Jag brukar i regel inte tycka att det är särskilt skoj att ha samma mobil i år och dag. Därför brukar jag inte köpa mobil med abbonnemang utan jag brukar köpa mobilen CASH så att det blir lättare att sälja vidare och byta efter nån månad. 

Så gjorde jag inte den här gången. Den här gången köpte jag med abbonnemang och eftersom jag börjar bli lite trött på min mobil, eller jag börjar åtminstone tänka tankar på andra mobiler, så skulle jag kolla hur lång bidningstid jag har kvar. 

Jag tänkte åtta-nio månader kanske, för det känns som att jag haft mobilen i 800 år.

Holy baloony. Chocken. Det här är länge. Jag vet inte om ni vet hur länge 419 dar är omräknat till tekniska framsteg men ta den siffran och gångra lite på måfå och flytta decimaler så har du svaret. 

Men det största problemet med allt det här är egentligen min skeva tidsuppfattning. Min inre klocka tycks vara av det slappare slaget och det är något som jag helt enkelt måste leva med. Dagarna och åren går i en takt som inte känns direkt konstant, för en kvart har helt plötsligt förvandas till åtta timmar och vice versa. Jag blir glad när forskarna säger att tiden är en illusion för det betyder att jag inte går miste av något genuint och äkta när jag inte förstår tiden och vad den håller på med. 

Det pågår en massa vägarbeten i Kungälv just nu så vi pressas till att ta alternativa vägar som vi aldrig skulle ha gått annars. Det gjorde vi idag och då fann barnen denna lastkaj. Deras spontana reaktion var att det är en scen och så började de sjunga så att det måste ha rivit i platsannonserna på arbetsförmedlingen strax bredvid. Tyvärr fick jag typiskt nog denna dåliga plats längst bak i publikhavet så jag såg knappt något. De avslutade hastigt konserten när det kom två barn som gått vilse. Då hade konserten pågått i kanske femton sekunder.

Jag gillade verkligen energin som jag fick från publiken. De var lika törstiga efter mina toner som de var efter sommarlov. Numer spelar jag aldrig piano. Och det beror kanske mest på att jag inte har skaffat nåt.

Jag har inget emot om barn gillar att experimentera med smink, frisyrer och kläder. Det är kreativt och inte sällan även socialt. Dessutom kan man hoppas att barnet lär sig sy så att det kan sy kläder till en längre fram i tiden. Men varför ska de som har detta som intresse erbjudas den ensidiga input som denna och liknande tidningar utstrålar? Blir irriterad och känner mig förolämpad när vi får detta tidningserbjudande med posten. Hur kan de tro att jag vill exponera någon som inte är min värsta fiende för denna tidning? Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att posta tidningen i brevinkastet hos nån jag hatar. Men jag ger definitivt inte en prenumeration till nåt av mina barn. Nä har jag nåt barn som gillar make-up och söta småpojkar med Brandon-i-Beverly-Hills-panna så får det barnet i så fall söka andra vägar för tips och inspiration för att kunna leva ut sitt intresse. De är sex och nio år gamla ffs.

Det har inte varit nån njutning direkt att gå på café med ungarna: de har struntat i maten och de har sprungit iväg så att man har blivit tvungen att jaga efter dem med sin beställning utstickande som en cigarr från mungipan.

Jag har av naturliga orsaker undvikit café för det har bara varit pengarna i sjön. Till rätt nyligen. Ja det är ju inte direkt som att vi hänger på café varje dag, men nån gång på helgen sådär. Och det är soft. De äter, de sitter kvar på stolarna och jag kan äta min mat utan att behöva avbryta och rädda nån liten från att typ kasta sig utför en kaj. Jag är så tacksam. Älskar mina barn. Småbarnsåren har varit värd varenda svettpärla, varenda tår.