloregister som allt för ofta nedvärderas till simpel ”dramatik” blir knappast hjälpta av att vanliga tårar i samtal inom tunga ämnen beskrivs som en känslomässig kortslutning. Att befästa inställningen att tårar är tecken på känslokollaps är skit.
Och jag har då aldrig sett någon rubrik där ett annat vanligt känslouttryck, skratt, har beskrivits som någon form av psykbryt. Skulle vara intressant att se den typen av rubrik.
För nån dag sen kom första avsnittet ur säsong fyra av Game Of Thrones ut. ”Two swords” heter avsnittet, om ni ville veta. Vilken jävla serie detta är alltså. Allt detta smuts. Det är lik, avhuggna lemmar, blodgurglande hämnder och gyttjiga hudveck i varenda episod.
Självklart förekommer även sidenrockar och rosiga aristokratkinder med jämna mellanrum då serien TROTS ALLT handlar om typ kungar, drottningar, pengar och makt. Men den mesta av tiden rullar folk omkring i snö, sand eller blod. Utöver det går karaktärerna ofta på oerhört långa och utdragna promenader i samma kläder vecka efter vecka, varvat med vistelser i fängelsehålor, gamla ruttna väderkvarnar och fuktiga fartyg.
Ni som följer min blogg vet att jag inte är någon som bryr sig överdrivet om vad modern hygien har för regler. Jag duschar själv ca två gånger i veckan och då utan tvål då jag värdesätter hudfettslagret mycket högt.
Så ja, jag njuter jag av smutsen i Game of Thrones. Jag biter på naglarna varje vecka för att jag snart ska få beskåda män med fem kilo fläns och med så mycket flott, stearin, olja och sperma i håret att det ser professionellt stylat ut.
Men trots min förkärlek till skitiga människor som bär djurhudar och pansar och luktar svett måste jag säga att det finns en film som är too much. Den slår Game of Thrones med hästlängder. Det är den här filmen med Maria Bonnevie och Mikael Persbrandt från 2001.
[FÖRSÖKTE VERKLIGEN HITTA EN TRAILER MEN DEN TYCKS VARA FÖR SMUTSIG FÖR INTERNET, SÅ NI FÅR NÖJA ER MED DENNA BILD]
Den är ej från filmen men tycks innehålla en stor del av filmens rekvesita.
Gryningsland heter den. Vettefan varför jag sett den. Helt obegripligt nu i efterhand. Tror det var nån psykopat som kan ha köpt den på en marknad eftersom ”Persbrandt är så jävla bra” och så drogs jag in på det på nåt läskigt vis som jag förträngt.
Jag minns inte så mycket av handlingen. Det jag tycker mig minnas är att nån random man vill fly från sin kriminella historia, köper ett renoveringsobjekt i skogen med Maria Bonnevie där de tillsammans lever ett väldigt ”passionerat” liv. En dag kommer en person från den här mannens kriminella bakgrund på besök (Persbrandt) och det blir jättemycket alkohol, mörker och kanske även knark, våld och ångest, jag minns inte exakt, förutom det med ångest, som otvivelaktigt var närvarande under hela filmen. Minns även att det förekommer en close-up på Persbrandts grånade penis (om det nu inte var en stand-in) och att detta sker i någon form av kompost/svingård.
Många är av den åsikten att en nordisk film som lyckas förmedla ångest, smuts och mörker är en bra film. Jag är dock av åsikten att såna filmer inte borde få finnas.
Dessutom läser jag nu att Gryningsland inte alls är svensk, den är norsk, med originaltiteln Øyenstikker vilket betyder trollslända JA DÄR SER MAN.
Hur som helst. Jävligt smutsig film. Så smutsig att en smutsälskare som jag känner sig smutsig och måste duscha efteråt. Så känner jag aldrig efter Game of thrones, som snarare uppmuntrar mig till att upprätthålla ett ännu grövre sluskeri.
På senaste tiden har det cirkulerat en utmaning på instagram. ”En vardagsbild om dagen i fem dagar” heter den typ. Ni kanske redan fattar vad den går ut på pga obvious men den går ut på att posta en vardagsbild om dan i fem dar i all fall.
Jag blir lite såhär ”vad i helvete”. Jag trodde ju att det var det som jag redan gjorde, jag trodde att det var det som alla andra också gjorde, med enstaka undantagsfall. Jag trodde att det var det som var självaste instagrams huvudsyfte – att posta vardagsbilder.
Men nu när den här utmaningen blivit så populär och var och varannan gör den så har jag blivit helt förvirrad. Jag har fått omvärdera saker som jag förr tog för givet som sanning.
När folk har postat bilder på mat, träning och hunden som ligger i en filt så har jag oreflekterat antagit att det rört sig om vardagsbilder. När folk har postat bilder på frysskåp under avfrostning, nya skor och bilder på duvor som äter brödsmulor i centrum så har jag tagit för givet att det är vardagsbilder. Men TYDLIGEN SÅ HAR DET INTE VARIT DET.
Det har i stället rört sig om någon form av ”vardagshöjdpunkter”. Fotona på husdjuren som myser och blommor vid sidan av vägen är alltså inte tillräckligt tråkigt för att vara den här riktiga vardan som utmaningen åsyftar. ”Grundvardan”. Detta till synes rätt slätstrukna och trista har, efter lite granskande, varit så kallade ”guldkanter” och de har inte alls gett någon sanningsenlig bild av vardags-vardan. Det är vad jag har kommit fram till efter att ha tänkt på det här en jävla massa i alla fall.
Jag har varit nära att anta utmaningen flera gånger men jag vågar inte. Gränsen mellan lite ”tillskruvad” och förfinad vardag och tråkig vardag är alldeles för hårfin för mig att hantera. Hur vet jag att jag håller mig på rätt sida vardagsgränsen?
Jag har även kollat igenom min instagramhistorik. Jag förstår nu att jag inte har instagrammat vardagsbilder nästan någonsin eller alls över huvud taget. Jag postar annat. Knappt en enda människa kan lista ut vad jag gör på min vardag via min instagram. Jag är häpen över min upptäckt. Får tryck över bröstet när jag tänker på hur jag så gravt har lyckats missförstå instagram och mitt egna instagrammande. För om jag kan missförstå min syn på instagram på detta vis, vad missförstår jag då mer här i världen?
När jag tänker på det förlorar jag fotfäste från jorden och förstår att mina förväntningar och antaganden om världen formar hela mitt universum. Det är en nästan övermäktig känsla.
Denna utmaning har fått mig att ifrågasätta allt som jag tar för givet.
—
Är detta en vardagsbild? Trots allt är det inte varje dag min son är så trött i benen att han agerar som en full slusk inne på banken.
Är detta en vardagsbild? Har nog aldrig hänt förr att hon desperat försöker stötta upp en gammal död julgran mot typ en ek.
Den här måste väl ändå passera som vardagsbild!? En massa skräp i cykelkorgen, det är väl ändå maken till vardag.
Ni får gärna följa mig på instagram jag heter @hejsonja där.
Jag brukar undvika att läsa om friande våldtäktsdomar för att det får mig att känna mig laglös och ofredad, och det tycker jag inte om. Om jag inte läser om hur uppenbara våldtäktsmän går helt fria trots kränkningar de utfört så kan ju åtmintone jag själv fortsätta vara övertygad om att jag har rätten till min kropp på min sida, även om lagen och kanske även delar av ”allmänheten” inte skulle råka dela min syn.
Men såna här rubriker alltså… de gör något med mig. Jag kan verkligen bli nedslagen, ledsen och rädd av dem. En känsla av maktlöshet har en tendens att söka sig in under skinnet på mig när jag möts av den här typen av rubriker. Jag vet ju att jag är typ ovärdelig, men nånstans kommer en obehaglig liten känsla in, ett litet litet ifrågasättande om huruvida jag verkligen är det, och detta lilla ifrågasättande inför mig själv är så sjukt jävla obehagligt.
Jag läste Kristin Zetterlunds inlägg med rubriken Jag orkar inte: ”Alltså, jag kan inte ens skriva mer än vad mitt hjärta går igenom just nu (see?? var det ens en mening??) för jag sitter bara hemma och gråter här”. Och det här är inte alls en ovanlig reaktion. Jag skulle vilja påstå att den är vanlig.
Så vad gör såna här rubriker med kvinnor? Hur får de kvinnor att må? Vad händer med kvinnor som allt för ofta möts av den här typen av rubriker?
Många reagerar kraftigt på den här typen av domar. En del gråter, en del blir apatiska, andra blir arga, andra vill distansera sig på olika sätt, typ som jag, jag tittar åt ett annat håll och börjar vissla på en fin melodi. Men oavsett så sitter reaktionen på ett stort obehag. Ett obehag som liksom… gör ont. Ja, det gör ont. På mig, och jag är inte ensam, det vet jag. Och jag tror att det här påverkar oss en hel jävla del tyvärr. Det försvagar till exempel känslan av att vara självklar. Och en utebliven känsla av att vara självklar gör det betydligt tyngre att hålla upp huvudet högt. Och att hålla huvudet högt och att anse sig vara självklar är rätt viktiga ingredienser i känslan av att vara fri.
Den här typen av rubriker begränsar kvinnors känsla av att vara fria.
Men vi får inte glömma att det inte ”bara” handlar om en ”känsla”. Det handlar om vår faktiska säkerhet. Budskapet som kvinnor ges i samband med ovan nämnda typ av artiklar är att kvinnokroppars säkerhet är beroende av random mäns uppfattning av vad han ”tror är okej” att göra med oss. Detta påverkar alla kvinnor och hur en kvinna bäst förhåller sig till omvärlden. Tillvaron känns otrygg och osäker när vår säkerhet tycks vara beroende av olika mäns godtycke och uppfostran.
Detta påverkar hur vi rör oss i rum där män finns.
Och då kommer vi till punkten att män inte tycks förstå detta.
Det är fascinerande egentligen, visst är det? Här matas vi hela tiden om hur farliga män är, och hur beroende vår säkerhet är av mäns ”känsla” för vad som är ”rätt”. Men trots detta bedöms så många kvinnors rädsla och direkta avsky för män som ”orimlig” och ”rabiat”.
Sånt kan ju få en att dö ironidöden. Om inte annat dör många kvinnor av män som helt sonika slår ihjäl dem. Alltså detta är fakta. Det är sjukt vanligt att män utövar makt och våld mot kvinnor och många många kvinnor vet detta allt för väl. Ändå är det som att det är männen vi ska försöka övertyga om att det är såhär? Som sagt. Ironidöden.
Så ja. Problemet är så klart större än själva rubrikerna. Självklart är det så. När det gäller friande våldtäktsdomar så tror jag att det för min del är känslan att inte tas på allvar som väcks, känslan av obetydelse. Det här att kvinnor inte anses ha en bärande roll i en historias uppbyggnad. Vi ser det i historieskrivning och berättelser i skolan, i film, genom konst, fotografi, serietidningar. Det är nästan alltid bara män som har bärande roller i historia samt historier. Förutom ibland när en kvinna slängs in i syfte att vara en kvinna med tillhörande ”kvinnoproblem” och ”kvinnostyrkor”.
”Nä men det finns inga intressanta/roliga/kompetenta kvinnor att bla bla bla.” mumlar (manliga) lärare, (manliga) programledare, (manliga) historiker, (manliga) politiker, (manliga) manusförfattare, om och om och om igen, tills det blir en ”sanning” trots att det är en stor och mycket otrevlig lögn.
Och vid friande domar i uppenbart hemska våldtäktsmål dras liksom allt detta till sin spets. Att inte ens då, när det kommer till den egna kroppen och vad som händer med den, inte ens då får kvinnan en bärande roll när historien berättas.
Mannen blir huvudperson. Igen. Hans uppfattning om vad som skett blir bärande. Igen. Kvinnan placeras in i rollen som ”kvinnan”. Igen.
Så allt skulle alltså inte bli sol och grönska ifall bara rubrikerna plockades bort så att vi slapp se dem. Det är allt rubrikerna bär på, allt rubrikerna blir symbol för, som är det obehagliga. Det är det som får kvinnor att börja gråta vid blotta åsynen av dem.
Jag undrar om en man nånsin kan fatta vad jobbigt det är att höra om frikännande domar i uppenbara våldtäktsfall.
— Sonja (@hejsonja) March 31, 2014
Fast jag börjar inse att det inte är männen som vi ska övertyga då det är inte de som är huvudpersonerna i denna historia. Vi är hjärntvättade till att tro att de är huvudpersoner och att det är de som i slutändan bestämmer våra öden, men nä. Det är inte så. Det är en lögn alltihop.
Jag kan nog inte betona tillräckligt hur mycket jag älskar Karin konstgrepps ord på denna print, de ord som blivit min vardagshymn:
Var besvärlig. Ta plats. Höj din röst och backa inte. Vi håller varandras händer när det blir läskigt.
|
|
