Året är 2015 och skaparna av världens största fotbollsspelserie har äntligen beslutat sig för att låta spelet innehålla kvinnliga avatarer.

Mycket går att säga om det här: det är i grunden en bra sak, så klart, som vi alla efterfrågat i många år (jag har vid upprepade tillfällen pratat med FIFA-utvecklare om just den här saken). Men 12 landslag med kvinnliga spelare. Det är lite för lite, alldeles för sent. Men som ett första steg är det ju bättre än ingenting.

Men eftersom det här är internet så tycker inte alla riktigt som jag. Något som till exempel visar sig i kommentarerna till officiella EA Sports-kanalen. Här är ett axplock.

Kränkthetsgrad: 7

Olämplighetsgrad: 1000
Kommentar: Yoda, jag ser att det är du. Och varför är du ett sånt uppenbart troll?

Fantasi: 0

Trollgrad: 10000
Kommentar: ”Kvinnor, va? Vad är dom bra för ens? Ja, alltså förutom sex och kökssysslor?”

Kränkthetsgrad: Stjärnstopp

Effekt på verkligheten: 0

Kommentar: Theodore kommer aldrig någonsin köpa ett FIFA-spel igen. Mina pengar är på att han aldrig gjort det tidigare heller.
 

Bygga ett argument på verkliga fakta-grad: -1000

Ha ett Youtube-användarnamn som är relaterat till vem du faktiskt är: 0

Kommentar: Andelen “feminister” som kommenterar officiella EA Sports-kanalenvideon är försvinnande liten. Antalet män/pojkar som blir upprörda över alla feminister är EXTREMT hög.

Upprörd över dåliga ansikten-grad: 67

Kommentar: EA fick uppenbarligen välja här: antingen stoppa in kvinnliga spelarmodeller ELLER laga saker som potentiellt kan bli trasiga. Hint: spelutveckling funkar inte så.

Exakt hur illa, på en skala, är det att kvinnor får vara en del av det spel du älskar: Oändligt

Koll på Call of duty: 0
Kommentar: Okej, dom tog fotbollen ifrån oss… Men kriget låter dom väl vara? Den sista manliga utposten? (kvinnliga soldater finns redan med i CoD-serien)

Kommentar: När den initiala ilskan lagt sig och en inser att det kanske finns fördelar damer med i ens favoritspel. Eftersom boobs. …

Kommentar: Kvinnor: vet er plats. Vid köket/i barnsäng.

Tröttsamma argument-VM: Guld

Kommentar: “Om ni inte gillar spelen så får ni göra era egna! Men när jag inte gillar saker i spelen tänker jag gnälla som fan om det och själv aldrig göra ett ärligt handtag!”

…och precis som vanligt bevisar kommentartrådarna problemet tydligare än något annat.

Slutordet låter vi YT-användaren Sad Catfish stå för:

BAM.

Anita Sarkeesian är tillbaka! Den här gången fokuserar framgångsrika och fantastiska Feminist Frequency på de positiva (kvinnliga) karaktärer som faktiskt, då och då, dyker upp i spel. De (de trovärdiga och starka kvinnokaraktärerna) är inte många, men de som är bra är (i många fall) riktigt bra. Som karaktären i första avsnittet av miniserien, till exempel:

The Scythian. Det finns inte ord för hur mycket jag älskade Sword & Sworcery när det kom till iPad. Det har fortfarande ett av de vackraste och bäst designade exemplen på modern pixelgrafik. Och det har massvis med stämning, ett par spännande fighter och en hel del intressanta pussel. Och så har det The Scythian. En slags tystlåten, mänskligare Conan-liknande karaktär. En nomad som reser land och rike runt med sin sköld och sitt svärd nära till hands. 

Hon är så jävla grym.

Superbrothers, kanadensiska Capy games och grymma musikern Jim Guthrie skapade tillsammans det största argumentet för mig att köpa en surfplatta. Jag ångrade mig aldrig.

Det är kanske tidigt att recensera FemFreq-miniserien redan efter ett avsnitt, men ett litet omdöme får det ändå bli. Att måla fan på väggen och aldrig komma med konstruktiva argument är kritik de feministiska (spel)analytikerna ofta bemöts med. Det här är (ytterligare) ett bevis för att den kritiken är felaktig. Samtidigt kan jag känna att Sarkeesians udd går lite förlorad när hon inte är helt fokuserad på att tematiskt plocka isär spelen och spelkulturen – för att förklara dem med teorier om struktur och makt. Men som peppbränsle – och speltips – är det här guld värt.

Och samtidigt som trollen försöker förstöra julen tvingas Anita Sarkeesian ställa in en föreläsning på Utah State University. Hon, och universitetet, har mottagit hot om ”mass shootings”. Hot som verkligen borde vara värda att ta på allvar. Men inte i Utah. Detta eftersom polisen vägrar undersöka om besökarna är beväpnade (vilket i sin tur bland annat beror på att Utah har VÄLDIGT lösa lagar och regler kring var en får bära vapen). Visst är det lätt att tänka att det bara handlar om ännu ett pojkstreck, så kallad Swatting (även om det i sig borde anses som något långt bortom alla pojkstreck). Men frågan är när det här ska börja tas på allvar på riktigt. Måste någon dö för att det ska hända?

UPPDATERING: Det här hotet emailades in från en av skolans studenter. Standard Examiner har publicerat mailet, som går att läsa här, hotar personen med att ta med sig gevär, pistoler och rörbomber till skolan och ”skriva sitt manifest i [Anitas] blod”. I mailet refereras till ”Montreal-massakern”, utförd av Marc Lépine i december 1989. Precis som i Lépines självmordsbrev skriver studenten i hotmailet att ”feminister förstört” hens liv – och att Lépine är en hjälte för män över hela världen. Det här är antifeministiska terrorister.

Feministisk kulturkritik är det största hotet mot USA sedan Hitler. I alla fall om en ska tro ett av de hot som Anita Sarkeesian får ta emot dagligen. ”Hon hittar bara på”, skriker någon som kränkts av Sarkeesians redogörelse för hur kvinnor framställs i tv- och datorspel. Och samtidigt framkommer uppgifter om att spelkonferensen GDC, som hålls i San Francisco varje vår, bombhotades när Sarkeesians skulle ta emot pris för sitt arbete.

I lördags gjorde gänget bakom P3 Spel en slags översikt över det här som kallas Quinnspiracy och GamerGate. Eftersom jag skrivit om det hela här på bloggen ringde producent-Anton upp och intervjuade mig om läget. Här kan du lyssna på programmet. Under lördagen fick jag sedan ett gäng mentions på twitter, där engelskspråkiga anhängare av #GamerGate och #NotYourShield uppmärksammades på och varnades för mig. Enligt dem var jag  en av de där konspirerande speljournalisterna som ville sopa undan den faktiska skandalen här och enbart måla upp indieutvecklaren Zoe Quinn som ett offer. Mitt ställningstagande i den här frågan har, från dag ett, varit att det är omöjligt att diskutera den journalistiska integriteten och pressetiken utifrån det här fallet. Dels för att det grundar sig i en svartsjuk och sårad ex-pojkväns utsago. Dels för att det helt uppenbart, väldigt tidigt i händelseförloppet, kidnappats av manliga internettroll som ser det som sin främsta uppgift att krossa alla försök till feministisk analys i spelkritiken.

Så här är det. Jag har jobbat heltid som speljournalist i åtta år nu, och har skrivit om spel på olika sätt sedan ännu längre tillbaka. Under hela den här perioden har jag varit en av de som försökt föra en diskussion om vad svensk speljournalistik egentligen är – och vad det borde vara. I forum, på mer eller mindre obskyra bloggar, i tidningar. Jag är inte ensam, vi är ett litet gäng. Vi som VILL tala om speljournalistisk etik. Och vi är samma personer som anser att vi som kritiker har ett större ansvar – en spelrecension är inte bara ett ändlöst rabblande av tekniska specifikationer. Vi är i minoritet i vår bransch. Och faktum är att vi stundtals får ta oändliga mängder skit för det vi försöker göra. Vi vill att vi som speljournalister ska bli tagna på allvar, men framför allt vill vi att spelen ska bli tagna på allvar. Vi kritiserar föråldrade könsstereotyper i spel. Vi diskuterar vad våldsförhärligandet har för effekter. Ibland tar vi kanske oss själva vatten över huvudet, sätter oss på en lite för hög häst – men ambitionen att bidra till något större finns alltid där.

Och för det här får vi alltid skit. I varierande grad, förstås. Hur mycket skit du får beror på var dina texter publiceras. Och, som vanligt, om författaren är kvinna eller man. Majoriteten av alla kommentarer är hatiska. Vi har inget med spel att göra så länge vi inte tycker och gör exakt som alla andra. Faktum är att det till och med händer att vi får skit från våra chefer och beställare. Vi gnäller FÖR mycket, är FÖR kritiska. Det beror på att vi har en journalistisk ambition, att vi inte helt köpt tanken att vi bara är gravt underbetalda PR-personer. Men vi fortsätter ändå. Eller försöker i alla fall. Jag har en handfull otroligt talangfulla kollegor som ofta ger uttryck för att de snart inte orkar mer. Jag förstår deras känsla. Och jag förstår också att spelkritiken – och i förlängningen spelmediet – skulle förlora så otroligt mycket om de här personerna slutade skriva.

Mina kollegor överväger att sluta arbeta som speljournalister för skiten de får. Anita Sarkeesian mottar dödshot av folk som vill att hon ska knäckas. Samtidigt slutar Phil Fish att utveckla spel för av samma anledning. Markus ”Notch” Persson säljer Mojang för att han inte orkar med ansvaret och skitstormarna. Det finns massvis att diskutera när det kommer till speljournalistik. Ett av de största problemen just nu är att journalister, forskare och utvecklare hotas till livet – för att de gör sitt jobb.

Så, min fråga till alla de som hört av sig, oroliga för speljournalistikens framtid (eftersom vi försöker förhindra häxjakten på kollegor som Sarkeesian, eller utvecklare som Zoe Quinn och Jennifer Hepler) är: var har ni varit de senaste tio åren? Varför vill ni diskutera pressetik NU, när ett par utpekade kvinnor ligger på huggkubben? Var var ni när vi diskuterade köpta recensioner, mutor och fester med glamourmodeller inhyrda för att socialisera med (manliga) speljournalister? Var var ni när vi försökte problematisera förhållandena mellan speltidningar och spelföretag?

Var var ni när speljournalistiken behövde er?

Hela den katastrof som är Quinnspiracy/GamerGate tog just en ny vändning.

Det här är en skitstorm som bara blir sjukare för varje dag som går. Och senaste vändningen är något som får alla konspirationsteorier att verka rimliga. Det vill säga alla utom de där som det skrikits allra mest om på speldelen av internet de senaste veckorna.

Det här är vad som hänt:

1. En man skriver ett blogginlägg där han beskriver hur han blivit sviken av sin ex-flickvän.
2. Flickvännen är en oberoende spelutvecklare och uttalad feminist. Hon heter Zoe Quinn och har bland annat varit med och skapat spelet Depression Quest.
3. Mannen menar att Quinn varit otrogen med en rad olika män. Bland annat speljournalister.
4. Quinnspiracy startar. Internetforum, både spelrelaterade och icke-spelrelaterade, börjar brinna. Här finns en konspiration, menar många, mellan korrupt PK-spelmedia och indiescenen.
5. Zoe Quinn blir doxxad. Hela hennes liv läggs ut för allmän beskådan. Hennes livsverk ifrågasätts, hennes sexualitet smutskastas.
6. Phil Fish, känd indiespelutvecklare som tidigare möts av enormt hat från vissa delar av internet, uttalar sitt stöd för Zoe Quinn. Fish doxxas, en 1,5GB stor fil cirkulerar med uppgifter om Fish – innehållandes bland annat Paypal-login.
7. Anita Sarkeesian släpper en ny video i sin Tropes vs Women-serie. Videon handlar, bland annat om hur mäns våld mot kvinnor porträtteras i spel. Sarkeesian och hennes familj mottar otroligt grova hot. Så grova att Sarkeesian får rådet att inte sova i sin egen lägenhet.
8. Tim Schafer, Joss Whedon och flera andra offentliga, populärkulturella storheter visar sitt stöd för Sarkeesian och hennes(/vår) sak.
9. #GamerGate startar. Här menas det att kärnfrågan i hela det som hänt fram till nu varit den om journalistisk integritet. Inget annat.
10. #NotYourShield hakar på #GamerGate. Här visar en rad icke-vita/icke-män hur de inte ställer upp på det PK-krigarna och deras medielakejer basunerar ut. De störs inte av hur kvinnor eller minoriteter visas upp i spel.

Det här har pågått under de senaste veckorna. Men det är inte allt som hänt. Varken i det offentliga eller bakom kulisserna.

Pojkvännen har till exempel tagit tillbaka vissa delar av det som skrivits. Quinn har blivit anklagad för våldtäkt. På fullständigt felaktiga grunder.

Och det allra viktigaste, ur vilken den här nya vändningen föds:

Zoe Quinn har infiltrerat det hemliga rum från vilken hela den här misogyna hatkampanjen startades.

Hon har samlat på sig massvis med chattloggar, som enligt henne ska finnas i den polisrapport som får hela 4chans mörkare vrår att darra. För den enda konspirationsteori som faktiskt stämde var den om ett hemligt nätverk misogyna män som hatade kvinnor. Zoe Quinn har fått tillgång till loggar från en privat IRC-kanal, kallad ”Burgers and fries” för att verka legit, där Quinnspiracy startade. Allting var ett orkestrerat försök från en mindre (liten vore att ta i, det ska enligt uppgift ha funnits uppemot 400 personer inne i ”Burgers and fries”-kanalen) grupp män.

Gruppens mål har från allra första början varit att komma åt i första hand Zoe Quinn – och i förlängningen Anita Sarkeesian och spelkulturkritiska feminister. Det är en noggrant planerad kampanj som byggts för att verka allmängiltig – men i själva verket handlat om att slå Zoe Quinn där det gör som ondast. Gruppen har kallat kampanjen för ”Operation Virtous Mission”. Till en början fanns också ex-pojkvännen med i kanalen och gav gruppen uppgifter om Quinn och hennes bekanta. De som uttalar sig i kanalen har uppenbarligen en anti-feministiskt politisk agenda. De skriver om hur de ”utkämpar ett krig” och om hur feministernas mål är att göra männen till en andra klassens medborgare.

Genom att skapa mängder av fejkade twitteranvändare har den lilla gruppen verkat större. De har piskat upp stämningen i hopp om att skapa en opinion mot bland andra Zoe Quinn och Anita Sarkeesian. Och inte bara genom att hota och hata på PK-krigarna. De har också skapat röster vars uppgift var att verka resonliga och vettiga. Röster som motsatt sig det Quinn blivit utsatt för (”ingen kommer ju tro att de som ställer sig på Quinns sida är de som ligger bakom hatkampanjen!”). Röster som på riktigt menade att det fanns en pressetisk och journalistisk fråga värd att diskutera här. Under hashtaggen #GamerGate har uppriktiga bekymmersrynkor samlats för att tala ut om det här problemet.

Under #NotYourShield har icke-vita, icke-män berättat om hur de inte ställer sig på den politiskt korrekta pressens sida. Många, om inte alla, av dessa var alltså låtsaspersoner skapade av en liten kärna kvinnohatare. Här är ett exempel på en fejkanvändare, kallad ”Blackgamernigga”, där någon gjort en avatar av en bild från en nyhetssajt. På det anonyma internet skapas folkstormar där majoriteten av de röster som hörs är påhittade trollkloner.

”If I show up in a blackface can I help #NotYourShield”

(Läs mer om #GameOverGate på Storify)

Det är så här hat sprids på internet. En mindre grupp galningar ljuger och duperar, får luft under vingarna – och försöker krossa sina mål. För de här männen är kriget mot dessa individer/kvinnor djupt personligt. De siktar på mjukdelarna (citat från en av loggarna) men försöker linda in allt i frågor som kan engagera en större grupp. De ickeorganiserade som under den här perioden förfärats över vilka goda kålsupare politiskt korrekta speljournalister är – är egentligen inget annat än spelpjäser i nätmobbens smutsiga spel.

Det är så här det ser ut, men det är inte alltid det går att bevisa. Att Quinn orkat stå emot – och få tag på den här informationen – visar på vikten av att kämpa. Och det visar att hon inte är ensam.

Men den där lille gruppen misogyna män har rätt i en sak. Det här ÄR ett krig. Det som händer i spelkulturen är inte isolerat från den övriga verkligheten. Och de noggrant orkestrerade lynchmobbarna mot feministiska spelutvecklare och -kritiker är bara en relativt liten strid i det kriget. Avslöjanden som det här borde bara göra det ännu lättare att välja sida. Att kämpa emot den ojämnlika, människofientliga och direkt livsfarliga ordning som råder.

Avslutningsvis: ett inlägg i debatten från en ungdomsförbundsmedlem till riksdagens brunaste parti.