Det var sensationellt när Håkan Hellström för två år sedan sålde ut Ullevi i Göteborg. Nästan 70 000 fans vallfärdade från hela landet för att se när indiepopsonen tog över arenan där typ det enda svenska bandet som fyllt arenan är Gyllene Tider.

Men jag misstänker att Hellström har startat något som kommer att få ett tragiskt slut. 2010-talet kommer att visserligen att bli känt som åren då den svenska indiescenen gick från att vara nöjda med att spela på Cirkus och alla andra småstora scener i Sverige till att fylla de riktigt stora arenorna. Håkan Hellström var startskottet och idag meddelade Veronica Maggio att hon istället för gamla vanliga turnén ska göra en arenaspelning på Stadion i Stockholm.

Veronica Maggio har uppenbarligen sneglat på Håkan Hellström. Faktum är ju att Maggio har fler spelningar på Spotify än Håkan. I alla fall om man tittar på top 5. Om han kan, varför skulle inte hon kunna fylla Stadion? Som dessutom är en tredjedel i storlek.

Maggio kommer säkert att fylla Stadion utan problem. Det trots att spelningen äger rum på samma dag som Way Out Wests sista dag.

Frågan är vad nästa steg är. Vem sneglar på Maggio?

Jag förutspår följande: Markus Krunegård lyckas med nöd och näppe fylla Globen med Joel Alme som förband. När då Krunegård & Alme har lyckats är hybrisen total. Varenda indiepopband som var något under 2000-talet kommer att börja boka kommunalt finansierade arenor runt om i landet för EN spelning om året. Johnossi spelar på ett fullsatt Malmö Arena. Shout Out Louds fyller Scandinavium och The Plan Gamla Ullevi.

Det hela avslutas tragiskt när Kristian Anttila bokar Hovet men endast säljer 1346 biljetter.

Lagom till dess kommer Håkan Hellström och Veronica Maggio att ge sig ut på en gemensam akustisk turné och cirkeln är sluten.

/ Filip

Ibland är jag glad över att jag föddes med xx-kromosomer. Jag tänker på det när jag sitter på tunnelbanan, klockan är väl halv tre på natten eller något sånt. Ni vet hur det är den tiden på dygnet i en kallt upplyst vagn, man är trött och klibbig av svett och det tjuter lite extra i öronen. Jag lyssnar på inget särskilt och betraktar personen som sitter på sätet snett framför mig.

En utomjordings kärlekstörst

Du försöker se avslappnad ut, tittar ut genom fönstret fastän det inte finns något att se där, det är ju mörkt, det enda som man kan betrakta är en tunn spegelbild av sig själv. Hur känner du nu? Känner du någonting?

Jag ser att du kämpar för att inte börja gråta här mitt i kollektivtrafiken. Du försöker gömma dig genom att vrida upp volymen på soundtracket till ditt liv.

Är du medveten om att du själv läcker lika mycket som dina Koss? Dina dyrt friserade mörka lockar, din poppiga Fred Perry-jacka och dina hippa sneakers kan inte stoppa flödet. Det här blir en ensam lång väg hem för dig.

Alla vet känslan av att allt rasar inom en och hur absurt det är att världen ändå fungerar där utanför. Tunnelbanan stannar vid Zinken precis som vanligt. Inom dig skriker du: VET NI INTE ATT JAG ÄR ENSAMMAST I SVERIGE

Du tror att det inte syns, att du är livrädd med stil. Du tror att jag bara ser din hand som nervöst drar genom håret, ditt fipplande på mobilen, hur du anstränger dig för att se ut som en helt vanlig 20-nånting-åring som är på väg hem.

Men Spotify spelar er sång

Och Stockholm ligger öde och världen håller andan

Låt mig gissa: hon hade säkert på sig den kappa hon hade första gången ni träffades. Låt mig gissa: hon sa att du är en av hennes bästa vänner men att det helt enkelt inte går just nu. (VADÅ JUST NU?! VADÅ JUST NU?!!!) Låt mig gissa: hon grät när hon sa det, du kände knappt smaken av den billiga öl du hällde i dig medan du flackade med blicken och stenhårt höll kontrollen över dina egna tårkanaler.

Du vet inte vad du ska säga, för det finns inga ord för det, på det här jävla språket

Särskilt inte du, särskilt inte du har några jävla ord, ty den svenska välfärdsstaten kompenserar inte för sånt, du har inga ord att säga till din bästa kompis Sebastian eller Fredrik eller vad han heter, förutom att fan det sög ju. Svenska män gråter inte. Svenska män pratar inte. Du har inte ens några ord att säga till dig själv.

Men du har Kent.

När du kommer hem kommer du att lägga dig på golvet. Du ligger där hela natten. Du lyssnar på alla album, ett efter ett. Långsamt löses alla knutar upp av Jocke Bergs distade röst. Mollackorden letar sig in dit inget annat kan nå. Under skinnet, genom venerna och så till hjärtat. BOOM, till slut, precis innan refrängen. Som en elektrisk chock genom skelettet. Du börjar gråta.

Varje gång du möter min blick blir min värld en aning större

Med Kent kan du äntligen formulera

Varje gång du möter min blick hör jag ditt hjärta ge mig blod

 Med Kent vågar du vara rädd

Varje gång du möter min blick går en störning genom ljuset

Med Kent är du aldrig ensam

Varje gång du möter min blick så vet jag vem jag är  

Med Kent lyckades hon krossa ditt hjärta.

/Karin

Bild: kent.nu

Läs också: Livets ord – Livrädd med stil

Wäääh. Jag hade faktiskt lovat mig själv att inte skriva ett sentimentalt inlägg om Kent. Tänkte att det skulle finnas nog med sånna idag.

Men så gick jag på väg till jobbet i morse och drabbades av ett kentminne som gjorde att jag nästan började gråta mitt på Kungsgatan i Stockholm.

Jag har skrivit om det förut. Under mina tonår var jag våldsamt förälskad i en person som inte besvarade kärleken. Eller hon besvarade den men var ganska tydlig med att vi bara var vänner och inget mer. Klysch? Ja.

”Vi ska alla en gång dö”

Minnet i fråga är i alla fall när vi i mina föräldrars vardagsrum brottades, sprang omkring och höll varandra hårt samtidigt som vi skreksjöng JA, VI SKA ALLA EN GÅNG DÖ, VI SKA ALLA EN GÅNG DÖ till min bootleggade live-version av Mannen i den vita hatten på Storängsbotten i Stockholm 2005.

Det är ett av många starka minnen med den här personen som jag har svårt att förmedla i text. Många av dem var lyckliga men de flesta är brutala. Som kärleken ofta är.

”Men om kärlek är en drog är det ingen drog för mig”

Kärleken förblev obesvarad och jag blev en mästare på att dölja mina känslor, något som jag vet påverkat mina relationer idag. Karin klagar titt som tätt på hur känslokall jag kan verka och personen som jag fram till för ett tag sen spenderat den större delen av mitt 20+liv med – en person jag älskade så att det ibland gjorde ont – har fått lida på grund av det. Inte för att det på något sätt är unikt för snubbar, men jag härleder det ändå till de där åren då jag konstant dolde det jag egentligen kände.

Till slut stod jag inte ut och berättade alltihop. Hon lämnade mig på sin moppe, gråtandes.

”Alla har vi fastnat hos nån någonstans”

Några år efter, precis i början av det vuxna livet, började vi träffas igen. Trots försök hade jag inte kommit över henne och var nog kär förhållandevis oföränderligt under de åren vi inte träffades. Den här gången verkade det dock annorlunda och hon ville prova på något slags förhållande. Men efter ett tag var det uppenbart att det inte riktigt var det hon ville. Till sist sa jag att det inte funkade och att jag inte kunde fortsätta ha en relation med henne.

”Är du lycklig nu?”

Såväl som gången hon lämnade mig på moppen som när jag avslutade det för några år sedan fanns Kent där för mig. En del brukar klaga på att man inte hör vad Kent sjunger och att texterna är så otydliga. Men det finns inget band som med sån precision satt fingret på exakt det jag känner.

”(Våra hjärtan slår lika hårda slag)”

Kent kräver ingenting. De blir inte sura för att man tröttnar på dem ett tag. Faktum är att de under hela sin karriär förväntat sig att folk ska tröttna. Och ibland har man gjort det. Men så står man där igen. Med ett krossat hjärta i handen och ingen att vända sig till och då finns de där. Redo att lyssna och trösta.

För det är jag evigt tacksam.

”Då som nu för alltid”

Och alla ni som klagar på sentimentala kentfans. Ni är fan exakt lika töntiga som dom som klagar på att Max Martin vann polarpriset. Skärp er.

”Vår hämnd blir ljuv”

/ Filip

Kent har precis släppt den sjukaste trailern för ett album i svensk pophistoria. I och med Kents framgång har det blivit pompösare för varje år. Senaste skivan spelades in i en lyxig studio i Los Angeles och det är väl bara Kent som kan ha hybris nog att i Sverige starta en helt egen festival. Men trots allt det där så tyckte jag ändå att den här 3 minuter (!) långa trailern var lite väl. Till de sista scenerna och det stod klart:

KENT LÄGGER NER WHAT THÄ FACK????!

Jag har egentligen inte lyssnat på Kent så mycket de senaste åren. Precis som varannan medelklassunge har jag haft en kentromans under tonåren. Ändå så gungar marken. Det här känns så sjukt. 

Det kanske hänger ihop med att Kent på många sätt definierat min ungdom och att jag i helgen officiellt trädde ur den genom att fylla 26 år (i alla fall enligt bostadsförmedlingen, SJ och SAS).

Men framför allt så har Kent satt fingret på mitt hat mot auktoriteter och en ständig känsla av att det är jag och de som står mig nära mot världen. Och det känns jävligt trist att bandet i framtiden inte kommer att göra det.

Samtidigt är det på många sätt naturligt. Och nog var det dags.

Nu kanske jag ska realisera den där tatueringen på ryggen: Jag ska aldrig ignorera kärleken.

Eller nej, det ska jag nog inte. 

/ Filip

Framtidens makthavare – hela listan!

Varje år släpper fackföreningar, lobbyorganisationer och övervintrade politiska bloggar listor över framtida makthavare, det vill säga unga människor i den politiska sfären som kommer att ha makten över Sverige om några år. Livets ord vill inte vara sämre. Här är vår lista över framtidens stora stjärnskott.

1. Aron Wikberg, 29

Blott 29 år gammal är Aron redan folkhälsominister. Detta eftersom han aldrig har haft ett riktigt jobb utan har smaskat i sig av arbetarrörelsens gräddfil på kvinnliga kollegors bekostnad, från Unga Örnar och SSU ända upp till regeringskansliet. Någon skulle kunna invända att han därför inte har den erfarenhet som krävs för att sköta ett statsrådsuppdrag. Men om så vore fallet kompenserar Aron det genom att driva förslag som verkligen engagerar folket. Dessutom värnar han socialdemokratins ideologiska rötter från 1930-talet. Enligt rykten har han aldrig supit i hela sitt liv, inte ens druckit en trefemma. Strongt!

2. Frida Svensson, 26

Redan under gymnasietiden på Östra Real engagerade hon sig i Ungmoderaterna. Och eftersom det svenska utbildningssystemet respekterar att människor har ett stort behov av fritid kunde Frida engagera sig flitigt i politiken under studieåren i Lund. Nu är hon ledamot i Moderata Ungdomsförbundets styrelse och driver på för att Sverige ska få fler jobb. Eftersom hon, likt sin kollega Aron, aldrig har haft ett riktigt arbete är hennes engagemang verkligen beundransvärt. Hon vet att människor i utanförskapsområden har ett särskilt behov av att arbeta till låg lön, vilket visar prov på en djup empatisk förmåga eftersom hon inte känner någon som bor där. Edit: Hon har faktiskt sommarjobbat på Svenskt Näringsliv fyra veckor.

3. Sebastian Granlund, 30

Vass skribent och debattör. Startade bloggen detärdumtattvararasist.se och granskar Sverigedemokraternas uttalanden. Hans gräv har visat att nästan alla kommentarer från partiet tyder på att det inte står för en öppen och human migrationspolitik, samt att partiets närstående hatsajter ofta uttrycker sig främlingsfientligt och misogynt. Viktigt att sådant blir känt för allmänheten. Sebastian brinner även för feminismen, så mycket att han inte drar sig för att i timmar hålla låda framför kvinnor om hur patriarkatet genomsyrar samhället.

4. Stina Larsson, 24

Stina är en blond tjej från övre medelklassen, uppvuxen i Enskede söder om Stockholm och har gymnasieexamen från Södra Latin. Men låt inte skenet bedra. Hon gjorde revolt mot småborgerligheten och sitter numer i Ung Vänsters förbundsstyrelse. Där har hon ansvar för förbundets jämlikhetspolicy. Hon brinner verkligen för politiken. Eftersom hon stått i bostadskö sedan vecka 10 i graviditeten kunde hon få ett hyreskontrakt i Tensta vid 22 års ålder, och låter lägenheten stå tom då hon bor i sin bostadsrätt vid Mariatorget. På så vis ljuger hon inte när hon säger till media att hon är skriven i Tensta. En riktigt skarp tjej, med andra ord!

5. Reza Hamsah, 25

Redan som tonåring var Reza aktiv i elevkåren. Han tog examen från Handelshögskolan vid 21 års ålder, och har sedan dess arbetat på den liberala tankesmedjan Limbo där han skriver rapporter till en smal men upplyst skara, om saker som varför skatten bör sänkas på sådant människor inte ens viste att man skattade på. Reza är också en flitig twittrare – han skriver i snitt 3410 tweets om dagen. Genom sin pålästa och förnuftiga ton lyckas han sätta dit de flesta av sina meningsmotståndare.

6. Jessica Löfström, 28

Tre ord beskriver Jessica: ambitiös, ambitiös och ambitiös. Redan som 17-åring startade hon sitt första företag med hjälp av riktade bidrag till kvinnliga företagare. Sedan dess driver hon en framgångsrik blogg där hon marknadsför sina produkter och berättar för andra tjejer hur man kan ta del av EU:s riktade stöd. Jessica är en förebild för många unga tjejer, och trots att ingen egentligen vet vad hennes företag faktiskt gör, har hon fått motta priset för ”årets unga, drivna, kvinnliga entreprenör”. Hon vet att ju mer entrepenöriell man är, desto lyckligare blir man! Livets mening är att jobba dygnets alla vakna timmar och eventuella barn får följa med på möten och bli delägare i företaget de också. Våga drömma, våga satsa, är hennes motto. Kvinnor kan utan kvotering.

7. Britta Stenberg, 27

Vårt unga, kvinnliga stjärnskott på artisthimlen. Var stjärna i Idol 2013 och sedan har karriären gått spikrakt uppåt. Driven i jämställdhets- och antirasistiska frågor, och trots att hon inte kommer med något nytt på den fronten ses hon som en feministisk pionjär av många. Bland annat lade hon upp en bild på Instagram där hon visade sin bröstvårta. Bilden delades av hundratusentals människor, däribland USA:s president Barack Obama. Trots att ingen egentligen bryr sig om hennes musik ligger hon etta på topplistorna vecka efter vecka.

8. Jonny Kassler, 30.

Det främsta ansiktet i den Sverigevänliga rörelsen. Ses ofta på mingelbilder från olika färjor med en tjej under varje arm. Har en makalös förmåga att uttala sig rasistiskt, kvinnofientligt och homofobiskt – i en och samma mening! Mest känd för den incident då han var packad på krogen och hotade en man med invandrarbakgrund som erbjöd Kassler att gå före i toakön, eftersom Sverigevännen såg ut att kunna spy när som helst. Eftersom Kassler brinner för att motverka jihadismen dygnets alla mer eller mindre vakna timmar trodde han att mannen, som enligt vittnen sa ”du kan gå före mig i kön”, i stället yttrade ”nu ska jag förse dig med en muslimsk bön”.

Bubblare som inte kvalificerade sig för listan men som får vara med av utilitaristiska skäl:

8. Karin Pihl, 24.

Gör allt för att verka ung och hipp, och lyckas helt okej bland sina Facebookvänner. Eftersom hon egentligen inte kan någonting som skulle kunna bidra till samhället, och egentligen är ganska lat trots att hon jobbar hela tiden, ägnar hon sin tid åt att göra narr av andra. Får betalt för att tycka saker, vilket måste ses som en bedrift.

9. Filip Wästberg, 25.

Filip är snubben som alltid glidit genom livet, och gjort det bra. Har fått det mesta han önskat sig, och vill därför alltid ha mer. Trots att han stundtals är ganska seg, grinig och mest gillar att sitta hemma och göra astråkig deep house, är han övertygad om sin egen briljans och att han kommer att bli erkänd och beundrad – snart. Dessutom har han det charmiga draget att veta om att han är snygg.

Obs: Detta är satir. Eventuella likheter med verkligheten är helt oavsiktliga. För mer info, se sv.wikipedia.org/humor.

/Karin