Jag ser att Karins Konstgrepp har varit på ”storseans” med sin kompis tillika poddkollega Sara. Det låter läskigt.

Vad gör man på en sån? Är det som i den där filmen med Nicole Kidman, att man sätter sig i ring och låter andar från andra sidan komma fram och slita duken av bordet?

”Vi tar upp detta på podden som kommer på fredag” säger Karin men hallå, jag pallar inte att lyssna på poddar! Det spelar ingen roll hur spännande och intressanta de är, jag orkar inte fokusera. Idag försökte jag till exempel lyssna på en intervju som handlade om något andligt som man tydligen höll på med under kalla kriget men jag bara nannade iväg och började tänka på allt jag borde göra för att göra mitt liv enklare.

Men jaja. Är det så hon ska ha det så får jag väl se till att lyssna på fredag då. Jag tänker på vad jag ska göra medan jag lyssnar. Måla naglarna? Måla naglarna känns som en bra sak att göra medan man lyssnar på podd. Jag målar sällan naglarna nu för tiden eftersom resultatet i slutändan brukar se ut som att jag har försökt kraffsa mig igenom en gipsvägg. Men med en podd som handlar om en ”storseans” kanske det kan vara värt det. 

Här är en bild på Karin under storseansen, kan man i alla fall tro – men det är det inte! Hon har en PET-flaska i håret.

Jag har slentrianläst lite om ebola och tänker att det kanske inte gör så mycket om ett hemskt virus kommer och utplånar mänksligheten. 

Okej att det kanske skulle bli rejält otrevligt ett tag när alla är sjuka men sen när alla är döda så är det ju inga större problem. 

Dags blir det för the great snowman, alltså yetin, att få utvecklas fritt igen. Fram kryper dessa håriga jätteprimater fram ur grottor och hålor i marken och kan nu vandra fritt längs landsvägar och stigar utan risken att någon darrhänt campare tar ett suddigt foto på dem. 

Eller än värre: gjuter en replica av deras huvuden av tapetklister och papiermache som de sedan poserar ytterst hotfullt med. 

Nä men allvar. Ebola må vara hemskt men kapitalism och krigsföring är värre.

Igår tweetade jag denna

Och det är väl inget konstigt med det. Många kollar på Agenda på svt på söndagar. Det var bara det att jag inte kollade på Agenda. Det gör jag aldrig. 

Jag kände mig jättebusig medan jag skrev det. Sedan satt jag och myste för mig själv efteråt. Tänk där satt kanske några människor och trodde att jag följde politisk debatt när jag i själva verket satt och spelade Fashion design world. Men sen började jag känna mig som en lögnare. Jag började ifrågasätta mig själv. Vad höll jag på med? Vad höll jag på att förvalndlas till? 

Så nu vill jag bara klargöra att nej, jag såg inte på Agenda igår.

Jag har ingen större passion i hästar egentligen men idag for vi till Uddevalla och gick på museet där som just nu ställer ut ”Häst – säg mig vem du är”. 

Besöket på museét var egentligen inte planerat, det bara blev så. Vi for mot Uddevalla för att gå på ett köpcentrum men ingen hade egentligen lust att gå i affärer så då tänkte vi att vi skulle ta the high road och avnjuta lite kultur i stället. 

På utställningen fanns massor av konstuttryck som avbildade hästar eller som hade hästar som utgångspunkt. Bland annat sändes en film om hästar som jag fann rörande. I filmen fick man se fria hästar i Mongoliet som långsamt övergick till hästar i en pengaindustri där hästarna nyttjas av människan på ett mekaniskt och onaturligt sätt i bland annat kapplöpning.

Filmen gick från frid till själlös jakt på vinst. 

Det fanns ingen speaker i filmen utan ljudet fylldes upp av rytmisk musik. Bilderna fick tala för sig själva.

Sen i övrig utställning fick vi till exempel se hur hästar nyttjats av människan i krigsföring och annat hemskt. Jag upplevde det som att utställningen utgick från hästens perspektiv. Men också ur ett mänskligt perspektiv där hästarna, i form av individer, ingav människor hopp och lärde människan om kärlek och respekt. Man fick också se glimtar av kulturer där hästen tycks vara lika självklar som typ vind… och träd.

Och så fanns det på museet även lite utställning som berörde historian kring staden Uddevalla. Bland annat fanns det fem pelare där de ställt upp lite skräp som de hittat i nån skräphög hos nån 1700-tals societetsfamilj. Där fanns både porslin och dricksglas från 1700-talet. Krossat och sönderslaget så klart. 

Jag tycker att det var väldigt spännande, både hästarna och skräpet. Det fanns även lite information kring kungar, men det här med att berätta om kungar tycker jag att man egentligen kan skippa, eller nämna som en parantes. Till exempel skulle man kunna nöja sig med att gräva lite i några kungliga skräphögar, och visa några slängda näsdukar och gamla skor. Typ ”Gustav Vasa gjorde si och så, och här är hans gamla halvruttna knästrumpor”. Det skulle jag gilla. 

Här kan ni se en kort film på youtube om utställningen. 

Jag kan verkligen rekommendera utställningen. Den kostar 80 spänn för alla över 25, men har du nåt ”Uddevalla VIP-kort” så kostar det bara 60 spänn.

Ikväll är resten av Nöjesguiden-gänget på kristallgalan. Men jag prioriterade Sibas jubileum här i Göteborg i stället. Vi fick exklusiva blickar från personal när vi passerade som bjöd in till en lång rad av hoppborgar på sidan av den kilometerlånga parkeringen. På plats fanns även en Siba-chef som stod vid entrén och hälsade alla välkomna för en nära och personlig känsla. Att han skrämde folk med sin intensiva serviceblick tycktes inte bekomma honom. Väl inne på butiken såg jag rader av elektronik, förmodligen på rea. Är osäker. Men tror det. Det måste det väl ha varit? Annars lurade nog hoppborgarna en hel del människor till att det var rea. Vi gick efter tio minuter så oj vad trött jag är nu. Helt slut! Så nu är det hopp i säng inför en ny dag och alla dess spännande event som ligger och lurpassar bakom dolda krön.