Camila Astorga Diaz, Soran Ismail och Karin Adelsköld.
Public service existerar för att säkerställa att vi i vårt land ska kunna ta del av oberoende journalistik. Bolagen ska också arbeta för mångfald. Men uppdraget blir problematiskt i ett klimat där antirasism anses vara ett politiskt ställningstagande.
Att vara opartisk och oberoende ingår i de pressetiska reglerna som alla journalister ska följa, inte bara de som jobbar på public service. Men kanske på grund av att det står i SVT och SR:s uppdrag, som ju egentligen kommer direkt från folket, har de på senaste tiden blivit onödigt ängsliga. En ängslighet som resulterar i en inkonsekvent hantering av de anställda.
Få journalister saknar åsikter. Få journalister struntar i att rösta för att äventyra sin opartiskhet. Det är heller ingen arbetsgivare som begär. Men i och med det allt mer prekära politiska läget är det som att många mediehus, och då särskilt public service-bolagen (och Richard Herrey) börjar agera som att de måste ansvara för enskilda medarbetare och vad de gör på sin fritid. Kanske främst på sociala medier. Men reglerna verkar bara gälla om någon uppmärksammar det.
Ett mycket tydligt exempel på det här är när Soran Ismail förra året stängdes av från sina uppdrag på SR under valperioden. Detta eftersom han var för politisk och tog ställning mot Sverigedemokraterna. Att han både före och efter valet verkar vara opartisk nog för att jobba där var det ingen som sade någonting om.
– Oavsett vad man tycker om sakfrågan kan vi inte ha programledare i Sveriges Radio som är så öppna med sina åsikter om ett riksdagsparti. Vi vill inte äventyra vår neutralitet under ett val, sade Lotta Mossberg, ansvarig för sändningarna i P3.
– Jag är mer emot rasismen i sak än emot Sverigedemokraterna, men de anser att jag är profilerad, sade Soran Ismail i podden TSKNAS.
Ett annat mycket tydligt tecken kom förra veckan. I samband med att den antirasistiska plattformen Rummet släppte sin nya bok fick skribenterna stark kritik för att ta sitt satiriska grepp så långt att de själva blev rasister. En av grundarna till Rummet och således också en av skribenterna i boken, Camila Astorga Díaz, före detta musikskribent på Nöjesguiden, jobbar på P3.
SR gick snabbt ut och meddelade att man nu ser över Astorga Díaz anställning.
– Som reporter får man inte delta i en opinionsbildning på ett sätt som kan påverka Sveriges radios trovärdighet, skrev då Hanna Toll, kanalchef på SR, i ett pressmeddelande.
Men visste de inte att Camila Astorga Díaz är en av grundarna till Rummet från början? Var inte just det en bidragande faktor till att de anställde henne? Att hon är en stark röst som tar ställning för värden som SR vill förknippas med? Rummets satiriska sätt att skriva är knappast nytt för boken. Det är såhär de har jobbat hela tiden. Å ena sidan vill SR och SVT vara med och ta ställning för mångfald, å andra sidan vågar de inte förknippas med någon som är emot saker i SD:s program.
I början av veckan kom Christer Sandelin ut som SD-sympatisör. Han jobbar som tur är inte för public service. Det gör (gjorde) däremot Karin Adelsköld som reagerade genom att kalla Sandelin för ett rövhål och för rasist.
SVT gick genast ut på Twitter och tog avstånd från uttalandena och språkbruket. På kvällen meddelar Karin Adelsköld att hon inte förlänger sitt uppdrag hos SVT. Både hon och SVT vidhåller att det beslutet togs redan förra veckan. Men händelsen är ytterligare ett tecken på en problematik som kommer att uppstå allt oftare.
Läs också: BRÅKRECAP: Rummet vs de liberala ledarskribenterna.
