Miljöministern. Bild: Way Out West

I helgen gick medelklassfestivalen Way Out West av stapeln.

Några tusentals stockholmare samlas på en gräsplätt i Göteborg och går runt och är ”medvetna”. Jens Liljestrand beskrev det ganska bra förra året. Det är havremjölk, det är manspaneler, det är samtal om ekologisk hållbarhet. Det är helt enkelt upplagt för att drivas med, vilket Marcus Berggren gjorde. Under rubriken ”Nej Out West” ironiserade han vitsigt över hur vidrigt det hela är. Och tråkigt.

”Kvinnohat!” ropar folk genast, för att han har skämtat om brudar med fula shorts. Jaha, ni kan skratta, ni, men har ni inte tänkt på sexismen och hatet och REGNSKOGARNA?!

Jo, det är lätt att hö-hö-höa över hipsters som ”äter vegetariskt flera gånger i veckan faktiskt” och tycker att det är viktigt att prata om mansrollen. Men faktum är att det är få som gör det, skojar alltså, och det är det som är problemet.

När jag sarkastiskt gör narr av pk-eliten som äter ekologiskt tror folk ofta att jag är emot, typ, att göra världen bättre. En ledarskribent skrev vad hon åt till frukost och trodde liksom att jag skulle bli provocerad av det. När vi släppte vår P3-video i våras skrev någon att vi legitimerar våld mot kvinnor eftersom vi driver med feminism. Eh, va?

Det är det här som är sjukt. Inte att folk äter vegetariskt. Inte att folk pratar om mansrollen. Det sjuka är att vår samtid totalt saknar brist på två saker: självinsikt och distans.

Om vår samtid var en person som hade kunnat analysera sig själv hade hen skrattat åt sig själv när hen plockar upp de närodlade tomaterna. Garvat åt att hen köper äcklig havremjölk från ett företag med 1000 PR-anställda för att det passar hens konsumtionskritiska image. Förstått att världen inte kommer att bli en bättre plats för att hen köpte ett plagg i ekologisk bomull. Hen hade pratat om mansrollen men varit medveten om det ironiska i att män pratar om att män måste ta mindre plats. Men vår samtid gör ingen självanalys, för vår samtid har ingen klassanalys, och ingen uppfattning om vad humor är.

Bara för att man driver med kvinnor i för korta shorts (estetiskt för korta alltså, inte moraliskt, vi är inte islamister, hallå, eller vänta, hur var det nu igen…) hatar man inte kvinnor. Bara för att man tycker att det är töntigt med veganlatte vill man inte att kor ska lida. Man inser bara att Jonte, 28 som åker på festival är just Jonte, 28 på festival och inte medlem i FN:s säkerhetsråd.

Eftersom vår samtid inte har någon självdistans förstår folk inte det vidriga i att att feminismen och veganlatten inte är politiska eller moraliska åsikter som man kan ha, typ som jaha, du röstar på sossarna, jag på Folkpartiet, jaha, vem bryr sig, utan personliga identiteter. På nittiotalet ville man inte missa Pavements spelning, nu vill man inte missa klimatministerns föredrag på WOW Talks-scenen. Det är tragiskt. Det är tråkigt. Det är som ett nytt sjuttiotal, fast avintellektualiserat.

När jag läste kritiken mot den här skojiga Djungeltrumman-texten kom jag att tänka på en scen i Kvarteret Skatan. Den är från tidigt 2000-tal och hade aldrig kunnat göras i dag. David Batra spelar en taliban som går runt med sin burkaklädda fru Britt. Sketchen är jävligt rolig, för att den driver dels med islamister, dels med den förvrängda bilden av vanliga muslimer. Om den hade gjorts på tvåtusentiotalet hade folk gått i taket.

Humor är ett sätt att distansera, analysera och förstå sin samtid. Trots att man inte hatar något, utan bara noterar, irriterar sig på eller till och med gillar det, kan man driva med det! Jag fattar inte hur folk inte förstår detta.

Eftersom all humor som driver med feminism, eko och queer tolkas som kvinnohat med mera blir vi mer självcentrerade, har svårare att förstå andra och blir framförallt TRÅKIGA.

Ja, jag vet vad ni tänker: Det mest samtida är inte att driva med feminister eller klaga på att folk driver med feminister. Det är att skriva en sån här text som jag har gjort nu. En analytisk förklaring om varför människor har ett behov av att skoja. Men det är inte mitt fel, det är B-uppsatsifieringen av allt från popmusik till mat till humor.

Så, nu kan ju nån skojfrisk jeppe ironisera eller klaga över det. Och så kan jag ironisera och klaga tillbaka. Och så kanske vi långsamt närmar oss ett tvåtusentjugotal som är lite mer sunt.

/K