Jag tycker att det här hatet i samhället är lite odemokratiskt fördelat. Här är några underrepresenterade grupper som jag anser förtjänar sin beskärda del av slängda slevar:

1. Folk som skriver *styrkekram* på sociala medier
2. Folk som köper matlagningsgrädde
3. Folk som like:ar typ Konsums reklam för nåt jävla vegorecept och inte fattar att det är reklam utan tror att de bara av en slump har fått ett trevligt middagstips postat till sig
4. Folk som säger att ”hiphop är inte riktig musik”
5. Folk som inte säger hej till busschufförn/tjejen i kassan
6. Folk som argumenterar mot något genom att säga att ”det är faktiskt INGEN MÄNSKLIG RÄTTIGHET att…”
7. Folk som klagar på att andra tycker att de är så speciella, och därmed tror att DOM är så speciella
8. Folk som inte fattar meta-skämt

Det började som en oskyldig tweet. Karin har länge haft en fäbless för punknamn. Har vi inte alla det? Så fort man kommer på något lite absurt och fyndigt så tänker man: Hah! Det där skulle vara ett bra namn på ett punkband!

Den borde KANSKE ha fått gå obemärkt förbi. Som många av de där fyndiga tweetsen gör. Men istället började ett gäng ledarskribenter, kulturjournalister och tyckare att bidra med idéer på till Karins nya punkband, varpå Karin hissade eller dissade förslagen.

Den första att haka var ingen annan än den ökända Rebecca Weidmo Uvell.

Ett drypande svar om du frågar mig. Inte så konstigt med tanke på att Rebecca Weidmo Uvell har en egen låt av vårt band Borgerlig Skymning som heter Borgerlig Debattör. Men det finns något fint över hur hon försöker impa på den käcka Karin Pihl.

Men, i sina ljusaste stunder så visar Uvell ändå prov på någon form av självinsikt.

BOOM så gör kulturmannen Thomas Engström entré med en vers som imponerar på Karin. Finns inget så najs som kulturmän.

Av någon anledning tar ledarskribenten Erik Helmersson (DN) sig an utmaningen.

Och blir därefter gravt underkänd av Karin.

Till sist kommer Margit Ritchert in, som jag tror är gift med den av Karin Pihl hyllade kulturmannen Thomas Engström, och gör ett väldigt borgerligt försök. Stavar gud med G. 

Karin ger ett uppmuntrande svar. Eller ironiskt. Jag vet inte.

Uvell gör ett nytt försök. Inget svar från Karin.

Till sist konstaterar Richert vad nog alla insett. Borgare ska hålla sig till sonetter och goda viner. Inte punk. 

/ Filip

 

Filip: ska vi köreee

Karin: japp!!

Filip: Whazzaaaa, hur mår du?

Karin: jag mår bra! hur mår du?

Filip: hahah gud vilken lökig inledning, jag mår braaa

Karin: haha jaa, men låt oss gå pang på rödbetan

Filip: pang på! Igår fick vi ju ett väldigt roligt meddelande på facebook eller till Borgerlig skymnings facebook om att vi ska spelas i programmet P3 osignat på lördag!

Karin: ja, det ska bli skoj!

Filip: och inte med vilken låt som helst, utan vår låt P3 som ju handlar om P3 och driver med P3.

Karin: men för några veckor sedan fick vi ett mejl där det stod att ”er låt godkännes INTE av P3”

P3 har alltså ändrat sig om P3

Filip: och det mailet (alltså att vi inte hade godkänts) såg jag först igår, för att i det där meddelandet på Facebook så stod det: KOLLAR ER MAIL VI VILL ATT NI SPELAR PÅ P3 OSIGNAT

Karin: Så de har alltså ändrat uppfattning. Frågan är: varför?

Filip: För ungefär en vecka sedan hade jag tråkigt och gick in på Borgerlig skymnings twitter och skrev: För några månader sen skickade vi in P3 till @P3Osignat Undrar vad som hände? Swipe left på alla vita män så länge.

TROR du på allvar att det här kan ha fått dom att ändra sig???

Karin: Haha du önskar ju det i alla fall. Men ja, det är väl inte omöjligt?

Filip: det var ju en katastrofal tweet, den hade typ 2 likes och en retweet (kan ha varit jag)

Karin: Hahaha tror inte ens jag retweeta den

Filip: </3

Karin: Är iofs aldrig inne på Twitter om jag inte måste

Filip: fan vad classy du är. Men jaja P3 osignat svarade på tweeten iaf.

Karin: Vad svara dom?!

Filip: Dom svarade: kanske för att vi haft sommaruppehåll i 10 veckor :) men nästa vecka då är vi tillbaka i radion lördagar 14:03!

MEN DÅ LJÖG DOM JU??

Karin: Fjorton noll tre!

Gjorde dom? Här ligger en hund begravd känner jag!

Filip: för vi fick mailet om att vi inte var godkända en vecka innan de där tweetsen typ

Karin: Och det har nåt att göra med censur och politiskt åsiktsförtryck

Du har alltså satt press på P3

Trots att inte ens Ivar Arpi retweeta?

Filip: Men är verkligen svensk public service så VEK att dom ger vika efter en ynka tweet med två likes???

det är ju i så fall oroväckande för demokratin

vilka fler har utnyttjat det här

Karin: Haha

TVÅ likes!

Det är ju inget liksom

Om det inte typ är Strage som likear

Filip: hur mycket är en like från strage värd?

Karin: Det är svårt att jämföra tycker jag

Alltså hellre en Stragelike än typ 1000 från äggkonton

Har man 1000 likes från äggkonton är man nog förresten rätt skum

Jaja

Filip: men det kanske var en sommarvikarie eller nån som aldrig har hört talas om oss, vilket inte alls är osannolikt, som bah: äh jag fattar inte det här var inte så bra, hejdå!

Karin : så kan det va

”Varför sjunger dom om att jobba på P3?”

Filip: ”HAHA kolla dom sätter hitlermustasch på han ledarskribenten Ivar Arpi KUL!!!”

Karin: Men alltså, dom MÅSTE ju ha funderat ett varv innan de tar in en låt som handlar om den egna kanalen?

Filip: Jag antar det. Tror du att dom hade ett möte? Eller bollade dom med varandra på kontoret??

gud vilket storhetsvansinne vi har

Karin: Dom ba ”meeh vad ska vi göra med dom här jobbiga jävlarna och deras dåliga låt”

”jaja, vi spelar väl då. Den kommer ändå inte få några röster”

Tänk om vi inte får några röster?

Hoppas vi antingen kommer sist eller först

Filip: hellre sist nästan, men mardrömmen är att hamna i mitten

Karin: ja precis

vore kul om vi fick noll röster

hahah

men det kommer vi inte få

Filip: hahahaha nej för att vi har föräldrar

Filip: men jag tycker faktiskt ändå att vi ska brassa på

Karin: Ja så klart!

Vi brassar!

Men tänk ändå om ingen vill rösta på oss? Alla e trötta på oss nu? Vill höra nåt nytt?

Filip: Jag tänker att folk är mer trötta på P3 (alltså kanalen) och därför kommer dom att rösta

Karin: Jo kanske

Filip: men ja, vi måste verkligen hitta något nytt

men det är ny chatt Karin

På lördag spelas VI I FUCKING P3!!! ändå

Karin: Haha ja!!!! Det är ändå fett!

Statsradion!

Filip: glömma inte att stim-ansluta dig för nu klirrar det till

Karin: Godkänd av självaste staten

Ja det ska vi inte glömma! Hoppas man kan få retroaktivt!

Filip: Hopppas!!!

Hejdå!!

Karin: Hejdå Filip!

——SLUT—–

Karin: ok det blev väl bra!

Filip: hahah gud vad folk måste förstå att vi fortsätter prata

Karin: hahaha ja! Ta med det där sista.

Det är något med 2016 och Joe & The Juice.

De flesta av oss minns videon från i våras på en av juiceföretagets barer, där unga halvnakna män hade någon slags kukmätartävling i att göra juice. Och förra veckan var det dags igen när Joe & The Juice lanserade den snubbigaste reklamfilmen sen Cola Zero. Syftet, tror jag, var att filmen skulle locka unga (dock inte bara män enligt företaget) att börja jobba på Joe & The Juice.

De flesta av oss undrade: varför i helvete vill man börja jobba på Joe & The Juice efter att ha sett den här filmen? Och då är det inte att den är snubbig som är problemet. För det första måste man tydligen gå upp sjukt tidigt. Kolla på väckarklockan. Ska man gå upp klockan 4 för att göra juice? Vad är det för liv. För det andra ska man vara beredd att ge ALLT för sitt team. Vem fan vill jobba på kafé och ge ALLT?

Jag blev så fundersam över det här att jag helt enkelt var tvungen att besöka en Joe & The Juice för att få svar på mina frågor.

Bakom kassan inne på närmaste juicebar står två riktiga dudes. T-shirts med neutral färg, tajta svarta jeans och hår som är tillräckligt långt för att dra bakom öronen men som ändå envist åker fram (vilket resulterar i att de konstant måste dra håret bakom öronen i en, helt ärlig, ganska sexig rörelse).

– Tjena!
– Nämen hej!
– Vad är du sugen på?
– Ehm, jag vill gärna ha en juice.
– Något särskilt?
– Nja, jag vet inte, vad ska man ta?
– Vill du ha något sött? Matigt? Syrligt?
– Jag tar gärna något sött om du har.
– Absolut, apelsin med lite ingefära, hallon och (nånting annat spännande, minns inte riktigt), låter det bra?
– Det låter supergott!
– Alright.

Jag studerar min dudes rörelser. Han drar håret bakom öronen, kastar frukterna lätt i luften och allting sker med kraft. Fan vad han får ligga, tänker jag.

– Det blir 50 spänn.
– Femt… Aa, okej… Hörni, förresten. Jag skriver på en blogg och undrar om jag får ställa några frågor till er?

Snubbarna bakom kassan byter blickar, men tvekar inte direkt. Absolut, det går bra.

Hur länge har ni jobbat här?
– Ehm, jag har jobbat här i typ 10 månader sammanlagt, fast lite uppdelat. Jag var ute och reste i tre månader så jag kom tillbaka för ett tag sen, säger den ena duden.
– Jag har jobbat här i typ 6 månader.

Var ni ute och reste tillsammans?
– Näe, jag kom in när han drog iväg och reste, säger den mindre erfarna juicemakaren.

Vart reste du?
– Jag drog en trip till Asien.

Vad var det som fick er att börja jobba på Joe & The Juice?
– Jag hade några polare som jobbade här och fick jobbet genom dem, eller de kände chefen, så jag fick jobbet så och inte via ansökan på hemsidan.
– Ah, typ samma för mig.

Men vad var det som lockade med just Joe & The Juice?
– Nämen det är skön stämning här, liksom. Vi är inte lika strikta som många andra kaféer där det typ är förutbestämt vad man ska säga och så. Här kan man bara vara lite skön, och kunderna tycker ju om det.
– Ah, och de som jobbar här är softa liksom.

Det har ju varit ganska mycket snack om Joe & The Juice på sistone, är det något ni har följt?
– Du menar den senaste promotionvideon?

Ja, inte bara den men även den där videon som släpptes i våras med någon slags show off. Har ni sett den?
– Haha, ja, den är faktiskt filmad här.

Är det sant? Vad tyckte ni om filmen?
– Äh, jag vet inte riktigt. Eller det blev väl lite fel, för det där var ju egentligen en företagsgrej. Det är ju inte som att vi beter oss sådär i vanliga fall. Det var folk från olika Joe & The Juice som körde en show off.

I att göra juice?
– Aa, precis. Men det är sjukt vad den filmen fick mycket uppmärksamhet. Det var ju nån snubbe som hade en tröja som det stod PK på och folk trodde att den liksom var politisk. Men det var ju för att han jobbade, eller hade jobbat på, PK-huset.

Får ni mycket skit för att ni jobbar här?
– Haha, ja, man får faktiskt en hel del skit. Eller framför allt ser man ju grejer på internet, kompisar som delar på Facebook och bah: ”hahaha, fan vad larvigt”.

Hur hanterar ni det?
– Ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket.
– Nää, man får ta det med en klackspark.

Många har ju kritiserat Joe & The Juice och särskilt de här filmerna för att de spär på machokultur och dessutom tar något väldigt banalt, som att göra juice, och förstorar det till något lite väl coolt. Vad svarar ni på den kritiken?
– Jag vet inte, men det är väl roligare att göra någonting av det? Visst man kan väl servera apelsinjuice i en tom lokal utan att göra nånting. Men vem vill ha det? Folk gillar det vi gör och kunder kommer tillbaka för att de gillar stämningen. De gillar vår attityd, att vi är trevliga och avslappnade.
– Sen finns det såklart rötägg överallt, liksom. Men det gäller ju inte bara oss.

Tror ni att det finns fler på Joe & The Juice?
– Haha, jo, det tror jag faktiskt.

Hur kommer det sig?
– Äh, men de har väl brandat sig som väldigt snubbiga och då kommer det ju komma såna personer ibland. Men det är faktiskt en myt att det bara jobbar killar här. Om någon vecka börjar fyra tjejer här.

Jag tackar för juicen och att de tog sig tid. Jag går ut samtidigt som en amerikan som glatt vinkar hejdå till grabbarna.

– Bye man, see you!

/Filip

I helgen gick medelklassfestivalen Way Out West av stapeln.

Några tusentals stockholmare samlas på en gräsplätt i Göteborg och går runt och är ”medvetna”. Jens Liljestrand beskrev det ganska bra förra året. Det är havremjölk, det är manspaneler, det är samtal om ekologisk hållbarhet. Det är helt enkelt upplagt för att drivas med, vilket Marcus Berggren gjorde. Under rubriken ”Nej Out West” ironiserade han vitsigt över hur vidrigt det hela är. Och tråkigt.

”Kvinnohat!” ropar folk genast, för att han har skämtat om brudar med fula shorts. Jaha, ni kan skratta, ni, men har ni inte tänkt på sexismen och hatet och REGNSKOGARNA?!

Jo, det är lätt att hö-hö-höa över hipsters som ”äter vegetariskt flera gånger i veckan faktiskt” och tycker att det är viktigt att prata om mansrollen. Men faktum är att det är få som gör det, skojar alltså, och det är det som är problemet.

När jag sarkastiskt gör narr av pk-eliten som äter ekologiskt tror folk ofta att jag är emot, typ, att göra världen bättre. En ledarskribent skrev vad hon åt till frukost och trodde liksom att jag skulle bli provocerad av det. När vi släppte vår P3-video i våras skrev någon att vi legitimerar våld mot kvinnor eftersom vi driver med feminism. Eh, va?

Det är det här som är sjukt. Inte att folk äter vegetariskt. Inte att folk pratar om mansrollen. Det sjuka är att vår samtid totalt saknar brist på två saker: självinsikt och distans.

Om vår samtid var en person som hade kunnat analysera sig själv hade hen skrattat åt sig själv när hen plockar upp de närodlade tomaterna. Garvat åt att hen köper äcklig havremjölk från ett företag med 1000 PR-anställda för att det passar hens konsumtionskritiska image. Förstått att världen inte kommer att bli en bättre plats för att hen köpte ett plagg i ekologisk bomull. Hen hade pratat om mansrollen men varit medveten om det ironiska i att män pratar om att män måste ta mindre plats. Men vår samtid gör ingen självanalys, för vår samtid har ingen klassanalys, och ingen uppfattning om vad humor är.

Bara för att man driver med kvinnor i för korta shorts (estetiskt för korta alltså, inte moraliskt, vi är inte islamister, hallå, eller vänta, hur var det nu igen…) hatar man inte kvinnor. Bara för att man tycker att det är töntigt med veganlatte vill man inte att kor ska lida. Man inser bara att Jonte, 28 som åker på festival är just Jonte, 28 på festival och inte medlem i FN:s säkerhetsråd.

Eftersom vår samtid inte har någon självdistans förstår folk inte det vidriga i att att feminismen och veganlatten inte är politiska eller moraliska åsikter som man kan ha, typ som jaha, du röstar på sossarna, jag på Folkpartiet, jaha, vem bryr sig, utan personliga identiteter. På nittiotalet ville man inte missa Pavements spelning, nu vill man inte missa klimatministerns föredrag på WOW Talks-scenen. Det är tragiskt. Det är tråkigt. Det är som ett nytt sjuttiotal, fast avintellektualiserat.

När jag läste kritiken mot den här skojiga Djungeltrumman-texten kom jag att tänka på en scen i Kvarteret Skatan. Den är från tidigt 2000-tal och hade aldrig kunnat göras i dag. David Batra spelar en taliban som går runt med sin burkaklädda fru Britt. Sketchen är jävligt rolig, för att den driver dels med islamister, dels med den förvrängda bilden av vanliga muslimer. Om den hade gjorts på tvåtusentiotalet hade folk gått i taket.

Humor är ett sätt att distansera, analysera och förstå sin samtid. Trots att man inte hatar något, utan bara noterar, irriterar sig på eller till och med gillar det, kan man driva med det! Jag fattar inte hur folk inte förstår detta.

Eftersom all humor som driver med feminism, eko och queer tolkas som kvinnohat med mera blir vi mer självcentrerade, har svårare att förstå andra och blir framförallt TRÅKIGA.

Ja, jag vet vad ni tänker: Det mest samtida är inte att driva med feminister eller klaga på att folk driver med feminister. Det är att skriva en sån här text som jag har gjort nu. En analytisk förklaring om varför människor har ett behov av att skoja. Men det är inte mitt fel, det är B-uppsatsifieringen av allt från popmusik till mat till humor.

Så, nu kan ju nån skojfrisk jeppe ironisera eller klaga över det. Och så kan jag ironisera och klaga tillbaka. Och så kanske vi långsamt närmar oss ett tvåtusentjugotal som är lite mer sunt.

/K