Om nio dagar kommer Kickstarters mest framgångsrika crowdfundingkampanj någonsin avslutas. Över 145 000 personer har backat kampanjen. Projektstartarna bad om 10 000 dollar – och nu är de uppe i nära 5,8 miljoner dollar. Vad spelet handlar om? Exploderande kattungar.

Ja, visst låter det lite roligt. Och kortspel är ju det senaste (se bara på omåttligt populära Hearthstone!). Men jag har ändå svårt att hänga med i internets logik. Tanken om att vara först med att gilla/donera till något som är lite galet och knasigt driver ju de mest märkliga koncept till verkligheten. Och vad ska egentligen de här typ 50 miljoner kronorna gå till? Att trycka kortlekar i rent guld?

Vill du också kickstarta kortlekar? Gör det här.

Jag har ingen aning om jag kommer kunna göra ”Dagens Demo” till något regelbundet återkommande, men när jag snubblar över bra grejer kommer de definitivt att ramla in under den här taggen. Just dagens inlägg är dock inte demos så mycket som de är Kickstarters. Alltså, om det här är något du tycker ser fett ut: slanta upp med mig så hoppas vi att det kommer en chans till demo inom den närmaste framtiden. Anyways, spelen:

Strafe! Ett ”revolutionerande” fps-lir som tar det bästa av 90-talets blockiga (och stundtals slafsiga) förstapersonsskjutare (som det kallas) och levererar det igen. Som om någon använt en tidsmaskin till den något märkliga idén att skapa ett gammalt fps i framtiden (istället för att varna om katastrofer, påskynda den tekniska utvecklingen eller skapa fred – topptrion saker en borde göra om en hade en tidsmaskin). Det här skulle mycket väl också kunna vara en lektion i hur trailern till en lyckad Kickstarter-kampanj ska göras. Retrovurm, humor och VHS-effekter.

Starr Mazer har jag skrivit om tidigare här på bloggen, och nu finns det alltså en officiell Kickstarter för projektet. Ett suuupersnyggt peka och klicka-äventyrsspel som blandas med shoot ‘em up-element. Kan det bli mer upp min allé? Möjligen om en fick spela fotboll då och då också. Och det ser så oerhört coolt ut.

Kickstarter, eller crowdfunding snarare, har blivit en ganska stor grej de senaste åren. Inte bara i spelkretsar, men kanske framför allt där ändå. Rymdäventyrarspelen Star Citizen och Elite Dangerous har dragit in 60 miljoner dollar respektive 3,7 miljoner pund till dags dato. Spelkonsolen Ouya fick ihop nästan tio miljoner dollar innan den slutligen släpptes och visade sig vara en rätt dåligt genomförd idé.

Men det där vet alla redan om. Vi har läst alla berättelser om lyckade guldgrävare som – med folkets hjälp – dragit ihop enorma pengasummor och äntligen kunnat satsa på sina drömmar.

Vad vi däremot inte läst om är alla de där projekten som inte gick igenom.

Men nu finns Kickended. En sida som samlar alla de Kickstarter-projekt som inte bara misslyckats – utan som inte lyckats samla ihop några pengar alls.

Den tecknade tv-serien om en nerpissad Hunter S Thompson-gris. Pojkbandet som sjunger om livet – och vill ta sin publik på en resa genom sinnet. Rumänska skräckfilmen ”The second coming of Christ”. Boken om Louis John Gill(!), arkitekten bakom San Diego Zoo. En realitysåpa i Liberia. En miljon olika amatörmusiker som drömmer om genomslaget. Alla har de bett om hjälp och satt upp mål på 5-15 000 dollar. Och de har fått exakt noll gensvar. Inte en enda spänn har någon varit villig att skänka.

Här finns bra saker också, men kampanjer som kanske inte riktigt är så välformulerade som de behöver vara. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på den där potatissalladen som någon Kickstartade för ett tag sedan. Snubben ville ha tio dollar – och fick 55 000 (dollar). På vilket sätt är det rimligare att han får pengar än att ett projekt som syftar till att medvetandegöra unga ghetto-kids?

Att klicka sig igenom de random campaigns som alla fått noll kronor i stöd är som att dyka ner i en bädd av ångest och krossade drömmar. Lika peppande som det är att höra om nästa Minecraft-framgångssaga, lika knäckande är det att se det här. Alla de idéer jag någonsin haft begravs nu allt djupare. Skammen skulle vara för stor.

Läs det här. På egen risk.

A song for Viggo är ett spel om ett föräldrapar som förlorar ett av sina barn.

Depression är ett ämne som sällan avhandlas i spel. När det väl skymtas i något manus är det snarare som katalysator för något annat. Sorg omvandlad till våldsam hämnd, till exempel. I ett medie som är så pass tredimensionellt i praktiken tillåts känslorna sällan bli mer än bara endimensionella.

Men det finns undantag. A song for Viggo är ett spel som handlar om sorg på ett annorlunda sätt. Det här är sorg så där som den är i verkligheten. Lamslående mörker för tungt för att kokettera med. Det finns inget romantiskt i det här. Den där sortens sorg som gör dig till den sämsta formen av du. A song for Viggo är ett spelprojekt som svenske Simon Karlsson försöker crowdfunda ihop ett startkapital för. Simon är sistaårsstudent på Future Games, en utbildning för den som vill bli spelutvecklare. Innan Simon började här pluggade han konst, och efter det arbetade han som modefotograf. Men det var med spel han kände att han ville uttrycka sig.

När jag får tag på Simon är klockan strax efter lunch och han har inte varit utanför sin lägenhet på fem dagar. Han låter nyvaken. Som indieutvecklare räcker det inte med att bara göra spel, du måste själv marknadsföra det också. Och med alla inflytelserika spelmedier i andra tidszoner tär det arbetet lite extra mycket. Men det är inte bara arbetet som tär på Simon.

– Jag har själv varit deprimerad i två år. Livet är jävligt tråkigt, liksom. Och… jag fick rådet av min psykolog att jag ska använda ångesten till att göra något kreativt av det. Typ subliminering. Och då har jag gjort det här spelet. Jag försöker verkligen gå in i ångesten när jag gör det här spelet. Det låter kanske lite väl Bergman, men det är någon slags självterapi nästan.

Spelutveckling som självterapi. Simon berättar för mig om handlingen i A song for Viggo. Om föräldraparet som förlorar sitt ena barn. Om hur deras vardag splittras på ett ögonblick. Men också om det överlevande syskonet som glöms bort i processen.

Jag måste erkänna att jag blev oerhört provocerad när jag först hörde om spelet. Tanken på att använda förlusten av ett barn som en slags känslogimmick berörde mig, som själv är småbarnsförälder, fruktansvärt illa. Men efter att ha talat med Simon en lång stund känner jag mig något lugnad. Han berättar om sin situation, men också om hur han intervjuat människor som själva förlorat barn. Bland annat en kvinna som själv råkade köra över sin son. Jag inser att med allvaret i att göra ett sånt här spel så kommer också ett enormt ansvar.

A song for Viggo är helt byggt i papper och animerat med stop motion-teknik. I formen liknar det därför spel som The Dream Machine, ett annat svenskutvecklat äventyrsspel – som också delvis handlar om det mänskliga psyket.

– Jag gör det här spelet för att jag är helt jävla inkompetent på programmering och 3D, liksom. Men jag vill göra ett spel ändå.

Det vita papperet och den styltiga animationen blir dock mer än bara ett bevis på Simons brister som traditionell spelutvecklare. Det vita, oskrivna bladet låter spelaren själv tolka in sina upplevelser, istället för att få allt serverat.

Experimentiella spel öppnar för annorlunda spelupplevelser. Och Simon tror att många kan relatera. Han har själv blivit kontaktad av deprimerade spelutvecklarkollegor som redan känner sig hjälpta, bara genom att problemen uppmärksammas.

– Jag kan ju inte säga att spelet är någon slags medicin, men om folk kan spela det och se att de inte är ensamma i sin situation så tror jag att det kan hjälpa.

Med fyra dagar kvar på Kickstarterkampanjen fattas knappt fyra tusen dollar för att projektet ska gå i mål. Det är tydligt att det är många som vill hjälpa att Simon hjälpa andra.