Kronprinsessan Victoria och prins Daniel verkar ha fått ett väldigt långt barn?
Såhär lång var Estelle (51 cm):
Såhär lång är nya prinsen (enligt uppgift 52 cm):
Så lång!
Kronprinsessan Victoria och prins Daniel verkar ha fått ett väldigt långt barn?
Såhär lång var Estelle (51 cm):
Såhär lång är nya prinsen (enligt uppgift 52 cm):
Så lång!
hihihihi :(
+ sämsta outfit-matchen faktiskt.
Efter att ha skärmdumpat mig igenom intervjun med den fantastiska Agnes Wold och hennes klockrena citat i Min Sanning häromdagen, kan jag inte se på tv utan sökande blick.
Det kommer bli tufft för mig nu när SVT släpper andra säsongen av Gift vid första ögonkastet. Experterna säger verkligen så himla mycket som är sant. Som här, en riktigt smart grej av prästen Gösta Tingström.
Igår kväll såg jag den mest upplyftande intervjun jag sett eller läst på länge. Agnes Wold. Vilken hjälte. Så njutningsfullt att äta macka och dricka mjölk till det här avsnittet av Min sanning. Letar du nytt coverphoto till din Facebook? Här kommer cirka tusen klockrena alternativ.
Agnes Wold är överläkaren och forskaren som för tjugo år sedan avslöjade den systematiska diskrimineringen av kvinnor i forskar- och universitetsvärlden. Hon bevisade att kvinnor trots lika eller bättre meriter inte fick jobben som forskningsassistent. Men gynnade det hennes karriär? HAHA! Vilken sjuk fråga! Klart det inte gjorde. Istället ”försvann” hennes tjänst och det tog år + en publicering i Nature för att hon skulle få komma tillbaka.
Programmet heter ju Min sanning. Och Agnes Wold bara spottar sanningarna ur sig. Särskilt härligt var segmentet om alkohol och amning:
En sanning i sig. Men i det här fallet menar hon mot föräldrar och speciellt mammor. Agnes Wold pratar om hatet som finns mot mammor, som om de vore bankrånare (!) när de tittar i mobilen medan de är med sitt barn. Det här leder henne till slutsatsen, eftersom hon är biolog, att ”det måste finnas något djupt biologiskt i oss som gör att vi vill vara på och kontrollera och peta på folk som får barn”.
Anna Hedenmo ställer en mycket relevant fråga och lägger till att Livsmedelsverkets råd just nu säger att en kvinna som ammar får dricka 1-2 glas 1-2 gånger i veckan.
Älskar humorn.
Efter skämt kommer förklaring. Säg att Agnes Wold och Anna Hedemo drick två karaffer tio procentigt vin och på så sätt får en promille alkohol i blodet, ja, då gäller samma med bröstmjölken eftersom alkoholmolekylen flyttar sig fritt mellan fett och vatten. Det är som en lättöl utspädd med vatten 20 gånger = lika mycket alkohol som finns i typ allt. Alltså inte det minsta farligt. Och då är man faktiskt ”rejält berusad”.
Gud vad jag på riktigt litar på Agnes Wold.
Hon fortsätter med ett ännu bättre exempel: ”Du dör ju vid säg 4 promille i blodet. Då kan du dö och sen klämma ut bröstmjölken och den har fortfarande bara 4 promille i sig”. Vilket alltså också vore ofarligt för barnet.
Agnes Wolds humor och förklaring till att Livsmedelsverket ger rekommendationer trots att de inte behövs.
…
Bild från när Agnes Wold och kollegor firade avslöjandet som gav dem sparken men hjälpte kvinnor i världen.
Klockrenheten fortsätter.
Agnes om hur råd kan vara farliga. Som när praxis var att lägga barn på magen när de sov. När man ändrade till ryggläge gick spädbarnsdödligheten ned med mer än 50 procent.
Agnes om hur, när man pratar om bröstcancer, ofta pratar om hur humöret ska hjälpa immunförsvaret att stå emot sjukdomen. Men att detsamma inte gäller alla former av cancer. Hon förklarar vidare vilken ”evolutionär vansinnighet” det vore om immunförsvaret fungerade bättre när du är pigg och glad än när du är ledsen, eftersom att du ofta har stor risk att må sämre om du är sjuk.
Meningen började med ”Om man ser det evolutionärt så är vi ju gjorda…”. Agnes om mindfulness och hur vi inte skulle komma någonstans med det.
Agnes om Twitter, i fortsatt utläggning om mindfullness.
Ett tillstånd att eftersträva.
Så skönt att höra att inte ens Agnes Wold är perfekt. Man kan inte sträva efter morgondagen hela tiden helt enkelt.
Omslaget till Svart bäbis. Foto: Adam Taal.
Min kille har skrivit en låt till vårt barn som kommer i vår om allt går bra. Låten heter Svart bäbis, är det finaste jag har hört och ett sätt för Adam att hantera sina känslor kring att han vet att vårt barn kommer att utsättas för skit på grund av vilken hudfärg hen får.
Själv går jag runt och njuter av låten och känner mig trygg i att han kommer vara den bästa någonsin att förbereda en person på att växa upp som svart i Sverige. Jag kan inte relatera. Jag är vit, känslan når inte riktigt in även om låten såklart hjälper till.
Rent intellektuellt förstår jag vad som kan, eller kommer att hända. Jag blir upprörd och förbannad men det berör mig inte hela vägen in på djupet. Det är som när man läser om terrorattacker långt borta. Eller ser bilder flimra förbi på överfulla båtar med flyktingar.
Det är så hemskt men det känns samtidigt inte verkligt. Inte på samma sätt som när jag tänker att mitt barn kan födas som flicka. Då blir jag rasande. Min beskyddarinstinkt gör att adrenalinet pumpar och jag får småpanik över hur jag ska förbereda henne på vad det innebär. Eller hur jag inte kan skydda henne från det, vara där när hon förtrycks och förminskas på grund av sitt kön. Hur jag kanske inte ens alltid kommer att inse när det händer eller ännu värre hur jag, och vi, kan bidra till att förstärka problemen genom vad vi gör och säger.
Det här förstår Adam också, men precis som jag inte kan relatera till att vara svart kan han omöjligt veta hur det är att vara kvinna.
Jag kan inte skriva en låt men jag kan tänka, tänka, läsa, diskutera och prata. Tillsammans ska vi lära oss av varandra.
Uppdatering: Kränkande kommentarer är bortplockade.